Fittan och skulden

Som vestibulitpatient drar man omkring på mycket skuld. Speciellt när det kommer till behandlingen, tror jag det finns en massa extra-skuld - utöver det man redan känner gentemot sin partner, sig själv, och omgivningen.

• Skuld över att inte "göra" tillräckligt mycket (vad är det man ska göra egentligen?)
• Skuld över att inte smörja tillräckligt ofta (hur ofta är ofta?)
• Skuld över att kanske ha haft sex "fast man inte vill" (hur vet man det?)
• Skuld över att inte ha hittat det optimala smörjmedlet (vilket är det?)
• Skuld över att inte knipa tillräckligt ofta (var ska man hitta tiden?)
• Skuld över att göra annat istället för att ta hand om fittan och vestibuliten (när lever jag mitt liv?)
• Skuld över att göra saker som kanske förvärrar vestibuliten (vad är bra och vad är dåligt?)
• Skuld över att inte vara en tillräckligt "bra" patient (när har jag gjort tillräckligt mycket?)

Man är rädd för att allt ska göra det hela värre. Det känns som att vara låst i ett rum utan utgångar. Det finns inget man kan göra, man vet inte vad man ska göra och det finns ingen som kan hjälpa en. Ingen vet nånting.

You're damned if you do, and damned if you don't.

Dels ska man ta hand om sig själv, undersöka, öva, smörja - dels vet man inte vad som är "bra" och vad som är "dåligt". Vad hjälper en och vad kan förvärra det? Hur vet man skillnaden?

En sån här osäkerhet är tärande. Det är typiskt sådant som bryter ner människor, det kan vara i massa olika situationer, t ex på jobbet eller i en relation. Man har ingen aning om man räcker till, om det man gör är bra och om man är på väg nånstans.

Inte konstigt att man blir lite koko: att inte ha svar, ständigt leva i osäkerhet - det gör en rädd för att ta något beslut, eller testa en ny övning eller utmana sin smärta.

Som jag skrev i ett inlägg på forumet: Jag tror att många smärtpatienter känner så. Det är så diffust, vad smärtan kommer ifrån, vad den orsakas av, vad som egentligen gör den bättre eller sämre. Man blir låst för att det finns så många variabler, så många alternativ, och ingen som kan ge en svar.

Förutom själva behandlingen tycker jag en sak var viktig för mig, en nyckel som ändrade min inställning. Det var när barnmorskan sa att lite smärta gör ingenting, det kan vara som en tröskel som man behöver ta sig över, nåt man behöver övervinna för att komma vidare. Det här ska ses i ljuset av att man provocerar viss smärta som en del av en behandling, inte för att t ex tillfredsställa sin partner.

Det jag vill säga är dels att jag tänker och känner nu, att smärta som jag kontrollerar, som jag själv styr över, behöver inte vara av ondo - så länge det är under kontrollerade former. Nu vet jag vet vad som är dåligt och inte, jag känner det på min kropp. Jag vet att jag inte kommer "förstöra allt" eller så. Jag tror det krävs mycket, mycket mer och värre grejer för att det ska hända. Och under lång tid.

Därför är det viktigt att utforska sin smärta och sin relation till den. Genom det kan man kanske börja sin färd mot att lämna den bakom sig.

Onani i en (hetero)relation

Att tillfredsställa mig själv är något jag gjort sen många år. Samma sak för vkuken. När vi blev tillsammans så minskade det behovet, eftersom vi kunde tillfredsställa varandra.
När vi varit ifrån varandra under längre perioder har behovet att tillfredsställa mig själv kommit efter ett tag, kanske efter två veckor. Jag antar att detsamma gäller för vkuken.

Men behovet att tillfredsställa sig själv försvinner inte helt bara för att vi har varandra. Både jag och vkuken tillfredsställer oss själv även när vi inte är ifrån varandra. Kanske när den ena inte är hemma, kanske när den andra sover, kanske i duschen osv.

Eftersom detta är ett ömsesidigt beteende, dvs vi gör det båda två, mot varandra så att säga, så förstår jag att det inte är riktat mot mig på nåt sätt. Att han onanerar betyder inte nödvändigtvis att jag inte tillfredsställer honom i tillräckligt hög grad (oavsett vestibulit). Att jag onanerar betyder inte nödvändigtvis att han inte tillfredsställer mig så mycket som jag behöver. Jag vet att vkuken tycker det är härligt, spännande och bra att jag onanerar. Det gör mig mer lustfylld och honom glad över att jag tar hand om mig själv. Det är något bra.

Ibland är det helt enkelt skönt att göra det själv. Av massa olika anledningar. Ibland kan jag göra det pga stress, så som fittforfight skriver. Jag kan också göra det när jag har svårt att somna, precis som de beskriver.

Så när jag stöter på kvinnor som tar på sig en skuld för att deras manliga partner tillfredsställer sig själv så blir jag arg. De känner att de inte duger, och att partnern onanerar för att tjejen inte bemöter hans behov. Jag blir arg därför att vad det betyder är att kvinnor på nåt sätt får lära sig att ta ansvaret för mannens njutning, att deras roll, deras syfte är att vara till njutning. Jag upplever inte att normerna säger samma sak om mäns ansvar för kvinnors njutning. Har jag fel?

Jag skulle vilja veta vad heteromän tycker om att deras tjejer onanerar. Om de tycker som vkuken (det är nåt bra) eller om de går omkring och känner sig otillräckliga. Jag tror att de flesta män blir upphetsade av att deras flickvänner onanerar. Varför är det så? Varför kan vi kvinnor inte blir upphetsade av deras onani?

För oss med vestibulit så är det också en påminnelse om det som inte går, omslukningssexet som är så smärtsamt. Det påminner oss om att vi enligt samhällets normer inte är fullständiga kvinnor - för att sex i vårt samhälle definieras som slidsex, inget annat. Och att om man som kvinna inte kan erbjuda slidsex, så är man inte lika mycket värd. Man har inte "sex".

Det är så mycket jag skulle vilja ändra på. Jag kan bara börja med mig själv. Men jag önskar att jag på nåt sätt kunde banka in i unga kvinnor att deras sexualitet, lust och njutning är lika mycket värd som deras manlige partners. Att deras kvinnlighet inte definieras av hur de tillfredsställer honom, utan av hur de tillfredsställer sina egna behov. Antingen på egen hand eller med en partner.

Dagens sex - hör kvinnor dit?

Jag har fastnat i mina egna tankar kring sex. Det är en massa saker involverade i sex. Makt, lust, känslor, närhet, krav, prestation. För att nämna några.

Grejen är att jag den senaste tiden känt att sex känns liksom... ojämställt. Inte förnedrande, men jag känner att jag liksom inte har någon roll i det. Jag är bara till för vkukens njutning.

Det sjuka är att vkuken tycker att det bästa som finns är att tillfredsställa mig och se mig komma.

Jag ska beskriva vårt sex, så som det sett ut den senaste tiden. Kan börja med hur vkuken tillfredsställer mig. Oftast börjar vi med mig, eftersom det blir meckigt att få mig att komma efter att han har kladdat ner allt =)
Sen brukar jag också komma fler gånger, så han måste ha orken kvar för att orka med att ge mig orgasmer. Jag gillar mest när han smeker mig med fingrar, men även oralt är bra. De bästa orgasmerna är dock med fingrarna för mig.

Vad gäller honom så har vi tidigare varierat mellan analt, oralt och utan-på-juck. På sistone har jag inte känt för analsex alls, vet inte varför. Men så kan det vara. Så det som är kvar är oralt samt att jucka. Jucka är jäkligt najs faktiskt, jag kan rida honom till orgasm. Oralsex gör mig trevligt upphetsad, men känns inte lika kul när det är dags för honom att komma. Vi kör utanför och det blir inte lika intimt och trevligt som när jag t ex juckar fram honom.

Så till det som känns jobbigt. Medan jag skrivit har jag insett vad som är grejen. Det tar ett tag för mig att komma in i sexet. Även om vi har fina förspel och så, så går det inte att komma ifrån att jag behöver hjälp med att bli rikigt kåt. Så har det inte alltid varit. Så är det inte alltid. Men ofta är det så. Men jag vet att när jag är full och avslappnad och inte tänker så mycket - så är jag askåt och tar inititativ till sex.

Men i vardagen, då är det vkuken som oftast gör det. Och jag känner mig som en grönsak ibland när han roddar runt för att jag ska komma igång. Han gör ju allt av omtanke, för att jag ska njuta, och kräver egentligen inget tillbaka. Men jag känner mig som ett verktyg, känner mig inte delaktig och känner mig underordnad maktmässigt.

Häromdagen hände något som kändes bra. Jag hamnade i dessa tankar och han bestämde sig för att ge mig oralsex. Och när jag såg hans huvud mellan mina ben, så kände jag nån sorts jämställdhet. Jag kände att jag fick igen för mitt oralsex på honom, som ibland verkligen känns underlägset, pga positionen man är i. När han gick ner på mig, kunde jag slappna av för att jag kände att jag hade makt, jag var också med.

Jag vill ha feministiskt, jämställt sex. Jag vill känna att jag är lika delaktig som han. Jag vill känna att jag också har makt i sexet. Att jag är ett subjekt, inte ett objekt. Jag vill ta initiativ. Jag vill få honom att njuta. Är dessa bara mina insnurrade tankar? Eller är de också frukten av samhällets bild av sex, vem det är till för och vilka roller man har i det? Oavsett vad - hur kommer jag isf ur dem?

Jag är inget offer. Men på nåt sätt är det så jag känner mig. Hjälp.

Hur får jag honom att förstå?

Vkuken och jag hade en diskussion om när jag känner mig stressad inför sex. När han vardagligt tar på mig kan jag ibland tycka/känna/uppleva han är väldigt på, och tolka det hela som sexuella signaler. Detta sätter igång en reaktion i mig, som är blandad panik, skräck och prestationsångest. När vi pratar om det säger han att han inte alls menar det på det sättet. Men samtidigt känner jag att han inte förstår/inser hur mycket detta påverkar mig. Reaktionen utlöser ju massa stresshormoner och så i mig, jag är o-lugn ett bra tag efteråt. Det är svårt för honom att förstå det, han tycker att när vi har pratat om det så borde det gå över. Tyvärr är det inte så enkelt.

En försvårande omständighet är att jag ju gör samma sak själv: Jag tar på honom, tar på hans paket, juckar ibland skämtsamt mot honom osv men menar ju liksom inget sexuellt med det. Det är bara ytterligare ett sätt att visa uppskattning. Trots det blir jag väldigt ställd ibland när han gör motsvarande på mig. Jag tror attt jag måste ha sex, ställa upp, en hel tankekedja sätts ibland igång av en enkel gest. Det är inte lika illa nu som det var förut, terapin har hjälpt mig enormt med det. Men ibland så glider jag tillbaka i gamla spår. Den här gången känns det som att jag glidit tillbaka väldigt långt, jag är värre än vad jag nånsin varit.

Jag försöker berätta detta för honom. Och förklara att för några år sen, innan terapin och innan jag förstod hur alla dessa reflexer och inlärda beteenden funkade, så var det annorlunda.

På den tiden var han mycket mer på, hans rätt till sex kändes mer självklar än min rätt till att öht vilja ha sex. Vi båda tänkte nog så här omedvetet. Det finns ingen skuld i detta, vi är båda produkter av samma samhälle. Ett samhälle som säger att som kille ska man vilja, och man har rätt till sex när man vill. Som tjej ska man vara redo och man ska ge honom när man vill, det är inte jätterelevant vad man själv vill.

Jag minns det som att jag då nästan dagligen brottades med dessa tankar; jag vill inte men jag borde. Jag tror absolut han var mer på då, men också att mina tankar tog en mycket större plats då, allt ifrågasättande som var negativt, det drog sjävklart ner mig. Samtidigt uttryckte jag heller inte mina tankar, så han hade heller inte något att ta ställning till.

Idag är han inte lika på och det tycker jag är skönt. Det är inget negativt i det, det betyder inte att han inte vill ha mig lika mycket. Det är bara annorlunda.

När vi diskuterar nu jämfört med då, tycker han själv inte att han är så jätteannorlunda, även om han är med på att det är lite förändrat. Jag tror han underskattar förändringen. Jag tror också (som han själv har sagt), att jag har ett stort försprång vad gäller analyserandet av detta eftersom jag gått i terapi och läst mycket om detta.

Hans ingång till diskussionen är att han försöker få mig att intellektuellt förstå sambandet mellan antalet gånger han tar på mig på det sättet och antalet gånger det har lett till sex. Absolut, det går att se rent statistiskt att vi inte har sex varje gång han tar på mig. Men det är inte relevant tycker jag. Det handlar om mina tankar och reaktioner som jag inte kan styra så enkelt, när han tar på mig då har jag på ett kort ögonblick hunnit igenom tankekedjan som utvärderar huruvida jag vill, bör, kan ha sex. Då hinner jag inte gå igenom statistik, jag är redan låst av skräck.

Jag måste koppla om min kropp och min hjärna. Sen måste vkuken och jag hitta en gemensam plattform för det här. Hur fan gör jag?

Vad är sex?

Jag skriver mycket om sex i den här bloggen. Det är svårt att skriva om vestibulit utan att skriva om sex, tycker jag. Det är väldigt sammanflätat, av förståeliga orsaker. Vestibuliten orsakar smärta och spänningar i slidan. Slidan är där man normalt "har sex". Det är detta "sex" jag vill skriva om idag.

Begreppet sex slängs ofta runt utan närmare eftertanke på vad "sex" faktiskt är, vad det betyder och vad det innebär. Iallafall i heterokretsar, där "sex" ofta likställs med omslutande sex, slidsex.
Ta t ex påståendet "jag kan inte ha sex". Vad betyder det egentligen?

Tidigare använde jag själv den meningen när jag skulle förklara vad vestibulit var. "Det gör ont när jag har sex", var vad jag sa. Med åren har jag ändrat det, eftersom jag visst har sex, jag har fint och bra och tillfredsställande sex. Men jag har inte omslutande sex, slidsex. Däremot har jag sex. Det är en viktig skillnad. Det är viktigt att komma ihåg den skillnaden, eftersom det finns vestibulitdrabbade som inte ens klarar av närhet utan att deras smärtor triggas. De får ont av beröring var som helst i underlivet. De kan inte njuta, de kan inte ens få klitorisorgasmer utan att betala för det i form av smärta.

Genom att göra den åtskillnaden påminner jag mig själv om att jag faktiskt har ett njutningsfyllt sexliv ( = respekt för mig själv) och visar även respekt för dem som har det annorlunda och kanske t o m värre. Det är viktigt med tankar, det påverkar min syn på mina problem. Att se dem i ett annat ljus gör det lättare att hitta andra sätt att lösa dem på.

Som sagt är det svårt att ha diskussioner kring vestibulit utan att komma in på sex. Därför kommer det ofta upp frågeställningar av typen

• Jag känner mig dålig och otillräcklig för att jag och min pojkvän inte kan ha sex.
• P-piller är dåligt för vestibuliten och kondom gör ont. Hur ska vi kunna ha sex?
• När man väl kan ha sex, vad är bästa ställningen för tjejer med vestibulit?

Alla dessa frågeställningar och påståenden kretsar kring ordet "sex". Men vad betyder sex egentligen? Vad innebär det att ha sex? Har man bara sex om man har slidsex? Hur definierar jag sex? Hur definierar omvärlden sex? Hur påverkas jag av det?
Ordets vardagliga innebörd låser in en i uppfattningen att sex endast kan vara en sak och det är kuken i slidan. Men så är det ju inte. Det finns ju massa annan sex. Att tänka och fokusera på slidsex tror jag gör att pressen blir så mycket större. Speciellt när en är ung kan det vara skitjobbigt. Då tror en att slidsex är det enda sexet och att man måste ha det för att det ska räknas, en själv ska räknas och ens partner känna sig nöjd (tror man). Partnern har säkert också liknande tankar. Det finns ingen riktigt medveten tanke på att sex innebär mer än bara det, att det innebär njutning, närhet och kärlek. Det är mer fokus på handlingen, akten, mekanismen.

Jag gjorde själv samma sak tidigare, men jag har förstått vilken stor skillnad ett ord och en tanke har.

Jag vet inte vid vilket tidpunkt som jag började minska på känslan av otillräcklighet. Nån gång hände det iaf. Den gamla tanken är inte helt borta men den är mycket mindre. Jag tror att den kom efter att jag läst en massa (feministiska) böcker. Mycket om hur (hetero-) relationer funkar, vilka krav som ställs på kvinnor från vår kultur osv. Så insåg jag att det är inte mig det är fel på, jag känner mig inte otillräckligt för att jag är det - utan för att någon annan tycker att jag är det. Jag har antagit någon annans definition av hur jag ska ha sex, vad som gör mig till kvinna och vad som är njutning för mig. Nu inser jag att vad gäller sex så är jag tillräcklig som jag är och ingen annan kan bestämma vad jag ska göra. Jag kan själv definiera vad sex betyder för mig.

Akupunktur

Under hösten har jag träffat en barnmorska två gånger i veckan i fem veckor, för att få akupunktur som behandling mot vestibulit. Akupunkturen som hon sysslar med har hon utformat själv och hon har erfarenhet av vestibulitpatienter.

Akupunkturen riktar sig främst mot att få kroppen att slappna av, enligt barnmorskan. Det som händer är att nålarna frigör olika kroppsämnen som får kroppen att slappna av. Detta används t ex också inom sjukgymnastik för att "få igång" musklernas egen läkeförmåga. Det här är alltså en behandling som görs inom ett stort sjukhus, så inget hokuspokus på det sättet. Akupunktur används inom medicin för vissa specifika områden där det är belagt att det hjälper. T ex för avslappning och smärtlindring.

Jag ska säga att jag inte är nåt jättefan av alternativa metoder, även om jag inte utesluter dem Så jag gick in i detta med öppet sinne. Jag tänker att rent fysiskt så måste ju nånting hända, eftersom det sticks in nålar. Och det används uppenbarligen inom medicinen för vissa bruk, så det är iaf någorlunda vetenskapligt.

Även om barnmorskan själv inte nämnde något om smärta egentligen, så hoppades jag att akupunkturen kunde göra skillnad även där.

Nu har det alltså gått fem veckor, jag är klar med behandlingen och nu ska jag börja köra mina gamla övningar igen. Det ska sägas att jag inte gjort nånting (knappt knipit, knappt några berörings/penetrationsövningar) sen i somras.

Något som gör mig skräckslagen är att barnmorskan säger att hennes erfarenhet är att de som akupunkturen funkar för, gör ganska stora framsteg. Hon berättade som exempel att de som inte kan sitta pga vestibulit, får mindre sådana vardagsbesvär efteråt. Och att för andra hade det gått att ha ett omslukande, vaginalt samlag.

När jag pratade med henne om uppföljning, ville hon därför att jag skulle testa ett omslukande samlag. Här blir jag stel av skräck. Det finns inte en chans på jorden. Två gånger på 10 år har detta hänt, och då efter massa jäkla övning och terapi. Min hjärna accepterar inte riktigt att tio gångers akupunktur skulle göra sån stor skillnad.

Som tur var är barnmorskan vettig och smart och jättegullig. Och poängterar att jag ska göra saker som jag tror jag klarar, det viktiga är att jag testar nåt för att se om det har hjälpt. Så nu ska jag sätta igång med mina gamla övningar igen, knipen och penetrationsövningarna.

På inrådan av kuratorn ska jag denna omgång involvera vkuken från början, så att det blir mer naturligt att han är med i fittaktiviteten. Så att det inte blir så att jag kör fittaktiviteter helt själv och sen helt plötsligt ska han dyka upp som gubben i lådan och vara med. Hittills har det varit bra att köra själv för att jag ska lära mig om mig själv och tycka om att beröra mig själv. Men nu är det dags för oss båda att vara involverade tillsammans. Planen är att (som tidigare) börja med insmörning och knipövningar, sedan övergå till fingrar i slidan och sedan införa dildosar. Och sen får vi se.

Spännande tider!

Statusuppdatering: slidans slukningsförmåga

Jag klarar nuförtiden av att använda min Ladyfinger redan från början. Först en uppvärmning med knipövningar några minuter, sedan går det oftast ganska smidigt att köra med dildon. På bra dagar är jag helt avslappnad, på sämre dagar är jag lite spänd och behöver trycka till för att få in den. Detta att jämföra med tidigare, då jag var tvungen att värma upp med en-två fingrar innan jag kunde föra in dildon. Jag använder också Pjurs Analyze me! som glidmedel när jag övar, och även när jag smörjer in mig.

För att vänja smärtcellerna vid lite friktion, gör jag enkla jag in- och ut-övningar med dildon. Och så gör jag tryckövningar, en sorts akupressur för att vänja nerverna vid beröring och få dem att reagera mindre på tryck. Målet är att kunna använda en menskopp så småningom. Och såklart kunna ha slidsex, men det känns inte lika viktigt som mål. Jag vill bara bli smärtfri.

Det är fortfarande jobbigt när vkuken ska göra nån övning med mig, även om det är ett finger och det egentligen inte är ett problem. Eller om jag redan fört in dildon och han får hålla i lite. Men mina slidnerver får tokutslag då och hela kroppen hamnar i panikläge, bara för att det är han.

Jag provade häromdagen att sluka vkuken och det gick väl ok. Tyvärr så var det dagen innan mens och då är hela slidan superkänslig, så det gjorde skitont och jag var helt svettig av smärtan. Men jag försökte lugna ner mig och få alla muskler att slappna av iaf, även om nervcellerna skrek av smärta. Det var väl en liten vinst iaf - jag har kontroll över musklerna. Ska sägas att jag denna gång satt på huk och försökte omgärda vkuken med slidan sittandes. Tidgare har jag slukat honom när vi skedat.

Men jag måste erkänna att jag blivit besatt av tanken på att upprepa mina gamla prestationer (se här och här) så det har blivit mer en prestationsgrej som jag måste göra, snarare än ett naturligt nästa steg. Detta är inte bra. Jag försöker hålla mig tillbaka där, det finns inget egenvärde för mig att kunna ha slidsex. Det som är viktigt för mig är att min fitta mår bra.

För att få till det där naturliga nästa steget har jag istället uppgraderat min övningsdildo! US Video hade rea, så jag köpte denna. Min Ladyfinger har en diamter på 2.5 cm och den här Multispeeden har en diameter på 3 cm. Tittar man på mina övningspinnar så är de i ökande diameter från 1 cm - 2.5 cm - 3cm.

När jag fått den nya dildon provade jag den genom att först värma upp med ordentliga knipövningar (använde min inspelning), sen Ladyfingern en stund med knip och sen kunde jag faktiskt föra in Multispeeden! Den gjorde lite ont, men jag kommer att lära mig slappna av med den också. Den känns bara så jäkla gigantisk. Och den blir bra när jag ska öva nerverna på att inte reagera lika hårt.

Ny övning: Akupressur/tryckövningar

Jag har för ett tag sen börjat prova tryckövningar, en sorts akupressur. Jag hade själv börjat experimentera åt det hållet när barnmorskan för några månader sen tog upp att de hade haft ett seminarium om detta med en kvinna som använde det som behandlingsform.

Jag har kommit så långt med min muskulatur att den är relativt avspänd, och jag kan få mig själv att slappna av någorlunda. Så jag jobbar mest med smärtan och nerverna nu, för att vänja av dem från att reagera så hårt vid beröring.

Akupressuren (egentligen en form av beröringsövning) går till så att jag först kniper för att värma upp och slappna av. Med ett insmort finger (jag använder glidmedel) tar jag sen en av mina smärtområden och hittar med hjälp av fingret den nivå av tryck som är precis innan då det gör (för) ont.

Om jag trycker till lite mer kommer det göra ont, så jag minskar trycket tills det precis slutar göra ont. Detta för att vänja av nerverna och helt enkelt skjuta fram den där smärtgränsen. Så det är ett väldigt lätt tryck/nudd som det är just nu. Jag börjar med att göra små cirkulära rörelser på det smärtområdet i ungefär en minut. Sen håller jag fingret still på samma område i en minut. Detta gör jag på alla mina smärtområden.
Området som är längst ner, mot anus (kl 6) är det som är mest jobbigt.

Det finns några praktiska klurigheter med detta. Man måste ha en bra ställning för att komma åt och vara bekväm och avslappnad. Min liggande sittställning har funkat bra för detta. Sen får man liksom fläka upp blygdläpparna med ena handen, spreta isär dem med pek- och långfinger så att vestibulen blir lättare åtkomlig. Sen är det bara att dyka ner till sina smärtpunkter med det insmorda fingret.

Det viktiga är att hitta den där nivån av tryck som ger ett visst tryck utan att göra (för) ont. Jag tror att det är nyckeln till att vänja av nerverna vid detta. Det liknar lite när man lär tinnituspatienter att sluta "höra" tjutet. Genom att ha ljud i bakgrunden som är lågt, men ändå så högt att man precis hör tjutet, så vänjer man av hjärnan att höra tjutet vid just den nivån. Sen höjer man steg för steg för att bättra på sin tolerans. Till slut så har man höjt toleransen så mycket att man inte "hör" (reagerar) på tjutet längre. Det handlar om att lura/avvänja hjärnan på att reagera på den stimulansen.

På samma sätt fungerar detta. I början kanske det gör lite, lite ont men eftersom det är innan det gör panik-ont så är det kontrollerbart för mig. Efter att jag gjort rörelsen eller trycket i ungefär 30 sekunder, så orkar liksom inte nerverna signalera längre och smärtsignalens "akut-het" avtar - även om jag fortfarande känner den. Det gör inte lika ont, eller iallafall inte ont på samma sätt.

Jag tror verkligen på den här övningen! Dock tror jag att man måste jobba med sin spänning först och bli kompis med sin fitta innan man börjar med den.

Vad ska man tänka på när man INTE har vestibulit?

Det här är mina egna tankar och råd, baserat på erfarenhet och det jag lärt mig av mina vändor i vården. Jag är inte medicinskt kunnig på nåt sätt. Men om jag inte hade haft vestibulit, hade jag gjort detta (ändå).

Använd glidmedel. Punkt slut. Det är alltid bra att använda, speciellt vid slidsex, även om du blir jätteblöt. Du ska däremot inte använda glidmedel istället för att vara blöt. Då ska du inte ha slidsex överhuvudtaget. Glidmedel är bra även om du inte har slidsex. Det gör det skönare att smeka klittan och man ska såklart använda det när man har analsex.

Ha inte sex när det gör ont eller när du känner att något inte står 100% rätt till med kroppen eller din magkänsla. I perioder då man kanske är stressad, orolig, kanske har dålig balans i underlivet pga svamp, en antibiotikakur (kan vara för nån annan sjukdom, men det kan slå ut en massa annat som är bra), p-piller mm så kan slemhinnorna vara sköra.

Vad som är bra då, är att ha en vana av att använda glidmedel för att öka friktionen så mycket som möjligt och minska belastningen på slemhinnorna. Och att känna till sin kropp och sitt underliv, för att veta vad man klarar. Man vet var gränsen går för "jag är inte så på nu, men jag vill gärna och kommer vara på om ett litet tag" jämfört med "jag har ingen lust men jag ställer upp trots det". Det är svårt att veta skillnad, men efter övning så har jag börjat skilja mellan dem. Jag var tvungen att gå igenom en period först då jag sa nej till allt om jag inte var på från början. Det var skitjobbigt och jag kände mig som en dålig människa/kvinna/flickvän och hade (sjukt nog!!) dåligt samvete för att jag sa nej, men det var en bra övning för mig. Nu är det inte lika jobbigt och vet bättre skillnaden mellan "jag vill men behöver lite uppvärmning" och "jag vill inte men känner att jag borde".

Det är bra att kunna stå emot (oftast inre) trycket som uppstår när man säger nej till sex. Världen går inte under, man är inte en dålig kvinna för det.

Var inte renrakad hela tiden. Jag tror personligen att då och då så är det OK. Men att vara renrakad hela tiden torkar ut. Uttorkning medför en massa jobbiga saker, som att bakterier och svamp har lättare att få fäste. Torkar det ut så hamnar underlivet i obalans. Det finns en naturlig surhet som håller bakterier och annat otyg i schack. Rubbar man det så blir det lättare för annat att klamra sig fast.

Sov utan trosor eller i lösa kalsonger. Gå omkring med lösa kalsonger eller i kjol utan trosor hemma. Då får fittan luftas ordentligt.

Smörj in fittan, ta hand om henne. Det är bra att smörja in sig själv, dels för att lära känna fittan och dels för att göra ett visst underhåll. Du vet hur det ligger till där nere, du kanske kommer på vilka sätt du gillar att bli berörd på, om du inte redan gör det så kanske du kommer på hur du vill onanera. Allt möjligt bra kommer av att smörja in sig. Ha en stund för dig och fittan, nån gång i veckan eller så.

Knipövningar är bra för hela livet. Graviditet, inkontinens, allt möjligt hjälps av att ha en bra slidmuskulatur. Du får en bra blodcirkulation och bättre kontroll. Det ger dig också en bättre orgasm.

Det är inte bara vestibulitpatienter som har nytta av detta. Även friska kvinnor tjänar på att ha koll på sitt underliv och ta hand om det på ett vettigt sätt. Man behöver inte göra det till värsta jobbet, det ska inte bli en plikt eller en jobbig grej. Du ska göra det för att du vill och har lust till det. Du kanske inte har det nu, men du kanske funderar på det när du läst detta och provar efter ett tag. Och sen kanske du gör det då och då. Plötsligt har man en vana =)

Fröken Märkvärdig & Karriären

Jag hittade en bok häromdagen som jag hade glömt att jag ville läsa. Den heter Fröken Märkvärdig & Karriären.

Den beskriver perfekt och precis det jag känner och går igenom. Det är spöklikt hur bilderna och texterna är som ett eko av mina egna. Hur allt bara är svart, att jag själv påstår att jag inte duger, det känns som att jag försöker och försöker men jag kommer aldrig att räcka till.

Hur vkuken försöker hjälpa till, men inte inte kan göra  och inte förstår. Och hur han blir en del av den jobbiga omvärlden som bara ställer krav och som inte tar mina tankar och mina problem på allvar.

Hur det känns som att jag försöker hålla uppe en fasad av mig själv, min relation, mitt liv och min karriär, för att känna att jag duger gentemot andra. Hur jag å ena sidan kan vara jättehård och veta vad jag vill, för att sedan, i min ensamhet, bli helt otroligt osäker och bara bryta ihop och tänka "Hur fan ska jag fixa mitt liv?!".

Den beskriver precis den process jag gick igenom då jag till slut började känna att allt runtomkring mig har blivit en del av problemet och att jag skulle behöva åka iväg till en egen stuga ute i skogen för att kunna vara mig själv, kunna börja om på nåt sätt.

Den ger ingen lösning, men det är skönt att bara läsa sina egna tankar och beteenden, kunna se dem utifrån på nåt sätt och i några sekunder kunna skratta åt det absurda i dem. Jag tror att den är till nytta även för icke-prestationsdrivna personer, som hamnat i en svacka - t ex pga vestibulit. En hel del av tankegångarna är lika, hur allt blir svart eller vitt, hur ingenting duger, alla tvivel man får på sig själv.

Perfekt som present, både till andra och en själv!

Vi tar det igen: tvätta INTE med tvål!

Nu har jag råkat på ännu ett par sajter som pratar om att tvätta fittan med tvål, här, här, här och här.
De amerikanska posterna kanske har en annan kultur vad gäller underlivshygien. Där verkar tvål och pipetter i slidan vara standardrekommendation. Men de svenska sidorna gör mig förvånad. Är det här nåt jäkla marknadsknep för att få kvinnor att köpa ännu mera produkter?

Nyligen träffade dessutom en bekant till mig en sköterska som sa att "ALLA" tvättar med tvål. Vad i helvete?! Vårdpersonal borde veta bättre än så. Jag blir så jäkla arg.
Jag kan säga att jag har aldrig sett vkuken tvätta sin snopp med tvål, om vi inte haft analsex. I vanliga fall tvättar han förhuden med tvål men aldrig själv snoppen och ollonet, där är det bara vatten som gäller. Tror att de flesta killar gör såhär. Men tjejer - vi ska minsann tvätta bort allt bra som finns i fittan. Därför att vi får inte lukta naturligt där, vi ska lukta rosor. Och så vet vi ju såklart att fittan är det äckligaste som finns och allt som kommer ur fittan är äckligt. Argh.

Urolog, barnmorska, gynekolog: alla som jag träffat som är experter, speciellt på vestibulit, säger samma sak - tvätta inte med tvål utom i nödfall (typ du har satt dig i bajs...). Detta gäller även de s.k. milda tvålarna som har rätt pH-värde som finns på apotek. Man behöver inte tvätta med tvål!!

pH-balansen i underlivet är lite surt (runt pH 4)- surare än resten av kroppen, just för att hålla baketerier i schack. Det produceras också en olja för att hålla allt mjukt och smidigt och hjälpa till med bakteriebekämpningen. Tvål torkar ut och gör det enklare för bakterier och annat otyg att få fotfäste.

Vatten räcker gott och väl för att rengöra. Och det sköter om lukten också. Man luktar bra av det. Tvålarna pajar mer, så man måste tvätta ofta för att hålla det fräscht. Vatten ger en neutral doft som känns fräsch. Ser man dessutom till att lufta fittan när man är hemma, så blir det ännu bättre.

Enligt instruktion från urologen: rikta inte duschstrålen uppåt, så att det kommer in vatten i slidan. Låt vattnet rinna uppifrån och ner, så kommer du få den tvätt du behöver. När jag sa att jag vill vara fräsch vid oralsex så sa hon att då kan man ta en tvättlapp för småbarn. De innehåller ingen tvål utan andra ämnen (vanligtvis olika rengörande oljor) så den rengör utan att torka ut.
Själv brukar jag i duschen dra igenom och öppna alla veck i underlivet med fingrarna så att jag får bort den mesta av fittosten som bildats. Duschstrålen är riktad neråt hela tiden, jag tvättar med fingrarna och använder det vatten som rinner igenom.

Klittan kan vara lite jobbig ibland, där kan det hamna lite fittost som inte vill bort och jag är för känslig för att stryka bort det med fingrarna. På mig funkar det då att rikta duschstrålen dit och få bort det, men strålen är fortfarande riktad snett neråt.

När tankarna börjar spinna

På twitter stötte jag på denna artikel som träffade rätt på många ställen för mig. Den var bra för mig, som redan vet mycket men alltid blir positivt påverkad när jag kan läsa att det inte bara är jag som har mina tankar. Den är antagligen bra för utomstående, som inte vet så mycket om vestibulit, eftersom den tar upp fler aspekter än bara just det att sex är smärtsamt. Vestibuliten påverkar ens psyke, ens själv. Den sätter igång en massa tankar om ens relation (om man har någon), ens sexualitet och ens lust. Kort och gott

This affects your entire essence of yourself as a woman

Så där sitter man och tänker, varför känns det som att något är fel? Vad är det för fel? Jag vet inte vad som är fel. Tankarna börjar spinna loss. Ingen kan säga vad som händer, vad det är som gör det såhär.

That PVD is so commonly overlooked by medical professionals only makes things worse—physically and psychologically—for women who have it.

Women start thinking: ‘Is it just me? Is it something I’ve done? Is it a sign I don’t love my partner? Is it a sexually transmitted illness?’ And then it just snowballs from there.

Jag spenderade flera år med att gå omkring och tänka på vad som var fel och om det var något i min relation som kan ha orsakat vestibuliten. Att jag inte var kär, att jag borde göra slut. Jag ifrågasatte mig själv, min förmåga att veta vad jag ville, vad mina känslor var. Mer eller mindre hela mig själv.

Jag har haft tur och bara stött på en person (ungdomsmottagningen tyvärr) som var avfärdande mot mig. De andra har varit mer konstaterande och försökt att ge mig  de behandlingar som funnits till hands då. Men kommentarer som denna får mitt blod att koka

So doctors end up saying: ‘I don’t see anything. It must be in your head.’

“They’ll say the woman must be frigid or should just have a glass of wine. Those kinds of comments are damaging and dismissive.”

Du inbillar dig. Ta ett glas vin för att slappna av, och ha sen ångande, stånkande in-och-ut-sex. Då kommer allt ordna sig ska du se. Så är det inte. Lite sprit hjälper inte mot konstant spänning. Inte förrän man tagit hand om sig själv. Inbillning - vad spelar det för roll? Tankar är tankar. De måste bemötas, att förneka dem gör att man bara kämpar emot sig själv. Det ifrågasätter personen, istället för att acceptera att tankarna finns där och hantera dem istället.

Terapin har har hjälpt mig enormt med mina tankar. Nu kan jag skjuta bort dem när de kommer. Det är inte min relation som orsakat vestibuliten. Någonting har gjort mina slemhinnor sköra och jag har istället för att vila bara kört på. Det har inte bara med min relation att göra utan det har att göra med min uppfattning om vad jag som kvinna och flickvän ska klara av och ställa upp på. Det har att göra med vkukens uppfattning om vad en man ska göra och ställa upp på.
Det är nåt vi matas med, inte rakt på sak utan i subtila termer. Det är därför det är svårt att sätta ord på det. Men inte fan blir det bättre av att viftas bort. Det går inte att förneka detta.

Teori ang. upphetsningsvärken

Tidigare har jag skivit om en värk som kommer när jag är upphetsad. Av nån anledning har jag inte diskuterat den speciellt mycket med vkuken, jag har dragit mig för det. Dels för att jag inte vill uppmärksamma det för mycket, så att det blir en stor grej och därför kanske blir värre (jag vet, det låter helt dumt). Men också för att det känns så jävla sugigt att ha ännu ett till jävla problem.

Pratade med terapeuten angående detta. Jag är rädd för att inte kunna ha sex mer. Trots vestibuliten så har jag kunnat ha ett bra sexliv. Jag är glad för det. Om det skulle börja göra ont att bli upphetsad, skulle mitt sexliv dö totalt.

Så, jag pratade lite med vkuken idag, eftersom jag fick känningar när vi hade nån sorts förspel. Han kom med en bra teori. Han sa att nånting måste ha ändrat sig som gjort att den här grejen har ändrat sig. Så om värken blivit värre de senaste 6-12 månaderna, vad är det jag gjort annorlunda de senaste 6-12 månaderna? Kan det vara krämen?

Och då slog det mig! Det kan vara krämen faktiskt. Jag påbörjade experimentet för snart ett år sen. Jag använder Locobase för att smörja in mig med. Det är en väldigt fet kräm. Det kan ju vara så att det blir någon sorts ansamling eller att den täpper till nåt som gör att värke blir värre. Jag ska testa nu att inte smörja in mig med den, ska ta lite glidmedel istället och se om det blir bättre.

Försök med Ovesterin

Jag tänkte experimentera lite med Ovesterin, eller jag har gjort det i ungefär en månad nu (under hela maj månad typ). Jag hoppas jag förklarar det här någorlunda vettigt, att poängen kommer fram. På vestbulitforumet har det funnits en/ett par tjejer som har blivit hjälpta av Ovesterin. Jag tänkte att jag inte har något att förlora på att testa det, så jag pratade lite med barnmorskan om det och om det skulle vara dåligt för mig att testa.

Så här förstod jag barnmorskans förklaring. Ovesterin används för att stärka sköra slemhinnor. Det används främst för kvinnor i klimakteriet och efter graviditeter och andra situationer där slemhinnorna blivit sköra av någon anledning.

Normalt har de flesta kvinnor en bra östrogenbalans. Som jag förstår det (av barnmorskans förklaring) så kan slemhinnor bli sköra i och med en brist/obalans på nåt sätt i östrogennivån. Därför kan man använda Ovesterin lokalt för att hjälpa problemen i slidans slemhinnor.

Vestibulit är ett smärtsymtom. Det kan ha börjat med sköra slemhinnor, men smärtan har fortsatt även sedan slemhinnorna har återhämtat sig. Därför är det inte säkert att Ovesterin hjälper, eftersom den påverkar slemhinnorna - inte smärtan.

Hon trodde inte det skulle göra nåt om jag testade i en månad för att se om något ändrades. Eftersom krämen används lokalt, så påverkar inte hormonerna resten av kroppen lika mycket. Jämför t ex med att ta p-piller som påverkar det mesta. Hade det varit nåt sånt, hade jag vart mer skeptisk eftersom jag inte längre litar på att göra hormonexperiment på hela kroppen.

Så jag har testat nu, och kan säga att för mig gjorde det inte någon skillnad. Jag smörjde vestibulitområdet med en liten klick varje kväll i ungefär en månad. Det ska dock sägas att bara för att det inte hjälpte mig, så behöver det inte betyda att det inte hjälper någon annan! Det som funkar, funkar. Vi har alla olika lösningar på det här problemet, det gäller bara att hitta sin egen.

Det positiva med experimentet var iallafall att jag kom igång med min insmörjningsrutin igen, den har jag bara gjort sporadiskt ett tag nu. Så nånting gav det hela!

Graviditet och vestibulit

Det är nog många som är oroliga för hur de ska kunna bli gravida när det gör ont att utöva den reproduktiva akten. Jag menar, hur ska det kunna komma in några spermier om slidan bränner av smärta vid minsta beröring?

Well. Det här har jag kollat upp! Såhär ser hjälpmedlet ut som man till att börja med själv kan försöka med:

 

Det är en spruta som man helt enkelt suger in sperman med, sen sätter man på ett munstycke så att man kan föra in sperman längre in i slidan. Sen sprutar man helt enkelt in det och hoppas på det bästa!

Munstycket är väldigt smalt, så det påverkar nerverna väldigt lite och kan nog vara helt ok även för de allra värst drabbade. Och även om man är superspänd så tror jag det kan funka att smita in med denna. Munstycket är mindre än 5 mm i diameter, så hur mycket musklerna än försöker knipa ihop så kommer denna antagligen slinka igenom! På mig funkar den helt utan problem, men glöm inte att vi alla reagerar olika!

För min egen del är jag inte så mycket orolig över hur det rent praktiskt ska gå till, det ordnar sig alltid på nåt sätt. Däremot har jag av nån anledning ångest över att jag öht inte känner mig redo för barn! Och jag är 30+ så omgivningen är i full gång. Alla får barn!

Det är lite jobbigt, för det går ju inte att dra ut på det hur länge som helst. Då är det skönt att höra från äldre vänner som blivit gravida sent, att de kände likadant. Det tar bort oron till viss del.

Dessutom så dämpades oron förvånansvärt nog också av att jag och vkuken hade vaginalsex! Det var väldigt intressant. När vi hade haft det kände jag mig mycket lugnare på barnfronten av nån anledning. Har inte funderat mer på det just nu, utan nöjer mig med att konstatera att uppenbarligen kopplade jag ihop graviditet med vestibulit - även om jag inte var medveten om det!

Värk när jag är upphetsad

Tidigare har jag då och då (ganska sällan) fått nån sorts värk i slidan när jag blivit upphetsad (snabbt). Jag har föreställt mig det som om körtlarna som producerar sekretet inte riktigt hinner med; jag är så upphetsad att kranarna öppnats helt och fullt och de små öppningar som finns har inte riktigt kapacitet att få ut allt som behöver komma ut. Därav värken: det gör helt enkelt ont för att trycket är för högt vilket aktiverar mina smärtnerver som är alldeles för känsliga pga vestibuliten. Det ökade trycket gör att nerverna ger ifrån sig smärtimpulser. Det har inte hänt när jag blivit mer långsamt upphetsad. Och det har heller inte hänt alla gånger jag blivit snabbt upphetsad, utan alltså ganska sällan.

Men det senaste halvåret/året har jag märkt att det har gått från "ganska sällan" till "ibland" - det är lite oftare än vad det var tidigare. Och det är inte längre bara lite värk. Senaste gången gjorde hela mig underliv (från slidan och utåt) ont. Jag kunde lyckligtvis ta det lugnt och låta det gå över, men det var ändå ingen trevlig upplevelse.

Tidigare kunde jag vara glad över värken, den var ett tecken på att jag ville ha sex och såna tecken behövde jag för att inte gå loss i mitt huvud i diskussioner om huruvida jag ville eller inte. Men nu när mina tankar är bättre (jag vet när jag vill och när jag inte vill) så måste jag komma ihåg att jag kan tänka positivt kring värken. Det är ju ett bra tecken, jag är med på noterna och har lust!

Det som stör mig är väl att jag inte vet hur detta kommer sig. Jag vet inte om jag får extra ont för att mina smärtceller där är extra känsliga pga vestibulitsmärtan. Jag kanske inte skulle fått ont alls om jag inte haft vestibulit.

Jag har kommit överens med barnmorskan om att boka en tid hos gynekologen ifall det händer snart igen. Enligt henne så har hon hört om andra som känt av nåt liknande, men det är ingenting som hon själv har satt i samband med vestibulit.

Förväntningar

Häromdagen låg jag och vkuken på soffan och hånglade. Det var ganska hett och vi var båda rätt så upphetsade. Vi hade fortfarande kläderna på men vi tog på varandra överallt, både innanför och utanför kläderna.

Då händer detta:

1. Jag känner att det är så himla skönt att vkuken tar mig på brösten och jag vill ha det mer och tänker att jag ska ta av mig tröjan så att han kommer åt bättre. Därefter tänker jag att "nej det kan jag ju inte göra, för då vill jag ju ha sex/bli tagen på brösten och vad är jag då för kvinna?". Undersförstått tänker jag också att det är han som ska ta av mig. Efter en jättediskussion i mitt huvud så tar jag slutligen av mig tröjan.
2. Ett tag därefter drar jag igen gardinerna så att även underkläderna kan åka av utan att man behöver oroa sig för eventuella kikande grannar. Då säger vkuken "Jaså! Är det såpass?" och det kommer fram att jag fram till nu hela tiden antagit att vi kommer fullfölja och ha nåt sorts sex. Medan det för honom (i teorin åtminstone) fortfarande är öppet - dvs det finns en möjlighet att det inte alls blir nåt sex.

Båda sakerna slog mig som så otroligt intressanta. De gav mig en inblick i hur jag tänker och hur jag ser på sex och hur jag tillåter mig själv att leva ut min sexualitet.

Situation 1: Här tror jag det finns två delar. Dels är det så att det finns en tjusning för mig vid just detta tillfälle att det är vkuken som tar av mig tröjan. Bl a för att det blir retsamt för mig, att jag får vänta på nåt gott liksom när han till slut väljer att ta av mig tröjan. Det är en del av den klassiska "mannen bestämmer i sängen"-grejen (mer diskussion om det en annan gång!) som är upphetsande på sitt sätt.
Den andra delen är den att jag hindrar mig själv från att göra något som jag vill för att tillfredställa min lust (att få mer "bröststimulans"). Jag hindrar mig själv från att göra det för att jag av nån anledning inte tycker det är OK för mig att vilja ta av mig tröjan för att få mer bröststimulans.
Varför är detta inte OK för mig? För att det betyder att jag vill ha sex, och fina flickor vill inte ha sex. Då blir de fula flickor istället. Och ingen vill vara en ful flicka (inte öppet iaf...). Vilket är helt sjukt. Därav jättediskussionen i mitt huvud. Intellektuellt vet jag att jag inte behöver tänka så, att jag inte vill tänka så och att jag vill kunna leva ut och vara mig själv. Men mitt inlärda beteende är så starkt att det är en avtändning för mig att bryta mönstret och tvinga mig själv att ta av mig tröjan. En sån himla enkel sak blev plötsligt en jättestor symbolisk handling. Madonna - hora, någon?

Situation 2: Det slog mig att vkuken och jag har fundamentalt skilda förväntningar på heta stunder som denna. När det hettar till över en viss gräns, antar jag vi kommer ha sex och förbereder mig på det. Det kan ibland innebära att jag blir helt vestibulit-spänd, nervös, får ont i magen och har världens prestationsångest över att jag måste leverera nåt jag inte har lust till. Allt detta i mitt huvud, på grund av ett antagande jag gör. Vkuken å sin sida tänker (antagligen) inte så. Han njuter av stunden, som för honom för tillfället helt enkelt innebär att hångla. Ja, han är upphetsad. Men det betyder inte att han definitivt kommer ha sex.
Här är det svårt att veta om min ångest inför det upplevda, tvungna, framtida sexet beror på att jag har en uppfattning att jag av nån anledning måste göra det eller om han på nåt sätt sänder ut "nu ska vi ha sex"-vibbar. Det kan vara en blandning av både och, även om jag tror att han isf är ganska omedveten om vad hans vibbar innebär.
Hur som helst så är det så att jag upplever att jag efter en viss gräns har skrivit på nåt sorts kontrakt att leverera något jag inte helt säkert har lust att leverera. Och jag känner att jag inte helt enkelt kan bryta kontraktet (oftast innebär det enorma skuldkänslor...). Jag tror inte jag är unik på nåt sätt i detta, det är en klassisk fälla för många kvinnor. Speciellt för oss som har vestibulit tror jag. Här är en viktig anledning till att smärttillståndet har blivit kroniskt. Jag har låtit den upplevda plikten gå före min kropps signaler.

Jag är stolt över mig själv att jag kom på mig själv med dessa tankar. Jag är inte glad över dem, men jag är medveten om dem. Det hjälper mig att förstå mig själv bättre och förhoppningsvis motarbeta det negativa hos mig själv, och göra saker tydligare gentemot vkuken.

Cellprovtagning och vestibulit

Info om cellprovtagningar för den som inte vet eller vill veta mer.

Första gången jag skulle ta mitt cellprov hade jag redan haft vestibuliten ett par år. Jag var inte medveten om att min kropp var nervös, för jag var själv inte nervös. När jag kom till sköterskan förklarade jag så gott jag kunde vad vestibulit var och vad det innebar för mig och jag antog att hon därför skulle vara försiktig.
Det var hon inte. Vid det laget hade nervositeten i kroppen tagit över mig, så jag pratade bara på hela tiden, det gjorde ont och jag sa till mest för att informera så att vi var synkade och absolut inte som klagomål. Jag visste att det skulle göra ont. Då säger hon till mig att det är för att jag pratar så mycket! Vafan? Vad i helvete är det med folk som gör att de inte fattar när man säger att jag får ont när hon rör min slida? Vad är det som är så jävla svårt att fatta med det? Varför kan man inte fråga om man inte fattar eller inte vet? Det är ju för fan ens jobb. Det är mänskligt att inte veta allt. Men det är fan inte mänskligt att behandla nån fel bara för att man inte har vett att fråga hur det ligger till.

När man har vestibulit så är varje besök hos gynekologen, barnmorskan, urologen och terapeuten ett trauma. Man kommer dit, spänd som en fiolsträng. Man sitter där, spänd som en fiolsträng. Man går därifrån, spänd som en fiolsträng och i små spillror. Sen tar det några dagar innan man har återhämtat sig. Även om de är snälla. Det är bara så det funkar med vestibulit. Kroppen förväntar sig smärta och förbereder sig för det. Sen när det är över så går luften ur en liksom, jag överlevde! Så ska en massa känslor ut och det är då tårarna kommer. För att bli av med alla hormoner som slängts ut som förberedelse för fajten. Stress, adrenalin osv.
Om det då kommer en oaktsam person är det inte svårt att tänka sig att allt blir många gånger värre. Och det är så onödigt.

När min kallelse kom nästa gång så ringde jag cellprovtagningscentralen (numret står på lappen) och förklarade läget och bad att få någon med kompetens inom det här området. Jag var mer säker på mig själv, och krävde att få rätt vård. Kvinnan jag fick pratade med hade koll, visste vad vestibulit var och hjälpte mig jättemycket. Hennes tips var att jag skulle prata med barnmorskan på kvinnokliniken där jag får behandling, eftersom hon vet om läget och jag antagligen är tryggare med henne. Skulle inte det funka så skulle hon på centralen se till att jag fick komma till någon med koll.

Det gick jättebra att göra det hos barnmorskan på kvinnokliniken och jag är otroligt lättad och tacksam över det. Man behöver inte våndas. Man behöver inte lida. Men man måste stå på sig lite.

Om smärta

En artikel jag läste om smärta fick mig att tänka lite annorlunda kring min egen smärta vad gäller vestibuliten. Den handlar om hur ens inställning till smärtan kan hjälpa en att förbättra sin livskvalitet. Smärtan försvinner inte, men man kan förändra hur mycket den får begränsa ens liv. Det kanske inte låter som en stor grej, men för mig har det absolut hjälpt.

"När Rikard Wicksell pratar med patienter med långvarig smärta brukar han likna smärtan med ett brandlarm. Smärta är kroppens signal för att visa att något är fel. Men vid långvarig smärta fungerar inte brandlarmet längre. Larmet går hela tiden, men det finns inte längre någon eld och det är inte någon mening att fly."

Här föreställer jag mig att det kan vara så att min vävnad mår bra, men att smärtnerverna fortfarande reagerar på all beröring. Detta är ju också så läkaren beskriver vestibulitsmärtan: nerver som överreagerar. På nåt sätt har jag liksom aldrig satt det i perspektiv men när jag läste den här artikeln så lossnade det.

”Vem ska få bestämma i ditt liv den här veckan, du eller smärtmonstret?”

Det här var en av de viktiga punkterna. Vem ska få bestämma? Det låter så fånigt enkelt, men det är det såklart inte. Man får ställa frågan till sig själv hela tiden, kan jag leva med den här smärtan? Det handlar inte om att pressa sig, att offra sig för någon eller något annat - utan om att verkligen känna att smärtan ska inte få bestämma över mig. Det är lite svårt att beskriva, men målet är inte att genomföra ett vaginalt samlag och uthärda smärtan. Målet är att jag ska kunna känna mig OK trots mitt smärttillstånd. I artikeln nämner de ACT, Acceptance and Commitment Therapy som jag tycker verkar vettigt som hjälp att ändra på sitt perspektiv.

Det finns också andra texter som handlar om att smärttrösklar inte är statiska. De är dynamiska och beror till viss del på ens eget välbefinnande. Följande är utdrag ur "Kognitiv psykoterapi i primärvården".

"Smärtförnimmelsen färgas av hur individen tolkar smärtan och de känslor, tankar och minnesbilder smärtan framkallar."

"Oro och rädsla för framtida negativa konsekvenser kan förlänga eller förstärka lidandet."

"[Smärta] består av fysiologiska, sensoriska, känslomässiga, kognitiva och beteendemässiga komponenter. Dessa samverkar med varandra och kan bilda onda cirklar: oro, rädsla och muskelspänningar förvärrar smärtan, vilket i sin tur skapar ännu mer oro, rädsla och muskelspänningar."

Enligt denna text kan smärtans fysiologi, dvs den väg smärtan tar i kroppens nervbanor och vilken omfattning impulsen får, beskrivas genom grindteorin (gate control theory). Teorin formulerades 1965 och baserades på iakttagelser av soldater med svåra skottskador under andra världskriget samt civila kirurgipatienter med motsvarande svåra skador. Läkarna observerade att andelen soldater som behövde smärtstillande var färre än andelen civila patienter som behövde smärtstillande. Teorin är att soldaterna var lättade över att ha överlevt och upplevde därför smärtan som mindre viktig medan de civila patienterna var rädda för konsekvenser från operationen eller skadan. Smärtans fysiologiska väg styrs av olika grindar som kan öppnas och stängas, beroende på patientens känslor och tankar. (Mina omskrivningar)

Smärtans intensitet och kvalitet påverkas således inte bara av skadans natur och omfång utan också av individens unika situation, av den mening som individen ger smärtupplevelsen och de känslor och tankar/minnesbilder som den framkallar.

När grinden öppnas, flödar smärtimpulserna in, når hjärnan och ger upphov till smärtupplevelsen. När den stängs (hos soldaterna av lättnaden över att ha överlevt) lämnas smärtimpulserna utanför.

Exempel på faktorer som öppnar eller stänger grinden:

Känslomässiga
Ö: negativ stress, oro, spänning, ilska, depression
S: upphetsning, skräck
Tankemässiga
Ö: ökad uppmärksamhet, negativa förväntningar, bristfällig kunskap om smärta
S: distraktion, hypnos, positiva förväntningar, förmåga att sätta namn på känslor, god kunskap om smärtan


Sociala
Ö: att inte bli trodd, bli ifrågasatt, kränkt, överengageman eller kritik i hemmamiljön, otrygg relation till vården
S: att bli bekräftad i sin upplevelse, bli förstådd, trodd, trygg och förtroendefull relation till vården


Fysiska
Ö: trötthet, irriterande syn- och hörselintryck, fuktigt, grått väder
S: mycket starka ljud, varmt bad

Vissa saker kanske inte är helt klockrena i deras uppställning, men tanken framgår. Om jag ser till att göra saker jag mår bra av, kan jag också kontrollera min upplevelse av smärtan.

På så sätt kan man rikta sin energi mot att bli bättre, att förbättra sitt tillstånd, istället för att använda sin energi på att kämpa emot smärtan. Jag tänker att det är inte smärtan man ska fokusera på, det är inte den man ska bota. Det är ju ens kropp, ens vävnader och ens psyke.

Det handlar alltså inte om att smärtan går bort bara för att man är glad, utan det handlar om att man tar emot smärtan på ett annat sätt. Istället för att föra krig mot smärtan (inte acceptera den) så kan man låta den vara, vid sidan av en själv. En följeslagare, även om den inte är den bästa...

Onanitips - orgasmer på nya höjder!

Jag har onanerat sen jag var väldigt liten och vet ganska bra hur jag ska göra det skönt för mig själv. Det har varit till otroligt stor hjälp i mitt sexliv (med eller utan vestibulit!) så att jag tillsammans med min partner ganska lätt kunnat få orgasmer, jag har kunnat säga vad som ska göras för att det ska bli bra.

Det har gått upp och ner i perioder hur mycket jag har gjort det. När jag är bortrest på ensam hand så kommer behovet fram efter en vecka ungefär. Fram tills nyligen (se mer här) så har jag onanerat ganska sällan när jag varit hemma, eftersom jag får ut mitt behov tillsammans med vkuken. Men iom att jag påbörjade experimentet så har jag också onanerat mera hemma.

Och nu efter en herrans massa år, så har jag förbättrat min onaniteknik! I mitt vestibulitsurfande så hamnade jag på den här sidan som beskriver hur klitoris fungerar och ser ut i relation till resten av fittan. Den ser alltså ut som ett sånt önskeben, kycklingbenet som ser ut som ett V med skaft som man bryter av.

Så jag tänkte, om klitoris går ner som ett V så borde jag kunna använda det för att tillfredsställa mig själv bättre!
Sagt och gjort, jag provade att förutom mitt vanliga stimulerande (cirkulära rörelser på klitoris) att göra ett V med pekfinger och långfinger och stimulera förgreningarna på sidan av klitoris. Så nederdelen av V:et är centrerat kring klittan och fingrarna går liksom utefter förgreningarna på var sin sida. Fortfarande cirkulära rörelser.

Det här tog mina onani-orgasmer till en helt annan nivå!! Orgasmerna är nästan lika djupa som när vkuken tillfredsställer mig. Det är otroligt skönt. Tidigare har det varit en väldigt tydlig skillnad mellan de orgasmer jag ger mig själv och de som vkuken ger mig, även om det i båda fallen är klitoris som stimuleras. Men nu känner jag att det är mindre skillnad iom den nya tekniken.

Jag tror effekten till stor del beror på att jag inte stimulerar klitoris lika direkt, knappen ligger liksom inbäddad eftersom blygdläpparna kommer med lite när jag använder V-metoden (haha V som i vestibulit också!). Dessutom så når fingrarna på detta sätt lite neråt slidan åt, så att området kring slidan också stimuleras lite vilket ger ännu en dimension. Jag brukar sällan använda en dildo medan jag har sex med mig själv.

Det är jäkligt coolt att ha förbättrat sin egen teknik efter så många år av samma sak. Det här är sånt jag tror man får ut av att prata sex mer öppet och enkelt och nyfiket. Man hittar nya sätt att njuta, att lära känna och förhålla sig till sin kropp.

Att raka eller inte raka

Jag tänkte helt enkelt berätta hur jag gör. Det finns ju olika intressenter i det här ämnet, vårdpersonal (oftast emot rakning), mode (oftast för totalrakat typ), en partner (man vill ju attrahera), kompisar/lagkamrater (man vill ju se normal ut i duschen) och så man själv. Den viktigaste personen egentligen. Som är den som slutligen bestämmer hur det ska göras, hur det ska se ut och vad man känner sig bekväm i helt enkelt.

Jag började min bana som ung kvinna med att inte göra mycket annat än att ansa med sax (tog lite hjälp av en kam för att få det jämnt). Jag rakade bikinilinjen när det behövdes. Så det var väl 1-2 cm långt. Funkade för mig. Det var i mina tidiga tonår. Då tänkte jag inte så mycket på sånt.

Senare tonåren såg jag hur andra (några år äldre) kvinnor hade det, mycket mer rakat, oftast bara en tunn strimma kvar i mitten typ. Det var modet verkar det som, det var så man skulle se ut för att vara fräsch och det som tydligen efterfrågades av killar. Så gott jag kunde rakade jag, men det var fan inte skönt alltså. Det blev rött och irriterat på allt som var längre in än bikinilinjen, jag kände att mitt underliv torkade och liksom klistrades fast på trosor osv för att det fanns inget emellan, inget som höll kvar fukten. Jag rakade läpparna och lät en ganska tilltagen triangel vara kvar där framme.

Min pojkvän tyckte väl det var trevligt med renrakat, men ingen nödvändighet. Själv så hade jag inte ork eller lust att lägga ner tiden på en sån grej. Det fanns bättre grejer att spendera tiden på.

Till saken hör också att jag tycker om att det finns lite hår. Hela grejen med bebisunderliv har jag inte fattat fakiskt. Jag vill se ut som en kvinna. Inte ett spädbarn. Så att ha kvar en del hår är viktigt för mig.

Så efter ett par år av experimenterande så har jag hittat min balans vad gäller att hålla undan i buskaget, tiden jag spenderar på det, och vad jag tycker är snyggt. Och till det använder jag en rakapparat, en sån enkel som man t ex kan raka hår på huvudet med, med ställbart munstycke.

Jag ansar rent bikinilinjen på den kortaste inställningen, det lämnar en liten stubb så inget blir irriterat men det är tillräckligt kort för att jag ska känna vkukens tunga på huden och han behöver inte äta hår =)
På framsidan fortsätter jag sedan inåt på den kortaste längden så att jag lämnar en lagom stor "landningsbana"/triangel med längre hår. Det håret kortar jag ner med en lite längre inställning på rakapparaten, så det är längre, nån centimeter.

Vad gäller blygdläpparna så kör jag den kortaste längden på dem också, och på hela undersidan liksom. Så det är inte renrakat men väldigt kort. Det ger en skön känsla för både mig och vkuken vid oralsex, men är tillräckligt för att hålla kvar fukten så att miljön där nere är bra. Men man får vara försiktig med rakapparaten så man inte skär sig. Jag måste liksom breda ut blygdläpparna var för sig för att kunna raka dem enkelt, de hänger lite på mig. Det är ju säkert annorlunda för andra!

Ibland orkar jag inte hålla på och då låter jag bli. Men på det här sättet så känner jag mig "uppstädad", har fördel av det sexuellt samtidigt som jag stör minimalt i miljön i mitt underliv. Det känns bra.

Ska tillägga att jag inte tror att vestibulit har nåt med rakningen att göra, men efter att jag fått vestibulit så märkte jag en definitiv skillnad i skörhet/känslighet när jag var rakad jämfört med när jag inte var det. Det kändes helt enkelt mer utsatt när jag var renrakad och det var ännu en anledning till att jag slutade med det.