Heliga familjen

Jag har upptäckt ett jätteintressant program i Sveriges Radios arkiv! Det heter "Heliga familjen" och man hittar sändningarna här. Jag stötte på det häromdagen under en surfrunda kring, tvåsamhet, famljebildning, kvinnoroller och mansroller. Det verkar vara en jättespännande programserie och jag ser fram emot att lyssna igenom den!

Är jag rolig?

Mellan vkuken och mig pågår ibland en tävling, den är väldigt informell och dyker upp ibland men inte alltid. Tävlingen att få den andra att skratta. Jag får ett poäng om jag får honom att skratta, han får ett poäng om han får mig att skratta.

Enda problemet är om den ena delar ut sina poäng mer frikostigt än den andra.

Obs obs - detta är ju bara ena sidan av myntet - dvs min. Men jag försöker mig på en så neutral beskrivning som möjligt av min upplevelse. Och som bakgrund ska sägas att vkuken är en väldigt prestigelös person, utan manér eller yta. Han är, helt enkelt.

Jag har börjat lägga märke till att mina försök att vara rolig, få vkuken att skratta eller helt enkelt bara ha en lättsam konversation, ibland faller helt platt. Inte (bara) för att jag säger tråkiga saker, men för att han ska rätta mig eller inte "förstå" mig.

Jag säger något, en conversation starter, vad som helst. Det jag får tillbaka kan vara en rättelse av mitt uttalande för att det inte var korrekt (det hade kanske varit relevant i en diskussion, men inte i en världslig konversation) eller för att det var så ... provocerande att det aldrig kan ha varit sant, t ex överdrifter bara för att få igenom en poäng.

Jag tänker mig att konversationer blir torftiga om man inte bjuder på sig själv och sina historier, kanske lite "fixade" för att bli mer underhållande eller för att väcka frågor. Men istället för att väcka hans nyfikenhet eller orsaka skratt så triggar jag istället honom att rätta till mig eller korrigera mina uttalanden.

För mig framstår det här som otroligt pappigt, att jag är en liten flicka eller annan underlägsen person som måste rättas, som måste undervisas för att jag inte vet bättre. Samtidigt tär det på mig att jag inte får känna mig rolig, att jag inte får honom att skratta. Det blir som att den informella tävlingen har gått över till att bli nån sorts statusmarkör, han har förlorat ansiktet om han tycker nåt jag säger, visar eller gör är roligt.

Det gäller inte bara saker jag säger. Jag kan skicka eller visa honom länkar till honom med bilder eller filmsnuttar som jag vet han tittar på - men när de kommer från mig är det som att han inte ska visa sin reaktion öppet. Eller saker där han har ändrat sin ståndpunkt pga information/påverkan från mig. Jag har helt enkelt lyckats övertyga honom om att byta ståndpunkt. När jag upptäcker det och gläds åt att det är så, vad roligt att jag kunde hjälpa dig - så vill han ibland inte se det om det inte är HELT uppenbart. "Nä, jag bara bytte åsikt av mig självt, du hade inget med det att göra" eller "Vad menar du såhär har jag väl alltid gjort/tyckt osv".

När det händer och jag tycker att han beter sig fel, så blir jag arg. Nuförtiden kan jag bli riktigt jättearg, jätteirriterad, ibland går det så långt som att jag inte vill vara med honom utan drar mig undan och bara är avvisande. Mest för att jag blir så ledsen, jag känner mig dålig och avvisad själv. Så jag vill att han ska känna  samma sak.

Jag vet inte varför det har blivit såhär. Jag tror att det inte var så "från början". Då var jag typ roligast i världen. Jag är rädd för att jag på nåt sätt har gjort det här själv, jag vet inte hur. Kanske har jag varit för crazy och han orkar inte längre men säger inte till ordentligt. Jag har varit crazy i andra sammanhang (nedstämdhet, vestibulit osv) så att det blir som att han måste vara pappig för att ta hand om mig då, så har det spillt över till allt istället. Eller så är det jag som beter mig som en flicka, triggar såna saker (mer om just det en annan gång).

Hursomhelst så känns det fan inte OK att det är såhär, varken för honom eller mig.