En insikt och dess bekräftelse (tonårstips!)

Vkuken och jag genomgår just nu en smärre kris. Vi har haft våra upp- och nergångar samt andra, mindre, kriser. Men denna är nog värst hittills.

Jag känner helt enkelt att han inte uppfyller det syfte som jag behöver av en partner. Han uppfyller inte de behov jag har av den personen jag delar mitt liv med. Mer om detta en annan gång. Det jag tänkte skriva om idag var den insikt tankarna ledde till.

I och med dessa tankar -  varför jag egentligen är ihop med vkuken - började jag tänka på hur det kom sig att vi blev ihop från första början.

Jag minns att vi båda var väldigt kära och att vi synkade väldigt bra, det var inget spel eller så utan det var ganska självklart från första början. Men när jag ser tillbaka på det så kan jag också se att det var andra saker som spelade in - att han egentligen hade ett annat syfte än jag då trodde.

Jag hoppar över en del av stegen i tankekedjan och går direkt till slutsatsen: Då trodde jag att vi blev ihop för att vi helt enkelt var kära. Det var det man gjorde när man blev kär. Men vi blev också ihop för att "man ska det", för jag behövde en pojkvän. Jag behövde en pojkvän för att känna mig normal, för att blir normal - i mina egna och andras ögon. Jag behövde en pojkvän för att bli komplett, 100% person, en "riktig" kvinna. En som någon vill ha.

Under min tonårsperiod var det ett oerhört fokus på att vara en tjej som killar ville ha. Någon som var tillräckligt attraktiv för att killar skulle vilja vara med en. Då var man en Riktig Tjej.

Jag vet inte om detta gällde bara för mina skolor, mitt bostadsområde, mina klasskompisar, men så var det iaf. I gamla anteckningar ser jag hur oerhört viktigt detta var, att vara kär och försöka bli tillsammans med någon. Att bli utvald av någon. Att räknas som och ses på som en Riktig Tjej.

Så när vkuken och jag blir tillsammans så blir jag så oerhört lugn på nåt sätt - inte bara för att jag är trygg i vår relation utan också för att nu är jag äntligen normal, som alla andra. Mitt liv kan börja, liksom.

Det är ärligt talat lite deppigt att inse det, "var det inte mer än så?" (klart det var men nu är jag cynisk!). Jag började fundera på varför det var så, var det på grund av mig - nåt hos mig och varifrån det isf kom. Var jag så osäker?

Även om jag (nu) läst en del feministisk litteratur och även lite forskning kring relationer mm så har detta ändå inte gått upp för mig helt förrän jag läste denna passage ur en bok av Brené Brown: "Kvinnor och skam". Det är bara en kort passage i hennes bok, men för mig säger den så väldigt mycket:

"Men om vi ska bemöta förväntningarna och rädslan för sårbarhet måste vi först titta på hur de flesta kvinnor socialiseras till att tro att vissa händelser i livet är livräddare. Hur illa det än är blir det bättre om jag träffar en pojkvän. Om jag gifter mig blir det ännu bättre. Om vi skaffar barn blir det så bra att jag knappt står ut."

Det stycket berörde mig så oerhört mycket. Även om det bara var en kort passus så låste det upp jättemycket tankar och känslor för mig. Just detta att någon annan hade iakttagit (på ett vetenskapligt sätt dessutom) samma tankar som jag själv haft. Och satt ord på dem.

Därefter råkade jag på Fanny, som finns på sin blogg och även på twitter. Ett av hennes blogginlägg handlar om den tacksamhet som många kvinnor (även jag) känner för att deras man inte är ett arsle. Hon skriver:

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

 Även detta berörde mig, för det kändes sant. Jag är (har hittills varit) liksom tacksam för allt vkuken gör eller "står ut med" (t ex vestibuliten). Jag känner mig dålig när jag inte är tacksam eller om jag ställer krav, fastän jag jobbar emot det.

Detta minns jag också från min tonårstid. Att själv vilja ha någon (och inte gömma det så väl) var inte så attraktivt. Helst skulle man bara stå där och vara och någon skulle bara komma fram och välja ut en. Att som tjej ställa krav och vilja saker var liksom inte aktuellt. Då var man jobbig eller inte en Riktig Tjej. Vilket också förklarar varför jag hellre definierade mig som en pojkflicka osv - för det gav en frihet: jag är ändå inte en Riktig Tjej, så jag kan göra (lite) som jag vill!

Hade jag kunnat, skulle jag rådit mitt tonåriga jag att försöka komma bort från dessa strukturer. Att informera mig om feministisk tanke, eller i vart fall att strukturer som dessa finns och att jag inte behöver följa dem. Att senare så kan jag välja själv. Jag kan välja att först definiera mig genom mig själv, och därefter välja ut en person att dela mitt liv med. Inte bli definierad genom att dela mitt liv med någon. Just detta, att behöva någon annan för att bli en person tyder ju på att självkänslan inte är så stark och att ens egen uppfattning om ens värde inte är så högt eller bra. Det hänger sedan kvar, tyvärr. Så om något - fokusera och jobba på det.

Med allt detta skriver, som självklart låter bittert (det är det!) så är det också så att vkuken är en fin person. Men även han är ju märkt av samma strukturer. Jag ångrar inte de många år vi haft tillsammans - gjort är gjort, däremot önskar jag att jag inte tidigare insett omfattningen och betydelsen av socialiseringen som vi båda genomgått.

Det är aldrig försent för förändring.

Några saker att inspireras av (TEDx)

Här är några TEDx-videor som jag tycker är tänkvärda och som har hjälpt mig se annorlunda på vissa saker.


Brené Brown om sårbarhet
Om att sårbarhet inte är en svaghet utan snarare en styrka och en förutsättning för att kunna leva som en hel människa. För mig var det en ögonöppnare på det sättet att jag alltid tyckt att sårbarhet är en svaghet och något jag kämpar emot mig själv om, att ta bort det. Det här gjorde att jag började acceptera min sårbarhet istället för att kämpa emot den.

Chimamanda Adichie om feminism, Emma Watsons FN-tal om jämställdhet mellan könen (som video) (transkriberat till text)
Beyoncé har med delar av Adichies tal i en av sina videor. Talet handlar om hennes väg till att bli feminist. Watsons och Adichies tal har liknande beröringspunkter: att feminism per definition handlar om jämställdhet mellan könen och att vi inte kommer komma dit om inte både män och kvinnor engagerar sig i saken.

LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!

(Inget ont eller personligt mot de rubriker som inspirerade mig till denna post)


När folk skriver sånt här ("LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!") och sedan beskriver en drömtillvaro, eller hur lyckat allt är för dem, hur det har gått bra för dem, allt de åstadkommit, hur allt är så himla fantastiskt...

Beroende på vad som skrivs, vem som skriver det och hur det skrivs så kan jag antingen bli jätteinspirerad eller jäkligt av. Jäkligt av = blandning av avundsjuka, ilska och sorg.

Jag blir av för att det blir sån smäll i ansiktet på nåt sätt. Här sitter jag och mår skit eller kanske mår helt OK/normalt för att vara jag (dvs lite skit men inte så mycket att jag inte fixar det), och så kommer en jävel och bara säger att allt är så jävla fantastiskt. Hur allt är så pepp och hur personen "bara" lyckades med nåt jättejobbigt.När jag blir av så är det ofta för att artikeln,posten, whatever, inte berättar om hur personen kom dit. Bara att de kommit dit och att de är jättelyckliga över det.

Det finns inget att relatera till i en sådan berättelse: vägen till lyckan beskrivs inte, motgångarna är överstrukna och överhoppade, liken som gicks över är glömda och delarna av en själv som försakades kom inte heller med.

När det skrivs en historia, om vägen till lycka för personen, vad som var svårt, vad som motiverade och vad som var tvunget att ges upp - då kan jag hitta korn av igenkänning, små detaljer som jag kan ta till mig för att klara min egen kamp.

På grund av detta har jag ofta inte vågat läsa framgångsdelen på vestibulitforumet. Det är för stor risk, det räcker med bara en liten formulering och jag hamnar gungning, börjar ifrågasätta mig själv och vad jag gjort: har jag kämpat tillräckligt och borde jag göra mer?

Men nu inser jag att i det specifika fallet är det ju så att de som skriver känner en otrolig upprymdhet och lycka inför att det äntligen är nåt som går bra för dem, att livet inte är skit och att det finns en strimma av hopp.

Livet går ju upp och ner, och speciellt när man har nåt som vestibulit eller nåt annat jobbigt i sitt liv, så tar ju orken slut ibland och allt känns skit i perioder. När det då känns bra nån gång, så blir en ju nästan manisk, det finns plötsligt en jättestor energi-pool att ta av och man kan ta sig an vad som helst - även vestibuliten. Då är det kanske inte så konstigt att man skriver "LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!!" för det är ju precis så man känner. Och det är ju fantastiskt att man har hittat den energin, även bara för en tid - vi behöver de där glimtarna för att orka vidare. För snart kommer skiten tillbaka =)

Kanske blir det så för vissa när jag skriver om nåt som gått bra, även om jag försöker att visa en nyanserad bild och vara noggrann med bakgrunden - dvs att lyckan och framgången inte bara föll ner från himlen på nåt sätt. Men efter att ha hittat det här perspektivet kan jag ha en annan relation till sådana typer av texter, och unna människor deras lycka. Det känns jätteskönt.

Jämställdhet i vården - verkligheten

Den senaste tiden har jag stött på två texter som båda berört verkligheten vad gäller jämställdhet i vården; dels i Wall Street Journal (om bemötande vid smärtproblematik) och dels på Blixa Bloggar (om förlossning som symptom för den ojämställda vården, via FittForFight). Läs kommentarerna där det finns, för att förstå att det inte är en personlig historia - det är ett systemfel, ett strukturellt problem. Inte bara i Sverige, utan även andra delar av västvärlden.

Båda artiklarna berör saker som vestibulit-drabbade ofta får genomgå: tvivel, misstro, skuldbeläggande, tabu. Och det gäller inte bara oss med "diffus smärtproblematik" - det gäller helt sjukt vanliga saker som förlossning, något som hela samhället lutar sig emot: reproduktionen, som inte borde vara förknippat med livslånga problem i ett välfärdsland som Sverige!

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga om det hela, artiklarna belyser det hela utmärkt - jag vill bara att fler läser och inser att det bemötande man får när man ber om hjälp ("det är normalt", "det är inget att oroa sig för", "det är temporärt", "det är din kropps kemi som är konstig", "det är fel på dina tankar därför får du det här och det är ditt eget fel" osv osv) inte är OK och att man är i sin fulla rätt att ställa krav.

Du är inte jobbig om du kräver att få komma till rätt person, få remiss, få ett läkemedel eller specifik behandling. Vårdens uppgift är att hjälpa folk få en bra livskvalitet, ifrån åkommor som hindrar en att leva sitt liv. Man behöver inte vara rullstolsbunden för att ha den rätten.

Stå upp för din rätt. Ta med dig stöd om du behöver - att sitta ensam mot en läkare kräver styrka som man inte alltid har. Att ha med sig någon för att orka stå emot kan vara en stor skillnad.