Cellprovtagning och vestibulit

Info om cellprovtagningar för den som inte vet eller vill veta mer.

Första gången jag skulle ta mitt cellprov hade jag redan haft vestibuliten ett par år. Jag var inte medveten om att min kropp var nervös, för jag var själv inte nervös. När jag kom till sköterskan förklarade jag så gott jag kunde vad vestibulit var och vad det innebar för mig och jag antog att hon därför skulle vara försiktig.
Det var hon inte. Vid det laget hade nervositeten i kroppen tagit över mig, så jag pratade bara på hela tiden, det gjorde ont och jag sa till mest för att informera så att vi var synkade och absolut inte som klagomål. Jag visste att det skulle göra ont. Då säger hon till mig att det är för att jag pratar så mycket! Vafan? Vad i helvete är det med folk som gör att de inte fattar när man säger att jag får ont när hon rör min slida? Vad är det som är så jävla svårt att fatta med det? Varför kan man inte fråga om man inte fattar eller inte vet? Det är ju för fan ens jobb. Det är mänskligt att inte veta allt. Men det är fan inte mänskligt att behandla nån fel bara för att man inte har vett att fråga hur det ligger till.

När man har vestibulit så är varje besök hos gynekologen, barnmorskan, urologen och terapeuten ett trauma. Man kommer dit, spänd som en fiolsträng. Man sitter där, spänd som en fiolsträng. Man går därifrån, spänd som en fiolsträng och i små spillror. Sen tar det några dagar innan man har återhämtat sig. Även om de är snälla. Det är bara så det funkar med vestibulit. Kroppen förväntar sig smärta och förbereder sig för det. Sen när det är över så går luften ur en liksom, jag överlevde! Så ska en massa känslor ut och det är då tårarna kommer. För att bli av med alla hormoner som slängts ut som förberedelse för fajten. Stress, adrenalin osv.
Om det då kommer en oaktsam person är det inte svårt att tänka sig att allt blir många gånger värre. Och det är så onödigt.

När min kallelse kom nästa gång så ringde jag cellprovtagningscentralen (numret står på lappen) och förklarade läget och bad att få någon med kompetens inom det här området. Jag var mer säker på mig själv, och krävde att få rätt vård. Kvinnan jag fick pratade med hade koll, visste vad vestibulit var och hjälpte mig jättemycket. Hennes tips var att jag skulle prata med barnmorskan på kvinnokliniken där jag får behandling, eftersom hon vet om läget och jag antagligen är tryggare med henne. Skulle inte det funka så skulle hon på centralen se till att jag fick komma till någon med koll.

Det gick jättebra att göra det hos barnmorskan på kvinnokliniken och jag är otroligt lättad och tacksam över det. Man behöver inte våndas. Man behöver inte lida. Men man måste stå på sig lite.