Acceptans

Det tog mig jättelång tid att acceptera min vestibulit. Men det var viktigt att göra, för att kunna må bra.

Om jag räknar efter, har jag haft vestibulit i ungefär 10 år.

Det första sex åren spenderade jag på att älta, grubbla och bli allmänt deprimerad. Jag analyserade mig själv, min relation och min pojkvän i jakten på en orsak, anledningen till att jag hade fått vestibulit.

Jag skuldbelade både mig själv och andra (framförallt min pojkvän). Jag var för vek, han var för på, vi var egentligen inte kära, vi hade en dålig relation. Jag grubblade för mycket, jag var inte tillräckligt fokuserad. Min familjs relation till närhet och intimitet var för dåligt, sex var tabu. Alla möjliga varianter har jag gått igenom. Allt det här bröt ner mig. Jag kunde gå ner mig ganska djupt i dåliga, svarta tankar.

Nästa tre år spenderade jag på terapi hos en sexolog/psykoterapeut. Där fick jag gå igenom min inställning till sexualitet, mina grubblerier kring orsaken till vestibuliten (alla mina varianter!) och prata ut om alla konstiga tankar jag hade.

Dessa tre år lärde jag mig att acceptera vestibuliten och, som jag skrivit tidigare, inse att den inte definierar mig. Jag har vestibulit - jag ÄR inte vestibulit. Den här förändringen i inställning fick mig att sluta grubbla på varifrån den kom. Jag kunde börja fokusera på att må bra, på att utforska min relation och se vad den egentligen var. Jag kunde lägga mer energi på att njuta av mitt sexliv - även om det stundtals gav mig stor skräck.

Att acceptera vestibuliten, att släppa grävandet av hur den kom till (svamp, förhållande, annat etc), fokusera på att bli vän med min kropp och mitt underliv, att må bra och njuta av det som finns - det är otroligt värdefullt för att det dåliga inte ska ta över. Det är också en väg mot förbättring.

Det senaste året har jag gått hos en psykolog för att få bukt med mina djupa nedstämdhetssvackor. Hon hade ingen sexologutbildning men visste en del om vestibulit. Men det som hände var att hon (som många andra oinsatta) började spekulera i vad orsaken var. Det fick mig omedelbart att reagera och jag kände hur jag började dras ner i träsket av grubbel igen. Som tur är, hade jag kvar nog med reaktionsförmåga så att jag kunde säga ifrån. Det kändes som en svaghet - men jag tror inte det är det. Det är snararer att släppa något som inte spelar någon roll.

Jag är inte längre intresserad av att veta orsaken - den är helt irrelevant för mig nu.

Alla är vi olika. En del vill ha svar, andra inte. Själv är jag en sån som vill ha svar - men i det här fallet finns inga svar att få. Det finns ingen enskild orsak - orsaken kan vara olika för alla!
Att släppa grävandet efter ett svar som inte finns att få har hjälp mig enormt mycket. Det har gjort att jag kan fokusera och lägga energi på mig själv istället för vestibuliten.

Stress - vad GÖR det egentligen?

Under våren har jag fått en ny och mycket mer ansvarstagande roll på mitt jobb. Det är högt tempo, snabba puckar och mycket att göra.

Att göra det här jobbet kändes både jätteläskigt men samtdigt utmanande. Jag hade bra stöd från chefer och min grupp från början, men det löser ju inte upp stressen av mycket att göra och för lite tid att göra det på. Positiv stress är en sak, den är rolig, ger en lite extra adrenalin för att hinna med saker. Den är oftast temporär och kontrollerbar. Negativ stress är något som tar kontrollen över en själv, lägger på några extra tyngder på ens axlar och en undrar "hur ska jag klara det här?!". Negativ stress bryter ner.

Det som hände, framförallt de första veckorna, var att min kropp reagerade. Det var helt klart stressen och den nya rollen som var startskottet.

Först fick jag olika typer av värk; ont i ögonen, huvudet, ryggen osv. Men det gick över efter första veckan. Andra veckan och några veckor därefter (4-5) var det vestibuliten som tog över.

Min vestibulit gick från att vara en överkomlig ont-bara-vid-beröring-vestibulit, till att vara ont-hela-tiden-på-dygnet-vestibulit. Mitt underliv sved konstant. Inte så att jag skrek av smärta eller så, men jag gick omkring hela dagarna och kände att det sved. Ju mer stressad jag blev, desto värre sved det.

Det intressanta var att när jag på kvällarna försökte ta hand om mitt stackars underliv, märkte jag att smärtan/svidet lugnade ner sig när jag berörde slidan runt vestibulitpunkterna jag har, så gick smärtan över. Det var som att nervcellerna gick och skrek för att de inbillade sig nånting, att nåt berörde dem och det gjorde superont. Men sen när jag faktiskt berörde dem på riktigt, fattade de att det hela varit inbillning och de kunde lugna ner sig.

Så min strategi blev att under de superstressiga veckorna gick jag omkring hemma och tog mig i slidan titt som tätt.

Det var en jättejobbig period. Jag var skräckslagen för vestibuliten samtidigt som jag så gärna ville klara av det nya jobbet, prestera och visa att jag klarar, det både för mig själv och andra. Det fanns inget mellanting för mig, det var svart och vitt.



Min skräck under perioden var att vestibuliten skulle bli fast såhär. Det hade varit hemskt. Det fick mig att fundera på vad som är viktigt för mig, arbetet eller mitt välmående - är jag villig att offra mig själv för att lyckas med nånting?

Jag har lärt mig och bestämt mig för att det INTE är värt det. Därför sa jag till när det blev för mycket, jag mediterade kontinuerligt för att få bukt med stress och katastroftankar. Jag lyckades få kontroll på det samtidigt som jag kunde hitta en lagom nivå av arbetsbelastning. Det är inte värt det. Men det är också svårt att låta bli.

En annan insikt, som jag fick nytt perspektiv på, var att ett nytt jobb, en ny roll eller annan förändring i ens liv, påverkar en på ett eller annat sätt. Man ska ha respekt för det, men också inse att det är en övergående period till man vant sig, lärt sig och tagit kontrollen över det nya.

Men man måste hålla sig själv och sitt välmående under uppsikt för att inte få bestående skador.