söndag 16 februari 2014

Jämställdhet i vården - verkligheten

Den senaste tiden har jag stött på två texter som båda berört verkligheten vad gäller jämställdhet i vården; dels i Wall Street Journal (om bemötande vid smärtproblematik) och dels på Blixa Bloggar (om förlossning som symptom för den ojämställda vården, via FittForFight). Läs kommentarerna där det finns, för att förstå att det inte är en personlig historia - det är ett systemfel, ett strukturellt problem. Inte bara i Sverige, utan även andra delar av västvärlden.

Båda artiklarna berör saker som vestibulit-drabbade ofta får genomgå: tvivel, misstro, skuldbeläggande, tabu. Och det gäller inte bara oss med "diffus smärtproblematik" - det gäller helt sjukt vanliga saker som förlossning, något som hela samhället lutar sig emot: reproduktionen, som inte borde vara förknippat med livslånga problem i ett välfärdsland som Sverige!

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga om det hela, artiklarna belyser det hela utmärkt - jag vill bara att fler läser och inser att det bemötande man får när man ber om hjälp ("det är normalt", "det är inget att oroa sig för", "det är temporärt", "det är din kropps kemi som är konstig", "det är fel på dina tankar därför får du det här och det är ditt eget fel" osv osv) inte är OK och att man är i sin fulla rätt att ställa krav.

Du är inte jobbig om du kräver att få komma till rätt person, få remiss, få ett läkemedel eller specifik behandling. Vårdens uppgift är att hjälpa folk få en bra livskvalitet, ifrån åkommor som hindrar en att leva sitt liv. Man behöver inte vara rullstolsbunden för att ha den rätten.

Stå upp för din rätt. Ta med dig stöd om du behöver - att sitta ensam mot en läkare kräver styrka som man inte alltid har. Att ha med sig någon för att orka stå emot kan vara en stor skillnad.

2 kommentarer:

  1. Håller med. För mig är vestibulit en politisk fråga på så många sätt. Frågor som rätt till vård för olika fittrelaterade problem, konstruktioner av femininitet, normer om (hetero)sexualitet och relationer med den egna och andras kroppar sitter alla ihop men måste lösas både personligt och politiskt. Upp till kamp! // K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut är det en politisk fråga!

      Jag tänker att det är när man är den friska, som man ska kämpa för de sjuka. för när man själv är den sjuka så orkar man inte (alltid) kämpa.

      Jag hoppas verkligen att det här på nåt sätt plockas upp av folk inom vården, att vi kan få till ett driv hos dem att orka stå emot det interna systemet.

      Radera