Cellprovtagning och vestibulit

Info om cellprovtagningar för den som inte vet eller vill veta mer.

Första gången jag skulle ta mitt cellprov hade jag redan haft vestibuliten ett par år. Jag var inte medveten om att min kropp var nervös, för jag var själv inte nervös. När jag kom till sköterskan förklarade jag så gott jag kunde vad vestibulit var och vad det innebar för mig och jag antog att hon därför skulle vara försiktig.
Det var hon inte. Vid det laget hade nervositeten i kroppen tagit över mig, så jag pratade bara på hela tiden, det gjorde ont och jag sa till mest för att informera så att vi var synkade och absolut inte som klagomål. Jag visste att det skulle göra ont. Då säger hon till mig att det är för att jag pratar så mycket! Vafan? Vad i helvete är det med folk som gör att de inte fattar när man säger att jag får ont när hon rör min slida? Vad är det som är så jävla svårt att fatta med det? Varför kan man inte fråga om man inte fattar eller inte vet? Det är ju för fan ens jobb. Det är mänskligt att inte veta allt. Men det är fan inte mänskligt att behandla nån fel bara för att man inte har vett att fråga hur det ligger till.

När man har vestibulit så är varje besök hos gynekologen, barnmorskan, urologen och terapeuten ett trauma. Man kommer dit, spänd som en fiolsträng. Man sitter där, spänd som en fiolsträng. Man går därifrån, spänd som en fiolsträng och i små spillror. Sen tar det några dagar innan man har återhämtat sig. Även om de är snälla. Det är bara så det funkar med vestibulit. Kroppen förväntar sig smärta och förbereder sig för det. Sen när det är över så går luften ur en liksom, jag överlevde! Så ska en massa känslor ut och det är då tårarna kommer. För att bli av med alla hormoner som slängts ut som förberedelse för fajten. Stress, adrenalin osv.
Om det då kommer en oaktsam person är det inte svårt att tänka sig att allt blir många gånger värre. Och det är så onödigt.

När min kallelse kom nästa gång så ringde jag cellprovtagningscentralen (numret står på lappen) och förklarade läget och bad att få någon med kompetens inom det här området. Jag var mer säker på mig själv, och krävde att få rätt vård. Kvinnan jag fick pratade med hade koll, visste vad vestibulit var och hjälpte mig jättemycket. Hennes tips var att jag skulle prata med barnmorskan på kvinnokliniken där jag får behandling, eftersom hon vet om läget och jag antagligen är tryggare med henne. Skulle inte det funka så skulle hon på centralen se till att jag fick komma till någon med koll.

Det gick jättebra att göra det hos barnmorskan på kvinnokliniken och jag är otroligt lättad och tacksam över det. Man behöver inte våndas. Man behöver inte lida. Men man måste stå på sig lite.

Om smärta

En artikel jag läste om smärta fick mig att tänka lite annorlunda kring min egen smärta vad gäller vestibuliten. Den handlar om hur ens inställning till smärtan kan hjälpa en att förbättra sin livskvalitet. Smärtan försvinner inte, men man kan förändra hur mycket den får begränsa ens liv. Det kanske inte låter som en stor grej, men för mig har det absolut hjälpt.

"När Rikard Wicksell pratar med patienter med långvarig smärta brukar han likna smärtan med ett brandlarm. Smärta är kroppens signal för att visa att något är fel. Men vid långvarig smärta fungerar inte brandlarmet längre. Larmet går hela tiden, men det finns inte längre någon eld och det är inte någon mening att fly."

Här föreställer jag mig att det kan vara så att min vävnad mår bra, men att smärtnerverna fortfarande reagerar på all beröring. Detta är ju också så läkaren beskriver vestibulitsmärtan: nerver som överreagerar. På nåt sätt har jag liksom aldrig satt det i perspektiv men när jag läste den här artikeln så lossnade det.

”Vem ska få bestämma i ditt liv den här veckan, du eller smärtmonstret?”

Det här var en av de viktiga punkterna. Vem ska få bestämma? Det låter så fånigt enkelt, men det är det såklart inte. Man får ställa frågan till sig själv hela tiden, kan jag leva med den här smärtan? Det handlar inte om att pressa sig, att offra sig för någon eller något annat - utan om att verkligen känna att smärtan ska inte få bestämma över mig. Det är lite svårt att beskriva, men målet är inte att genomföra ett vaginalt samlag och uthärda smärtan. Målet är att jag ska kunna känna mig OK trots mitt smärttillstånd. I artikeln nämner de ACT, Acceptance and Commitment Therapy som jag tycker verkar vettigt som hjälp att ändra på sitt perspektiv.

Det finns också andra texter som handlar om att smärttrösklar inte är statiska. De är dynamiska och beror till viss del på ens eget välbefinnande. Följande är utdrag ur "Kognitiv psykoterapi i primärvården".

"Smärtförnimmelsen färgas av hur individen tolkar smärtan och de känslor, tankar och minnesbilder smärtan framkallar."

"Oro och rädsla för framtida negativa konsekvenser kan förlänga eller förstärka lidandet."

"[Smärta] består av fysiologiska, sensoriska, känslomässiga, kognitiva och beteendemässiga komponenter. Dessa samverkar med varandra och kan bilda onda cirklar: oro, rädsla och muskelspänningar förvärrar smärtan, vilket i sin tur skapar ännu mer oro, rädsla och muskelspänningar."

Enligt denna text kan smärtans fysiologi, dvs den väg smärtan tar i kroppens nervbanor och vilken omfattning impulsen får, beskrivas genom grindteorin (gate control theory). Teorin formulerades 1965 och baserades på iakttagelser av soldater med svåra skottskador under andra världskriget samt civila kirurgipatienter med motsvarande svåra skador. Läkarna observerade att andelen soldater som behövde smärtstillande var färre än andelen civila patienter som behövde smärtstillande. Teorin är att soldaterna var lättade över att ha överlevt och upplevde därför smärtan som mindre viktig medan de civila patienterna var rädda för konsekvenser från operationen eller skadan. Smärtans fysiologiska väg styrs av olika grindar som kan öppnas och stängas, beroende på patientens känslor och tankar. (Mina omskrivningar)

Smärtans intensitet och kvalitet påverkas således inte bara av skadans natur och omfång utan också av individens unika situation, av den mening som individen ger smärtupplevelsen och de känslor och tankar/minnesbilder som den framkallar.

När grinden öppnas, flödar smärtimpulserna in, når hjärnan och ger upphov till smärtupplevelsen. När den stängs (hos soldaterna av lättnaden över att ha överlevt) lämnas smärtimpulserna utanför.

Exempel på faktorer som öppnar eller stänger grinden:

Känslomässiga
Ö: negativ stress, oro, spänning, ilska, depression
S: upphetsning, skräck
Tankemässiga
Ö: ökad uppmärksamhet, negativa förväntningar, bristfällig kunskap om smärta
S: distraktion, hypnos, positiva förväntningar, förmåga att sätta namn på känslor, god kunskap om smärtan


Sociala
Ö: att inte bli trodd, bli ifrågasatt, kränkt, överengageman eller kritik i hemmamiljön, otrygg relation till vården
S: att bli bekräftad i sin upplevelse, bli förstådd, trodd, trygg och förtroendefull relation till vården


Fysiska
Ö: trötthet, irriterande syn- och hörselintryck, fuktigt, grått väder
S: mycket starka ljud, varmt bad

Vissa saker kanske inte är helt klockrena i deras uppställning, men tanken framgår. Om jag ser till att göra saker jag mår bra av, kan jag också kontrollera min upplevelse av smärtan.

På så sätt kan man rikta sin energi mot att bli bättre, att förbättra sitt tillstånd, istället för att använda sin energi på att kämpa emot smärtan. Jag tänker att det är inte smärtan man ska fokusera på, det är inte den man ska bota. Det är ju ens kropp, ens vävnader och ens psyke.

Det handlar alltså inte om att smärtan går bort bara för att man är glad, utan det handlar om att man tar emot smärtan på ett annat sätt. Istället för att föra krig mot smärtan (inte acceptera den) så kan man låta den vara, vid sidan av en själv. En följeslagare, även om den inte är den bästa...

Onanitips - orgasmer på nya höjder!

Jag har onanerat sen jag var väldigt liten och vet ganska bra hur jag ska göra det skönt för mig själv. Det har varit till otroligt stor hjälp i mitt sexliv (med eller utan vestibulit!) så att jag tillsammans med min partner ganska lätt kunnat få orgasmer, jag har kunnat säga vad som ska göras för att det ska bli bra.

Det har gått upp och ner i perioder hur mycket jag har gjort det. När jag är bortrest på ensam hand så kommer behovet fram efter en vecka ungefär. Fram tills nyligen (se mer här) så har jag onanerat ganska sällan när jag varit hemma, eftersom jag får ut mitt behov tillsammans med vkuken. Men iom att jag påbörjade experimentet så har jag också onanerat mera hemma.

Och nu efter en herrans massa år, så har jag förbättrat min onaniteknik! I mitt vestibulitsurfande så hamnade jag på den här sidan som beskriver hur klitoris fungerar och ser ut i relation till resten av fittan. Den ser alltså ut som ett sånt önskeben, kycklingbenet som ser ut som ett V med skaft som man bryter av.

Så jag tänkte, om klitoris går ner som ett V så borde jag kunna använda det för att tillfredsställa mig själv bättre!
Sagt och gjort, jag provade att förutom mitt vanliga stimulerande (cirkulära rörelser på klitoris) att göra ett V med pekfinger och långfinger och stimulera förgreningarna på sidan av klitoris. Så nederdelen av V:et är centrerat kring klittan och fingrarna går liksom utefter förgreningarna på var sin sida. Fortfarande cirkulära rörelser.

Det här tog mina onani-orgasmer till en helt annan nivå!! Orgasmerna är nästan lika djupa som när vkuken tillfredsställer mig. Det är otroligt skönt. Tidigare har det varit en väldigt tydlig skillnad mellan de orgasmer jag ger mig själv och de som vkuken ger mig, även om det i båda fallen är klitoris som stimuleras. Men nu känner jag att det är mindre skillnad iom den nya tekniken.

Jag tror effekten till stor del beror på att jag inte stimulerar klitoris lika direkt, knappen ligger liksom inbäddad eftersom blygdläpparna kommer med lite när jag använder V-metoden (haha V som i vestibulit också!). Dessutom så når fingrarna på detta sätt lite neråt slidan åt, så att området kring slidan också stimuleras lite vilket ger ännu en dimension. Jag brukar sällan använda en dildo medan jag har sex med mig själv.

Det är jäkligt coolt att ha förbättrat sin egen teknik efter så många år av samma sak. Det här är sånt jag tror man får ut av att prata sex mer öppet och enkelt och nyfiket. Man hittar nya sätt att njuta, att lära känna och förhålla sig till sin kropp.

Att raka eller inte raka

Jag tänkte helt enkelt berätta hur jag gör. Det finns ju olika intressenter i det här ämnet, vårdpersonal (oftast emot rakning), mode (oftast för totalrakat typ), en partner (man vill ju attrahera), kompisar/lagkamrater (man vill ju se normal ut i duschen) och så man själv. Den viktigaste personen egentligen. Som är den som slutligen bestämmer hur det ska göras, hur det ska se ut och vad man känner sig bekväm i helt enkelt.

Jag började min bana som ung kvinna med att inte göra mycket annat än att ansa med sax (tog lite hjälp av en kam för att få det jämnt). Jag rakade bikinilinjen när det behövdes. Så det var väl 1-2 cm långt. Funkade för mig. Det var i mina tidiga tonår. Då tänkte jag inte så mycket på sånt.

Senare tonåren såg jag hur andra (några år äldre) kvinnor hade det, mycket mer rakat, oftast bara en tunn strimma kvar i mitten typ. Det var modet verkar det som, det var så man skulle se ut för att vara fräsch och det som tydligen efterfrågades av killar. Så gott jag kunde rakade jag, men det var fan inte skönt alltså. Det blev rött och irriterat på allt som var längre in än bikinilinjen, jag kände att mitt underliv torkade och liksom klistrades fast på trosor osv för att det fanns inget emellan, inget som höll kvar fukten. Jag rakade läpparna och lät en ganska tilltagen triangel vara kvar där framme.

Min pojkvän tyckte väl det var trevligt med renrakat, men ingen nödvändighet. Själv så hade jag inte ork eller lust att lägga ner tiden på en sån grej. Det fanns bättre grejer att spendera tiden på.

Till saken hör också att jag tycker om att det finns lite hår. Hela grejen med bebisunderliv har jag inte fattat fakiskt. Jag vill se ut som en kvinna. Inte ett spädbarn. Så att ha kvar en del hår är viktigt för mig.

Så efter ett par år av experimenterande så har jag hittat min balans vad gäller att hålla undan i buskaget, tiden jag spenderar på det, och vad jag tycker är snyggt. Och till det använder jag en rakapparat, en sån enkel som man t ex kan raka hår på huvudet med, med ställbart munstycke.

Jag ansar rent bikinilinjen på den kortaste inställningen, det lämnar en liten stubb så inget blir irriterat men det är tillräckligt kort för att jag ska känna vkukens tunga på huden och han behöver inte äta hår =)
På framsidan fortsätter jag sedan inåt på den kortaste längden så att jag lämnar en lagom stor "landningsbana"/triangel med längre hår. Det håret kortar jag ner med en lite längre inställning på rakapparaten, så det är längre, nån centimeter.

Vad gäller blygdläpparna så kör jag den kortaste längden på dem också, och på hela undersidan liksom. Så det är inte renrakat men väldigt kort. Det ger en skön känsla för både mig och vkuken vid oralsex, men är tillräckligt för att hålla kvar fukten så att miljön där nere är bra. Men man får vara försiktig med rakapparaten så man inte skär sig. Jag måste liksom breda ut blygdläpparna var för sig för att kunna raka dem enkelt, de hänger lite på mig. Det är ju säkert annorlunda för andra!

Ibland orkar jag inte hålla på och då låter jag bli. Men på det här sättet så känner jag mig "uppstädad", har fördel av det sexuellt samtidigt som jag stör minimalt i miljön i mitt underliv. Det känns bra.

Ska tillägga att jag inte tror att vestibulit har nåt med rakningen att göra, men efter att jag fått vestibulit så märkte jag en definitiv skillnad i skörhet/känslighet när jag var rakad jämfört med när jag inte var det. Det kändes helt enkelt mer utsatt när jag var renrakad och det var ännu en anledning till att jag slutade med det.