Varför jag skriver så mycket om sex, lust, onani och tvåsamhet

När jag ser på vilka ämnen jag skriver om (iallafall de senaste två åren) slås jag av hur lite det egentligen handlar om vestibulit - trots att det var bara några poster sen jag rent ut bestämde mig för att minska fokuset på vestibuliten.

Vestibuliten har för mig dragit upp en massa tankar och känslor kring min egen lust och sexualitet, t ex vad jag är bekväm med att känna och vad jag inte vill kännas vid att jag känner. Vad jag vill och vad jag tycker att jag borde vilja. Hur jag tycker att en relation ska vara och hur man når dit. Vilka krav jag kan ställa på relationen i sig och på min partner. Och så klart på mig själv. Fundera på vad som är rimligt.

På många sätt är det egentligen inte vestibuliten som har varit mitt största problem, utan snarare min relation till sexualitet, lust och den romantiserade tvåsamheten. Vestibuliten lyser upp de delarna och får mig att reflektera kring hur saker och ting är, varför de är så och hur jag skulle vilja att de var.

För andra drar vestibulit säkert upp andra saker, t ex mer riktat mot kvinnligheten och vem man är ifall ens kvinnlighet är skadad.

Så för att jag ska ta kunna ta itu med vestibuliten måste jag på nåt sätt också ta itu med det som den drar fram, kanske till och med att jag måste ta hand om det innan jag till fullo kan ta hand om vestibuliten.

Jag har gjort många framsteg, t ex att jag inte alls är lika bekymrad över hur lite eller mycket sex vi har eller hur längesen det var. Det kommer och går. Ibland är det mycket ibland är det mindre.

Vår relation är också mycket mer jämställd än vad den var tidigare. Mycket mer medveten på alla sätt. Vi jobbar fortfarande på det.

Däremot har jag fortfarande en del ångest när våra behov inte är i balans; även om jag inte är lika ångestfylld nu när jag säger nej, jämfört med några år sen, så har jag fortfarande lite ångest över det. Jag måste övertyga mig själv och jag måste ibland vara extra hård mot vkuken för att det liksom ska bli på riktigt, både för mig och för honom.

Jag känner inte alls att vestibuliten definierar mig längre eller att den har nåt specifikt med mig att göra. Den finns bara där, vid sidan av. Jag lever mitt liv och den sitt. På ett sätt är det bra att den är där, för den tvingar mig att tänka efter vad som är bra för mig och vad jag vill. Hade jag inte haft den hade jag slentrianmässigt fortsatt ha sex när jag egentligen inte kände för det. Bara hängt med liksom, istället för att ta ett aktivt beslut.

Så en kan nog säga att allt skriveri om sex, lust och tvåsamhet är de uttryck vestibuliten tar hos mig.

Mera onani - men denna gång i allmänna relationer

Tidigare har jag skrivit om onani i heterorelationer och hur det kan uppfattas som kritik när ens partner tillfredsställer sig själv. 

I en tråd på vestibulitforumet så blev jag påmind om detta, när diskussionen kom in på vilka förväntningar det finns på att relationen ska uppfylla (alla) ens sexuella behov. 

När jag tänker på det nu så framstår det som självklart att det finns en outtalad förväntan - men det är inte förrän nu som jag har satt ord på det. Myntet föll ner liksom.

Det finns alltså en förväntan att relationen ska tillfredsställa de sexuella behoven hos båda parter. I heterosexuella relationer uppfattar jag det som att fokus ligger något mer på mannens behov, eftersom normen säger att män har en större lust än kvinnor.

Så när kvinnan i en heterorelation får vestibulit så uppstår det naturligtvis problem. Vanligt är att en får problem med sexlusten pga vestibuliten och då förändras lust-balansen ännu mer. Hon vill knappt ha alls (kanske) och han blir då helt otillfredsställd (typ).

Frågan som dyker upp då är ju såklart huruvida hon har en plikt att tillfredsställa honom, trots att hon själv kanske knappt har lust eller överhuvudtaget vill. 

Allt detta utgår från denna förväntan att relationen ska uppfylla alla sexuella behov. Det gör ju att det plötsligt uppstår en ganska stor press på den icke-lustiga parten (kvinnan t ex) att tillfredsställa den andra. Det gör inte sexlusten större direkt, ej heller relationen mer jämlik och balanserad.

Tidigare i historien (i viss mån även idag) så var denna förväntan i kombination med övertygelsen om att kvinnor inte hade nån sexlust en stor anledning till att det var accepterat för män att ha älskarinnor eller att vara otrogna. 

Om man först blir medveten om att den här förväntningen existerar och sedan väljer att skita i den (ganska svårt jag vet!) så kan man komma fram till ingen har nån plikt att tillfredsställa den andre: det är något man gör för att man vill, en gåva (som Grå skrev) man ger till den andra. Man kommer också fram till att de delar av behovet som inte uppfylls kan faktiskt tillfredsställas av den behövande själv, inom ramarna för vad relationen tillåter. Tar vi ett normalt förhållande (exklusivt, inga utsvävningar) så blir det helt enkelt onani. Och det är väl helt OK! 

Jag väljer att inte gå in på de andra relationerna (icke-exklusivt, utsvävningar osv), eftersom jag inte har någon erfarenhet av dem =)

Heliga familjen del 3 - Skilsmässan

Jag fortsätter min genomgång av Heliga Familjen.

Länk till program tre

Astrid Lindgren talar i en intervju om situationen för ogifta mödrar och deras barn (hon var själv en sån mor). Hon anmärker att det är märkligt mycket lättare att vara en ogift far än en ogift mor. Så modigt sagt!

Ända in till 50-talet var skilsmässa så stigmatiserat att barnen adopterades bort vid skilsmässa.

Kicki Danielsson var ett sånt skilsmässobarn och det är en fin interjvu med henne. Hon minns allt och trodde att minnena skulle blekna med tiden - men det är tvärtom. Ju äldre hon bli desto tydligare framträder känslor och minnen.

Hon var så övertygad om att skilsmässan var roten till det onda att hon för att inte skilja sig höll på att ta kål på sig själv. Hon ville inte utsätta sina barn för samma sak som hon själv upplevt, att de skulle bli skilsmässobarn. Alkoholismen var en väg ut ur det.

Det är egentligen jävligt konstigt att skilsmässa eller avslutandet av en (långvarig) relation ska vara så otroligt hemskt. Idag är det inte stigmatiserat på samma sätt, däremot upplever jag att "misslyckandet" är en stor grej, det är ett nederlag att skilja sig eller göra slut. Man är inte lyckad.

Gudrun Schyman ser separationer som en mognadsprocess. En sund inställning tycker jag!

Det är upplagt med självbedrägeri i kärleksrelationer och kärleken är romantiserad, som en tonårsfantasi. Sån är ju inte verkligheten.Traumatiseringen av skilsmässor; folk säger "det är så hemskt", "vad ska vi göra med barnen" osv osv.

För Gudrun Schyman har varje separation hon gjort har varit ett steg framåt, även om det har varit något jobbigt. Man utvecklas som människa. Bra tankar tycker jag, så himla skönt och befriande!

Världen är inte bara jag och min situation, vilket samhälle vill man ha och skapa? Bara för att jag tycker om att vara en stereotyp hemmfru, betyder det att det ska vara samhällets bild av kvinnans roll?

Statistik från undersökningar (har ni säkert läst om nån gång):

• Kvinnor som blev gifta eller sambos fick lägre lön, män som blev gifta eller sambos fick högre lön.
• Kvinnor som blev gifta eller sambos hade sämre psykisk hälsa än ensamstående kvinnor, män som blev gifta eller sambos hade bättre psykisk hälsa jämfört med ensamstående män.

Efter skilsmässa tar pappan mer ansvar för barnen och kliver mer in i föräldrarollen. De måste börja ha koll själva, mamman kan inte längre projektleda hushållet. Det här påminner mig om några saker jag lästei boken "Happy happy" (en bok om skilsmässor): kvinnorna upplevde att relationen med pappan blev mer jämställd efter skilsmässan.

Samhället är byggt utifrån heterosexuella mäns tankar, deras uppfattning av hur det ska se ut. (Den manliga synen utövas självklart även av kvinnor, eftersom det är den manliga synen som är norm och alla eftersträvar att uppfylla normen)

Hur kan vi bryta mönstrena i hemmet? Diskussion om RUT och vad det egentligen ger, vilka alternativ som finns. 

ÄR vs BORDE VARA

I en artikel på SvD intervjuas psykologen Liria Ortiz för ett projekt hon håller på att genomföra. Delar av intervjun fastnar hos mig. Hennes projekt handlar om människors relation till sin mamma, men jag tycker att det hon säger i stycket nedan är användbart i fler sammanhang:

Liria Ortiz ritar med kulspetspenna två cirklar i anteckningsblocket. I den ena skriver hon ”borde” och i den andra ”är”. Så knackar hon med pennan i ringen där det står ”borde”.–De flesta av oss befinner oss här, där alla myter finns. Vi pratar väldigt sällan om hur saker och ting är utan om hur de borde vara.När man inser att ens mamma inte är som en mamma borde vara, utan en mamma som sätter sig själv i främsta rummet och inte skyddade en när man var barn, är det första, och inte särkilt enkla, steget att inse att det är så. Det är smärtsamt, men kan på sikt ge en frihet att välja förhållningsätt till sin mamma.

Det här med hur saker är jämfört med hur de borde vara - det är något som jag håller på med hela tiden inser jag. Mitt fokus är hela tiden på hur saker borde vara, vilket gör att jag känner mig missnöjd med hur saker är - de är ju inte som de borde vara.

Det är lite mindfulness över det hela, att inse och uppleva nuet - istället för en utopi långt borta.

Jag tycker att det är bra att med jämna mellanrum analysera hur man tycker att saker borde vara: jobb, relationer, en själv osv. Det hjälper en att förbättra saker, att inte slentrianmässigt fortsätta med något som är dåligt eller inte funkar.

Med det är det inte sagt att det skulle vara negativt att ta en titt på nuet, hur saker och ting är och då kanske se att det faktiskt finns saker man är nöjd med, som funkar bra och som är härliga!
För mig känns det som att allt fokus på "borde" gör att jag har svårt att uppskatta det som är. Jag strävar hela tiden bort, vidare.

Det skapar en del friktion, t ex mellan mig och vkuken: han tycker inte jag ser det bra i det vi har och kämpar därför hela tiden för att jag ska se det, medan jag tycker att han är en lat bakåtsträvare som nöjer sig med minsta möjliga insats. Att då kunna mötas genom att säga "jag ser att de här grejerna är faktiskt bra" istället för som jag gör nu "allt det här är dåligt, det borde vara såhär", gör att det blir lättare att skapa förändringar.

På jobbet blir det liknande, jag har skapat en frustration inom mig för att jag har en bild av hur det borde vara. Men när jag har den bilden, borde jag också se över hur saker är, för att tydligare kunna se om situationen är så fel som jag upplever den eller om det är så att jag bara ser felen.

MEN: jag tänker att det är viktigt att inte nöja sig, att tänka "det är väl OK så här" om man ändå känner att saker borde vara på ett annat sätt. Det här tankesättet ger en mer objektiv verklighetsbild, vilket borde göra det svårare att fastna i negativa tankefällor och mörka sinnesstämningar.

Det här med film och verklighet

VARNING SPOILERS!

Jag satt och kollade på en film med vkuken, I Give It a Year. Det är en standard romkom som handlar om att "hitta den rätta/rätte" med twisten att filmens huvudpar faktiskt bestämmer sig för att skilja sig lyckliga och bli tillsammans med den de "egentligen" var ämnade för.

Filmen innehöll det som brukar finnas i en Hollywoodproduktion (även om det här var en engelsk film): det äkta paret som bara tjafsade och hatade varandra, hur det är meningen att den som en är ämnad för aldrig ska irritera en utan alla hens skavanker ska bara bringa ännu mer kärlek till relationen. Att det alltid finns en RÄTT person för varje människa och att alla andra personer är fel och aldrig kan funka. Att när man väl hittat rätt person så kommer allt ordna sig, livet kommer vara som en dans på rosor. Osv osv in absurdum.

Tidigare under dagen så hade jag också läst i tidningen om efterrapporteringen av Madeleine Bernadottes bröllop och hur hon precis som sin syster Victoria hade valt att låta sin pappa följa henne halvvägs till altaret, trots att det enligt en (ärke?)biskop i Storkyrkan inte alls är tradition att göra så i Sverige. Svensk tradition är att bruden själv går till altaret. Att bli överlämnad som den vara bruden är, är ett utländskt påfund.

Båda de här sakerna fick mig att verkligen inse vilken skillnad det är på dikt och verklighet, och hur dikten till slut definierar verkligheten: att film, tidningar och annat faktiskt påverkar oss - utan att vi är medvetna om det.

Victoria, Madeleine och alla vi andra har alltså sett tillräckligt mycket Hollywoodfilm för att till slut glömma bort vad som är våra verkliga traditioner och vad som är hittepå/överdrift/andras traditioner. Filmen har blivit norm. Det är inte förrän nu jag har hittat ett konkret sätt att koppla ihop detta, även om jag intellektuellt kunnat säga det.

Utifrån den här iakttagelsen är det därför inte långsökt att tro att även andra saker från filmen kan bli norm. T ex att

• Det finns EN rätt person som man ska leva HELA sitt liv med. Alla andra förhållanden kommer spricka för det är ÖDET
• En bra relation innebär att man aldrig tjafsar. Gör man det är det inte RÄTT person.
• Kvinnor alltid ska prata, är våp och måste ha en man som tar hand om dem
• Män aldrig vill prata, aldrig är svaga och vet alltid precis vad som ska göras

Klart man får helt konstiga förväntningar på sin relation, sig själv och sin partner när det är såhär. Det känns som en sådan befrielse att äntligen ha hittat ett konkret vardagsexempel på hur media påverkar oss - att vi inte kan välja bort allt dåligt och vara "medvetna" vuxna individer.

Mer kring kvinnokroppen

Häromdagen hade jag besök av en vän och hens dotter, ca 5 år. Vi fikade och snackade strunt varpå dottern vill visa mig filmer på internet, framförallt från Melodifestivalen. Låtar hon gillar, kläder som ser fina ut - sånt. Helt OK även om jag inte har riktigt samma smak =)

I vilket fall, jag sitter och tittar på de där filmerna med henne och börjar känna mig mer och mer olustig. Mer eller mindre alla framföranden eller musikvideor innehåller kvinnokroppar i olika utstyrslar, med kläder som visar mycket hud och dansrörelser som åmar sig och ska vara sensuella.

Detta gör jag alltså med en femåring och det känns så fantastiskt obehagligt därför att det gör mig helt plötsligt medveten om vilken bombardering det är av hur kvinnor ska vara, hur kvinnor framställs och vilken roll de får. Det är avklätt, åmande, sensuellt - hon vill visa upp sig, sin kropp och utmana tittaren sexuellt. Det känns på nåt sätt äckligt att hon måste se på sånt, att det är på det viset i vårt samhälle. Vi kollade på en video med avklädda manskroppar också och det kändes olustigt även det - men det var inte samma typ av objektivieringskänsla kring det, inte alls.

Man behöver inte vara speciellt smart för att inse vad det betyder att små flickor och pojkar matas med den här typen av framställning av kvinnokroppen. Båda kommer förhålla sig till det vilket i sin tur föder fram alla andra grejer som suger: tjejers dåliga självkänsla kring sin kropp, killars snedvridna uppfattning om hur en tjej ska bete sig. En tjej tror att hon bara duger om hon är sexig, en kille tror att han måste se på tjejer med sex i blick för att vara man.

Det spelar ingen roll om de "får" titta för sina föräldrar - det finns överallt, inte bara i filmer på internet utan i tidningar, i reklam och annat. Prova nån gång, kolla på en musikvideo med mycket hud och åmande kvinnokroppar tillsammans med ett litet barn. Hur känns det?

Vem äger hennes kropp?

Antar att det inte har undgått någon att Angelina Jolie har opererat bort båda sina bröst i förebyggande syfte, då hon bär på en gen som markant ökar risken för henne att utveckla bröstcancer.

OK, hur börja detta. Som drabbad av vestibulit känner en sig på många sätt okvinnlig, mindre feminin och liksom handikappad som kvinna överhuvudtaget. Innan vestibuliten tänker en inte så mycket på hur mycket samhället (dvs vi och alla omkring oss) fokuserar kring hur sex ska se ut och att det är enbart det omslutande sexet som räknas som "sex på riktigt". 

Efter vestibulit, när en känner sig som en mindre värd kvinna för att en inte kan genomföra ett omslutande samlag, inser en att det fnns så mycket mer som definierar kvinnlighet, en själv och ens liv. 

Det är ju saker som en rent intellektuellt förstår, men som en inte INSER, alltså att det går upp för en helt och fullt vad det innebär.

Så. Då har vi fastställt det. Åter till Angelina Jolie. Hon har alltså opererat bort båda sina bröst, dvs något som, enligt samhället, är en lika fundamental och definierande del av att vara kvinna som att kunna genomföra ett omslutande samlag. Så Jolie har frivilligt gjort ett stort ingrepp på sin, av samhället definierade, kvinnlighet.  

Såklart det är en stor grej! Hon är en global person, både genom sina filmroller och som engagerad i olika samhällsprojekt. Döm då om min förvåning när jag stöter på den här timblr-posten som har samlat ihop twitterinlägg från alla möjliga som säger hur synd det är om Brad Pitt (hennes man), hur det inte var rätt att rycka bort hennes bröst (för att de är allmängods!) och hur det är rätt åt henne att bli av med brösten för hon är en sån jävla bitch (oklart exakt vad hon gjort...).

Läs den, och läs hennes egna ord om varför (finns länkad i posten ovan). Jag har så svårt att förstå att människor orkar tänka sådana tankar, bara svarta, onda, elaka tankar. Och jag har så svårt att förstå hur hennes kropp, hennes EGEN kropp, kan vara något som det allmänna har någotsomhelst med att göra. Det är ungefär som upprördheten som kom när en tjej fångades på bild under Melodifestivalen med armarna ovanför huvudet och orakade armhålor. Varför blir det sån jäkla upprördhet, som att någon har begått ett brott?!

Att göra barn för hand

Vkuken och jag har nu börjat våra försök att alstra barn. Det är ganska oromantiskt egentligen men vi gör så gott vi kan!

Som jag postat om tidigare använder vi en spruta med ett slang-munstycke. Vi kör helt enkelt på som vanligt. När det är vkukens tur att komma så har vi en kopp som han eller jag håller i för att styra in sprutet i. Då har vi de små spermierna i skålen, sedan suger vkuken upp så mycket som får plats i sprutan medan jag lägger mig till rätta. Han sätter på slangen och sedan hjälps vi åt att föra in slangen i min slida.

Första gången gjorde det faktiskt vestibulit-ont. När en är upphetsad så svullnar en ju upp vilket ger mycket mindre utrymme i slidan än vanligt. Detta gjorde att slangen trots att den bara är några millimeter i diameter gjorde ont. Vkuken föreslog då att jag skulle förbereda slidan lite, så jag gjorde några knip och förde sedan in ett finger - precis som när jag gör beröringsövningar. Då gick det mycket bättre!

Så, slangen förs in och en får föra in den så långt det går. Jag får in den nästan hela längden, gissar att det är 15-20 cm kanske. Jag upplever att det är två delar när vi för in slangen. Den första delen är den "vanliga" där snoppen åker in. Sen kommer man liksom lite längre, om man ändrar vinkel lite grann och leker runt en liten aning med slangen. Jag tror att det kanske är livmoderhalsen men jag är inte säker. Det känns liknande som när jag är på provtagning för livmoderhalscancer.

När slangen väl är inne så långt som kan, så trycker vkuken helt enkelt ner sprutan. När den är nedtryckt hela vägen tar han loss sprutan från slangen för att ta in lite luft i sprutan för att trycka ut det sista som är kvar i slangen.

Jag brukar ligga kvar en stund och vända upp höften så att det verkligen rinner ner ordentligt.

På ett sätt gillar jag det här, att vi samarbetar kring det hela. Det krävs medvetenhet från båda sidor, det är inget som man bara kan glömma bort (töm och glöm etc).

Det finns några jobbiga saker som jag gissar att en är van vid om en kan ha omslutande sex. Det ena är att sperman ligger ju där inne ett tag och skvalpar. Men sen ska (en del av) den ut, efter en timme eller två. Och det blir rätt så blött av det. Jag blötte igenom ett par skjorts på restaurang...

Sen kommer ju en del luft in i slidan vilket ger upphov till fittpruttar vilket är mest irriterande. De kommer ut på en gång, så inget att oroa sig för =)

Vkuken sa från början att vi får helt enkelt se till att göra det här som en del av vårt sexande så att barnet blir till av vårt sex - annars kan ju han bara dra en tralla och så sprutar vi in det. Men det blir inte så kul sen ("Pappa, hur blev jag till? Jo det var så att..."). Det är bra att vi gör det så, även om vi då får gå igenom samma omständlighet som många andra hetero-par.

Jag inser hur lite jag vet om min egen kropp och hur den funkar, men jag lär mig mer hela tiden. Jag har börjat hålla bättre koll på min menscykel, något jag aldrig brytt mig om tidigare. Inser att det faktiskt är bra att hålla koll på den, en håller koll på sig själv och sin kropp då också, känns bra i allmänhet.

UPPDATERING: sprutan heter alltså "kateter" och används egentligen när man har problem med urinröret eller att kissa: då för man in katetern för att tömma blåsan. Kan vara bra att säga kateter istället för spruta för jag har märkt att vården blir lite till sig när man säger spruta...

Depression för de som inte fattar

Och lite igenkänningskomik (-tragik?) för de som själva är drabbade i olika grad:.

Den beskriver ypperligt andras reaktion när man är nedstämd och vad som verkligen inte hjälper. Den beskriver också jättebra hur man kan hamna i det där svarta hålet, när det man försökte göra var att lösa ett problem (precis vad jag fått lära mig under terapin - man kan inte tänka sig ur en depression!). Även den delen som egentligen är det värsta - att det på ett sätt är skönt att tycka att allt är menlöst och sen tycka illa om sig själv för att man tycker att allt är menlöst och på så sätt kunna dyka ännu djupare ner i menlösheten. Den biten är svår för många närstående att förstå.

Del1:
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html
Del2:
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html

LÄS!

Nöjesguiden om vestibulit

http://nojesguiden.se/artiklar/nar-sex-gor-ont (tack till catchme på forumet som länkade!)

Läs. Det är bland de bästa artiklar jag läst, som skriver mer mångfacetterat om vestibulit och faktiskt låter läkare, socialstyrelse och patient komma till tals på ett sätt som belyser de olika dilemman man har att ta ställning till, så att oinvigda bättre kan förstå.

Några av mina egna tankar kring artikeln:

Både läkaren och patienten tar upp det faktum att många kvinnor fortsätter ha omslutande sex trots att det gör ont - både för att de själva tycker att de ska klara det och för att synen från vården är att det är OK att ha ont vid omslutande sex om man är kvinna.

Det jag själv fick höra från ungdomsmottagningen när jag första gången sökte hjälp för mina smärtor var att det var "normalt" och att jag kanske var "allergisk" mot vkukens sperma. Jag blir fan tokig. Jag fortsatte såklart ha sex trots smärtor tills det inte gick mer. DET SKA INTE BEHÖVA VARA SÅHÄR. I efterhand inser jag ju hur absurd det var, men jag lägger verkligen inte ett uns skuld på mig själv. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ha gjort annorlunda då, med den kunskap jag hade.

Sen inställningen som många har; att det är något som sitter i ens huvud och som går att "tänka bort". Det bottnar nog i de tidiga teorierna kring vestibulit som en psykosomatisk sjukdom - vilket säkert är fallet för en del (tror jag är en sån). Men psykosomatisk eller ej: tillståndet manifesteras i vilket fall fysiologiskt, nervcellerna utvecklar nya beröringspunkter så det spelar ingen roll hur väl man tänker - nerverna kommer känna saker ändå
Att bli uppmanad att försöka "tänka" bort det - fatta vilken skuldfälla det är när det är något fysiologiskt som omöjligt kan kontrolleras av tankekraft?!

Kommentarerna på artikeln var i vissa fall skrattretande. Som någon skrev till/om en av de negativa inläggen: "trollololololol". Mata inte trollen. De spricker när man ignorerar dem.

Heliga familjen del 2 - Äktenskapet

Länk till program två

Äktenskapet har haft olika funktioner genom olika tider. I bondesamhället var det som en affärsuppgörelse.
Traditionella bondäktenskap var en arbetsgemenskap: de slet tillsammans för gården, överlevnad osv och hade olika ansvarsområden. Barnens omhändertagande delades av alla på gården.

Det betyder inte att det var bättre förr - bara att fördelningen i hemmet var annan och syftet med äktenskapet var ett annat och att både husbondens och matmors roll var viktiga för gårdens framgång.

Barnen som intervjuas speglar hur utseendet är viktigt, hur äktenskapet är en förutsättning för att leva ihop och skaffa barn. Man ska hitta nån som är söt och man gifter sig för att kunna leva ihop och skaffa barn.

Vilken roll spelar äktenskapet som institution? Gudrun Schyman berättar om sitt tidigare äktenskap som var en kamp mellan två individer- han ville ha nån vid sin sida, men hon ville mer. Hennes lösning blev att göra det han ville för att sedan hinna med det hon själv ville. Inte så ovanligt tror jag. "Jag måste hinna med allt det här för att sedan göra det jag själv vill."

Paret: han har skuldbelagt henne för att hon har köpt barngrejer. Han ville vara med. Han har inte riktigt fattat förrän nu. Han kan alltid göra nåt annat. Hon är bunden av graviditeten.

Den moderna bröllopsceremonin är ett modernt påfund, 1900-talet. Före kristendomen utan vigselmomentet, snarare affärsuppgörelse och fullbordat genom att paret producerar barn (första natten). Sängledning av brudparet med alla andra.

Hur kom det moderna äktenskapet till? Under 1700-talet började bilden av hustrun förändras. Kvinnan skulle hjälpa staten civilisera bondlurken. Hon går från familjeförsörjare till att vara hemmets hjärta, en galjonsfigur för äktenskapet.

Idag då kvinnor inte längre vill vara galjonsfigurer så uppstår en rädsla för att äktenskapet som institution ska upplösas. "Vad ska vi då ta oss till? Det kommer bli anarki!"

Det är en anledning till varför det var så himla viktigt att definiera äktenskapet som något mellan man och kvinna och inte en könsneutral konstruktion. Äktenskapet sågs som något fundamentalt; att be om könsneutral äktenskapslagstiftning var som att be om ett 25-timmarsdygn!

Sist men inte minst: Lagstiftning har en normativ verkan! Det är en tanke värd att komma ihåg när folk är emot kvotering eller helt individualiserad föräldraförsäkring. Det här avsnittet spelades in innan vi fick en könsneutral äktenskapslagstiftning för några år sen. Det verkar ju ha gått bra... varför skulle inte kvotering eller individuell föräldraförsäkring kunna göra det?

Heliga familjen del 1 - Familjen

Jag har avverkat det första avsnittet i Heliga familjen. Ett bra introduktionsavsnitt där familjen som begrepp tas upp och man får höra några par prata om hur det ser ut i deras familj. Det här inlägget blir kanske lite mer som anteckningar från när jag lyssnade men jag hoppas att det kommer fram nåt och att det väcker lite nyfikenhet! Länk till första avsnittet.

Det som fastnade hos mig i det här avsnittet var just de saker som handlade om vad hon tänker jämfört med vad han tänker, vad gäller saker inom familjen.

Hon: "Det är jag som klagar, han tycker allt är bra." (Japp, det är skuld man hör här - den hon lägger på sig själv)

Han: "Jag gör det när jag ser att det behövs." (När är det? Baseras det på HANS behov eller familjens behov?)
Hon:"Men om vi hjälptes åt...?"

- Vem vattnar blommorna? (bara ett exempel på liten och "meningslös" syssla som ändå är viktig och behöver utföras)

Familjeidealet bygger på att kvinnan måste vara underordnad. Hon FÅR inte ha massa egna önskningar. Hon dikteras av andra. Det är ett begränsande kvinnoideal, det är redan förutbestämt vad som är "naturligt" för henne att vilja göra, tänka, känna, önska. Genom att ange det som naturligt slipper man också diskussioner om vad kvinnor skulle vilja göra - de kvinnorna som inte följer mönstret är onaturliga!

Varför är maktobalansen så institutionaliserad? Förtryck inom äktenskapet finns även i samhället - det speglas. Se inte detta som ett aggressivt påhopp eller som ett påstående att alla kvinnor är förtryckta, det handlar inte om det. Det handlar om ömsesidig respekt och att jobba som ett lag, sträva åt samma håll, dela varandras bördor. Jämställdhetsdebatten förs på individnivå, fast problemen egentligen är på samhällsnivå, strukturella i ett större sammahang.

Jämställdheten sätts på prov när första barnet kommer.
Vanlig känsla när hon är hemma med barnet i början: kvinna som är hemma med barnet och väntar på mannen som ska komma hem.

Jämlika ideal svåra att förena med praktiska verkligheten. Det är så enkelt att välja ojämlikhet, jämlikhet måste man kämpa för.

Under intervjun med ett par om hur arbetsfördelningen är i hemmet, vem som gör vad och vem som inte gör vad, varför det är så och om de skulle vilja ha det annorlunda: hon skrattar och är osäker, vet inte hur hon ska uttrycka det som antagligen är undertryckt ilska. Hon ber om ursäkt. "jag kanske ska sluta bestämma hur det ska vara, jag kanske ska låta bli så blir det säkert nåt gjort ändå - även om det inte blir precis som jag hade tänkt"
Han tycker det är jobbigt att det ska hända saker hela tiden och att få höra att han har gjort fel när han hjälpt till.

Hon har alltså grundkompetensen, överenskommelsen är att han inte har någon kompetens vad gäller hemmet. När hon försöker förmedla sin kompetens så kallas det för att hon lägger sig i. När hon ska säga till, känner han sig styrd.
Tänk om man var på ett nytt jobb, och man får lära sig hur man ska göra - då är det helt ok. Men kvinnornas kompetens i hemmet ska/bör inte delas med.

Han borde stå och kräva att få sin rättmätiga del av kompetensen i hemmet. Inte att hon ska anklaga sig själv och fråga "varför släpper jag inte taget?". Hon är både problemet och lösningen. Situationen saknar mannen. Var är han? Det är samma sak överallt. Var är HAN?

Carin Holmberg: det är lättare att bära ett tyngre lass om man tror att det finns en önskan från båda att gå vidare, det finns en plan, det ska bli bättre. Det är inte såhär det ska vara. Därför så är det ok att han får surfa efter ett nytt jobb - planen är ju att det ska bli bättre.

Men om det aldrig blir så att det blir bättre?

Ännu en onani-upptäckt!

Jag visste inte att man kan utveckla sitt onanerande på samma sätt som sitt sex! Hurra =)

Häromdagen råkade jag göra nåt som jag sedan gjorde systematiskt vilket var superskönt.

Mitt första sätt att onanera var helt enkelt att gnida mina sammapressade fingrar runt i cirkel på/strax ovan klitoris. Gärna med något emellan, t ex byxor eller ett täcke. Bara trosor eller naken funkar inte för mig.

Det jobbiga med detta sätt att onanera är att det blir "för mycket", klitoris blir liksom överkänsligt så att det inte blir skönt längre efter en orgasm.

Nu i vuxen ålder lärde jag mig mer om hur nerverna runt klitoris sitter och kom på ett nytt sätt att onanera. Det var skönt för att det gjorde att jag kunde göra mer, klitoris blev inte lika överkänsligt eftersom beröringen är mer indirekt. Nackdelen med denna variant är att när man inte är superupphetsad utan behöver komma igång, så tar det lite för lång tid (i mitt tycke!). Men nu har jag kommit på en kombination av principerna direkt-indirekt beröring!

Använd då den första metoden; cirkulära rörelser med sammanhållna fingrar. Använd den övre delen av fingrarna. Istället för att bara cirkla på klitoris, ta en cirkel på klitoris och flytta sedan upp handen för att göra ett par cirklar strax ovanför klitoris (typ nedanför venusberget eller vad det heter). Jag gissar att proportionerna är individuella och att en får experimentera fram vad som funkar bäst. Själv gillade jag 1:3 ungefär, dvs en cirkling på klitoris och tre ovanför.

Lycka till!

Heliga familjen

Jag har upptäckt ett jätteintressant program i Sveriges Radios arkiv! Det heter "Heliga familjen" och man hittar sändningarna här. Jag stötte på det häromdagen under en surfrunda kring, tvåsamhet, famljebildning, kvinnoroller och mansroller. Det verkar vara en jättespännande programserie och jag ser fram emot att lyssna igenom den!

Är jag rolig?

Mellan vkuken och mig pågår ibland en tävling, den är väldigt informell och dyker upp ibland men inte alltid. Tävlingen att få den andra att skratta. Jag får ett poäng om jag får honom att skratta, han får ett poäng om han får mig att skratta.

Enda problemet är om den ena delar ut sina poäng mer frikostigt än den andra.

Obs obs - detta är ju bara ena sidan av myntet - dvs min. Men jag försöker mig på en så neutral beskrivning som möjligt av min upplevelse. Och som bakgrund ska sägas att vkuken är en väldigt prestigelös person, utan manér eller yta. Han är, helt enkelt.

Jag har börjat lägga märke till att mina försök att vara rolig, få vkuken att skratta eller helt enkelt bara ha en lättsam konversation, ibland faller helt platt. Inte (bara) för att jag säger tråkiga saker, men för att han ska rätta mig eller inte "förstå" mig.

Jag säger något, en conversation starter, vad som helst. Det jag får tillbaka kan vara en rättelse av mitt uttalande för att det inte var korrekt (det hade kanske varit relevant i en diskussion, men inte i en världslig konversation) eller för att det var så ... provocerande att det aldrig kan ha varit sant, t ex överdrifter bara för att få igenom en poäng.

Jag tänker mig att konversationer blir torftiga om man inte bjuder på sig själv och sina historier, kanske lite "fixade" för att bli mer underhållande eller för att väcka frågor. Men istället för att väcka hans nyfikenhet eller orsaka skratt så triggar jag istället honom att rätta till mig eller korrigera mina uttalanden.

För mig framstår det här som otroligt pappigt, att jag är en liten flicka eller annan underlägsen person som måste rättas, som måste undervisas för att jag inte vet bättre. Samtidigt tär det på mig att jag inte får känna mig rolig, att jag inte får honom att skratta. Det blir som att den informella tävlingen har gått över till att bli nån sorts statusmarkör, han har förlorat ansiktet om han tycker nåt jag säger, visar eller gör är roligt.

Det gäller inte bara saker jag säger. Jag kan skicka eller visa honom länkar till honom med bilder eller filmsnuttar som jag vet han tittar på - men när de kommer från mig är det som att han inte ska visa sin reaktion öppet. Eller saker där han har ändrat sin ståndpunkt pga information/påverkan från mig. Jag har helt enkelt lyckats övertyga honom om att byta ståndpunkt. När jag upptäcker det och gläds åt att det är så, vad roligt att jag kunde hjälpa dig - så vill han ibland inte se det om det inte är HELT uppenbart. "Nä, jag bara bytte åsikt av mig självt, du hade inget med det att göra" eller "Vad menar du såhär har jag väl alltid gjort/tyckt osv".

När det händer och jag tycker att han beter sig fel, så blir jag arg. Nuförtiden kan jag bli riktigt jättearg, jätteirriterad, ibland går det så långt som att jag inte vill vara med honom utan drar mig undan och bara är avvisande. Mest för att jag blir så ledsen, jag känner mig dålig och avvisad själv. Så jag vill att han ska känna  samma sak.

Jag vet inte varför det har blivit såhär. Jag tror att det inte var så "från början". Då var jag typ roligast i världen. Jag är rädd för att jag på nåt sätt har gjort det här själv, jag vet inte hur. Kanske har jag varit för crazy och han orkar inte längre men säger inte till ordentligt. Jag har varit crazy i andra sammanhang (nedstämdhet, vestibulit osv) så att det blir som att han måste vara pappig för att ta hand om mig då, så har det spillt över till allt istället. Eller så är det jag som beter mig som en flicka, triggar såna saker (mer om just det en annan gång).

Hursomhelst så känns det fan inte OK att det är såhär, varken för honom eller mig.

Jag ändrar riktning

Jag tänker inte lika mycket på vestibulit sedan en tid tillbaka Mitt fokus är istället på mitt liv, mitt mående och min sambo-relation. Jag funderar mycket kring maktbalans hemma, om att dela bördor och glädjeämnen. Jag funderar också mycket kring prioriteringar i livet; jobb - familj - mig själv - relationen - vänner - aktiviteter.

Hur lever man ett liv egentligen? Ibland känns det som att det är något jag har missat.

Det är mycket analyser, som som t ex hur mycket jag aktivt delar med mig av saker som händer mig och hur mycket vkuken gör det. Vad den ena och den andra tycker är viktigt, vad som spelar roll och vilka värderingar vi har. Det är massa saker som jag börjar inse nu när jag funderar på det, som det ibland känns som att andra redan har kommit fram till. Kanske har jag inte haft sådana vänskapsrelationer där jag kunnat diskutera sånt här. Jag vet inte.

Det kanske är dags att skriva mer om det, när det är det jag tänker på mest och skulle ha mest behov av att ventilera. Alla tankar om mig själv, hur jag mår och hur jag vill leva mitt liv. Då kanske mer lossnar. Vestibuliten finns där och kommer säkert med när den kommer upp. Vilket den kommer göra snart...

Diskussionen om barn har kommit upp den senaste tiden hemma. Då kommer vestibuliten som ett brev på posten =)

Men just det där om barn, det gör att tankar om genus, makt och självbild kommer upp. Hur hade jag det som barn? Hur har jag det nu? Hur vill jag att mina barn ska ha det? Hur vill vkuken att hans barn ska ha det? Tycker vi samma sak, eller iallafall i samma riktning?

Jag känner att jag börjat komma till en punkt i livet där jag är mer nöjd, jag kan se att jag har åstadkommit saker som jag drömt om och jag kan glädjas över det. Det är en spännande tid att se närmare på mina tankar!