Mera onani - men denna gång i allmänna relationer

Tidigare har jag skrivit om onani i heterorelationer och hur det kan uppfattas som kritik när ens partner tillfredsställer sig själv. 

I en tråd på vestibulitforumet så blev jag påmind om detta, när diskussionen kom in på vilka förväntningar det finns på att relationen ska uppfylla (alla) ens sexuella behov. 

När jag tänker på det nu så framstår det som självklart att det finns en outtalad förväntan - men det är inte förrän nu som jag har satt ord på det. Myntet föll ner liksom.

Det finns alltså en förväntan att relationen ska tillfredsställa de sexuella behoven hos båda parter. I heterosexuella relationer uppfattar jag det som att fokus ligger något mer på mannens behov, eftersom normen säger att män har en större lust än kvinnor.

Så när kvinnan i en heterorelation får vestibulit så uppstår det naturligtvis problem. Vanligt är att en får problem med sexlusten pga vestibuliten och då förändras lust-balansen ännu mer. Hon vill knappt ha alls (kanske) och han blir då helt otillfredsställd (typ).

Frågan som dyker upp då är ju såklart huruvida hon har en plikt att tillfredsställa honom, trots att hon själv kanske knappt har lust eller överhuvudtaget vill. 

Allt detta utgår från denna förväntan att relationen ska uppfylla alla sexuella behov. Det gör ju att det plötsligt uppstår en ganska stor press på den icke-lustiga parten (kvinnan t ex) att tillfredsställa den andra. Det gör inte sexlusten större direkt, ej heller relationen mer jämlik och balanserad.

Tidigare i historien (i viss mån även idag) så var denna förväntan i kombination med övertygelsen om att kvinnor inte hade nån sexlust en stor anledning till att det var accepterat för män att ha älskarinnor eller att vara otrogna. 

Om man först blir medveten om att den här förväntningen existerar och sedan väljer att skita i den (ganska svårt jag vet!) så kan man komma fram till ingen har nån plikt att tillfredsställa den andre: det är något man gör för att man vill, en gåva (som Grå skrev) man ger till den andra. Man kommer också fram till att de delar av behovet som inte uppfylls kan faktiskt tillfredsställas av den behövande själv, inom ramarna för vad relationen tillåter. Tar vi ett normalt förhållande (exklusivt, inga utsvävningar) så blir det helt enkelt onani. Och det är väl helt OK! 

Jag väljer att inte gå in på de andra relationerna (icke-exklusivt, utsvävningar osv), eftersom jag inte har någon erfarenhet av dem =)