Livet går i perioder

Nytt jobb? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nytt ansvar på jobbet? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya rutiner, t ex mindfulness? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Påbörjat terapi eller annan behandling? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Ny bekantskap, på jobbet eller privat? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya insikter, nya tankar? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Partner som är annorlunda? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.

Alla nya händelser, ovana situationer och positioner påverkar en - ibland utan att man förstår det själv.
Vi lever ju inte isolerade i små bubblor. Vi är resultatet av en växelverkan, både inom oss själva och i relation med andra personer och även samhället.

Varför är jag så irriterad just nu, kanske har en låg tröskel, är nervös eller rastlös?
Kanske är det för att det har skett en förändring i mitt liv nyligen.

Kan jag identifiera förändringen?
Det är inte nödvändigt: ibland räcker det för mig att bara inse att det är något- jag har lärt mig identifiera när det är något externt som har påverkat mig. Men genom att hitta källan kan jag också hantera dess påverkan på mig, t o m välja att inte bli påverkad.

Jag har lagt märke till detta i "givna" situationer som nya jobb. Men jag har också gjort nya erfarenheter: att vara kvar på samma jobb men byta grupp eller arbetsuppgift är en lika stor förändring som att byta jobb.
Att påbörja terapi är en jätteansträngning som är utmattande framförallt för huvudet. Den går egentligen inte över förrän terapin är över, men lugnar åtminstone ner sig under tiden. Varje ny session är en ny påverkan, även om inte alla sessioner är lika jobbiga.

Beroende på vem man är kan saker andra säger eller gör påverka en. Ens egna förväntningar som grusas eller uppfylls påverkar en.

Påverkan från de nya sakerna går över efter ett tag, några veckor oftast. Jag känner mig nu lugnare när det händer för att jag kan se framåt och vet att det är temporärt. Jag har lärt mig att identifiera när det händer och för många saker kan jag också nu identifiera roten till problemet. Vissa grejer är enklare än annat: jobb är enkelt. Relationen är svårare: det är svårt att identifiera varför jag känner mig sviken eller avvisad.

Med helt nya saker fattar jag inte alltid vad som händer. Men jag kan se att jag har blivit mycket bättre på att märka att det är nåt nytt som har påverkat mig och bara det känns jätteskönt.

Vems är egentligen problemet?

Ok. Ni är ett par, varav minst den ena är en kvinna och hon har dessutom vestibulit.

Vems är då problemet "vestibulit"? Är det hennes? Är det bådas?

På vem ligger det att ta hand om det som uppstår på grund av vestibuliten? T ex minskad sexlust, dålig självkänsla, nedstämdhet osv. Är det hennes? Är det bådas?

På vem ligger ansvaret om otillfredsställelse? Då tänker jag på närhet, sex av olika slag och andra liknande behov. Är det hennes ansvar? Är det bådas ansvar?

Det går ju så klart inte att säga "så här är det, så här ska man göra". Det är inte svart eller vitt. Men det gäller ju åt båda hållen. Det är kanske inte partners ansvar - men det är inte heller den som har vestibulit som ska bära allt ansvar.

Personligen förväntar jag mig ett engagemang från min partner. Det här är en källa till diskussion hos oss. Jag kan såklart sitta och göra mina övningar hit och dit. Men vad spelar det egentligen för roll om inte han är intresserad eller engagerad?

Vi har jättebra sex. Att lägga till slidsex på det vore såklart mysigt, men det har inget egenvärde i sig för mig eftersom jag i övrigt inte har ont till vardags. Att bli av med smärtan på egen hand är ju bra och så, men vad händer sen när vi ska försöka med omslutande sex? Vi borde ju öva tillsammans också, så att mitt huvud och kropp vänjer sig av med smärtkoppingen till honom.

Jag tycker alltså inte att det är bara mitt problem. I vårt fall speciellt eftersom vi var tillsammans när jag fick det. När vi fick det.

För andra kan jag tänka, att man ska komma ihåg att man är med om det tillsammans. Att tvåsamhet, om man nu ska envisas med att vara med i det, handlar om att dela på livet. Annars kan man nöja sig med att ha ett gäng vänner och några KK. Då uppfyller man i stort sett samma sak. Skillnaden med en partner, enligt mig, är att den personen ska dela ens sorg och glädje. Den ska orka engagera sig i sånt som vestibulit, att göra övningar, att älta problem och känslor. Att orka peppa när det är tungt.

Det är inte lätt - men vad är poängen annars?