Livet går i perioder

Nytt jobb? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nytt ansvar på jobbet? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya rutiner, t ex mindfulness? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Påbörjat terapi eller annan behandling? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Ny bekantskap, på jobbet eller privat? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya insikter, nya tankar? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Partner som är annorlunda? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.

Alla nya händelser, ovana situationer och positioner påverkar en - ibland utan att man förstår det själv.
Vi lever ju inte isolerade i små bubblor. Vi är resultatet av en växelverkan, både inom oss själva och i relation med andra personer och även samhället.

Varför är jag så irriterad just nu, kanske har en låg tröskel, är nervös eller rastlös?
Kanske är det för att det har skett en förändring i mitt liv nyligen.

Kan jag identifiera förändringen?
Det är inte nödvändigt: ibland räcker det för mig att bara inse att det är något- jag har lärt mig identifiera när det är något externt som har påverkat mig. Men genom att hitta källan kan jag också hantera dess påverkan på mig, t o m välja att inte bli påverkad.

Jag har lagt märke till detta i "givna" situationer som nya jobb. Men jag har också gjort nya erfarenheter: att vara kvar på samma jobb men byta grupp eller arbetsuppgift är en lika stor förändring som att byta jobb.
Att påbörja terapi är en jätteansträngning som är utmattande framförallt för huvudet. Den går egentligen inte över förrän terapin är över, men lugnar åtminstone ner sig under tiden. Varje ny session är en ny påverkan, även om inte alla sessioner är lika jobbiga.

Beroende på vem man är kan saker andra säger eller gör påverka en. Ens egna förväntningar som grusas eller uppfylls påverkar en.

Påverkan från de nya sakerna går över efter ett tag, några veckor oftast. Jag känner mig nu lugnare när det händer för att jag kan se framåt och vet att det är temporärt. Jag har lärt mig att identifiera när det händer och för många saker kan jag också nu identifiera roten till problemet. Vissa grejer är enklare än annat: jobb är enkelt. Relationen är svårare: det är svårt att identifiera varför jag känner mig sviken eller avvisad.

Med helt nya saker fattar jag inte alltid vad som händer. Men jag kan se att jag har blivit mycket bättre på att märka att det är nåt nytt som har påverkat mig och bara det känns jätteskönt.

Vems är egentligen problemet?

Ok. Ni är ett par, varav minst den ena är en kvinna och hon har dessutom vestibulit.

Vems är då problemet "vestibulit"? Är det hennes? Är det bådas?

På vem ligger det att ta hand om det som uppstår på grund av vestibuliten? T ex minskad sexlust, dålig självkänsla, nedstämdhet osv. Är det hennes? Är det bådas?

På vem ligger ansvaret om otillfredsställelse? Då tänker jag på närhet, sex av olika slag och andra liknande behov. Är det hennes ansvar? Är det bådas ansvar?

Det går ju så klart inte att säga "så här är det, så här ska man göra". Det är inte svart eller vitt. Men det gäller ju åt båda hållen. Det är kanske inte partners ansvar - men det är inte heller den som har vestibulit som ska bära allt ansvar.

Personligen förväntar jag mig ett engagemang från min partner. Det här är en källa till diskussion hos oss. Jag kan såklart sitta och göra mina övningar hit och dit. Men vad spelar det egentligen för roll om inte han är intresserad eller engagerad?

Vi har jättebra sex. Att lägga till slidsex på det vore såklart mysigt, men det har inget egenvärde i sig för mig eftersom jag i övrigt inte har ont till vardags. Att bli av med smärtan på egen hand är ju bra och så, men vad händer sen när vi ska försöka med omslutande sex? Vi borde ju öva tillsammans också, så att mitt huvud och kropp vänjer sig av med smärtkoppingen till honom.

Jag tycker alltså inte att det är bara mitt problem. I vårt fall speciellt eftersom vi var tillsammans när jag fick det. När vi fick det.

För andra kan jag tänka, att man ska komma ihåg att man är med om det tillsammans. Att tvåsamhet, om man nu ska envisas med att vara med i det, handlar om att dela på livet. Annars kan man nöja sig med att ha ett gäng vänner och några KK. Då uppfyller man i stort sett samma sak. Skillnaden med en partner, enligt mig, är att den personen ska dela ens sorg och glädje. Den ska orka engagera sig i sånt som vestibulit, att göra övningar, att älta problem och känslor. Att orka peppa när det är tungt.

Det är inte lätt - men vad är poängen annars?

Att använda ord

Det här med ord. Det gör faktiskt skillnad.

Det finns en anledning till varför jag använder ordet fitta. Det finns en anledning till att jag använder ordet "sex" som en benämning för all sorts sex, inte bara ett sorts sex.

Det gör skillnad att använda ord. Det gör skillnad vilka ord man väljer att använda och i vilket sammanhang.

Hur kan detta göra skillnad, kan man kanske tänka sig. Jo, för att språket påverkar oss. Det är en sluten återkopplingsmekanism: vi skapar språket och ger det en betydelse, betydelsen förändras över tid och börjar också påverka oss.

Språkvetenskap handlar bland annat om det här. Hur språk och användning av språk påverkar oss, hur språket används av alla grupper och individer för att markera olika saker. Hur företeelser i språket speglar vårt samhälle och dess struktur. Det är jättespännande och så fort man börjar tänka på det så är det som i The Matrix: man börjar läsa det överallt.

När jag började förstå det här så började jag också ändra hur jag uttryckte mig och vilka ord jag valde för att säga saker.

Så: varför använder jag ordet fitta?
För mig är ett maktuttryck. Det slängs rakt i ansiktet på en, när man säger det. Efter ett tag blir det normaliserat, märker jag.
Vad betyder ordet "fitta" för mig?
Det var ett naturligt uttryck för hela underlivsområdet, inklusive slidan, klittan, blygdläpparna etc som var tillräckligt vuxet. Jag ville inte använda snippa eftersom det kändes mer riktat mot barn och mer "offentliga" sammanhang. Jag kommer inte säga "fitta" på jobbet kanske, men om man pratar om det så säger jag hellre "snippa" då. Utöver det kom jag bara på "vulva" som ord för hela det kvinnliga underlivet. Och så finns ju "underliv" men det kändes väldigt kastrerat på nåt sätt. Så det gick bort. Fittan var kvar.

Sen det här med sex då.
Säger man "penetrerande sex" så definierar man implicit en som penetrerar och en som blir penetrerad. Det i sig är ett uttryck för makt: en styrande, aggressiv part och en mottagande, passiv part. Det köper jag inte heller. Sex ska vara jämlikt. Dessutom kan penetration vara flera saker; hetero-analsex, homo-analsex och vad säger man när man använder leksaker? Är det också penetrationssex eller är det leksaks-sex?

Penetrerande sex går alltså bort. Bättre då att säga slidsex, analsex osv. Säg vad du menar liksom. Då inkluderar man också annan typ av sex, vilket gör att sex som generellt begrepp utvidgas och blir nåt mer än det implicita, vardagliga "in-och ut" som folk tänker på utan att ha funderat närmare på saker.

Omslutande sex är ett bra ord också. Det kastar om maktförhållandet om man jämför med penetrationssex. Då blir en aktiva parten den som omsluter och den passiva parten blir den som blir omsluten. Jag väljer att omsluta vkuken jämfört med att vkuken penetrerar mig. Jag äter upp honom jämfört med att han genomborrar mig. Slidskräck mot penisavund.

På menyn: snabbsex

Jag vet inte om det är så att jag gör framsteg eller att jag ser det jag gör i en mer positiv dager - men häromdagen hände ytterligare en bra sexgrej!

Vi hade inte sexat på jättelänge, både jag och vkuken hade haft massa annat att stå i, trötthet och ett tajt schema kom i vägen helt enkelt. Vi var båda sugna men för orkeslösa för att ta hand om det.

Det hade gått så långt att jag hade börjat ha en massa sex-drömmar med alla möjliga människor. Det är ytterligare en förändring. Tidigare har jag aldrig haft sexfantasier eller -drömmar som involverade specifika individer. Det var alltid en anonym kropp, en anonym hand, som jag interagerade med.

Så var det ganska länge i vårt förhållande också. Så småningom började vkuken dyka upp i fantasierna, vilket bara det kändes som en bra grej.

Nu när jag känner mig mer fri med min sexualitet och accepterar mig själv, så verkar det som att jag även kan hantera andra människor i mina fantasier och drömmar. Det är okej liksom, det är bara en dröm. Det är rätt häftigt faktiskt! Och så har jag kommit flera gånger i drömmen också.

Iaf - allt detta pga sex-svälten helt enkelt. Jag var sugen men fick inte tillfälle. Så en morgon när jag hade extra bråttom, men gick tillbaka och la mig en liten minut hos vkuken (han hade inte gått upp) så vaknade han till och vi myste lite. Sen följde han med till köket och höll på lite mer medan jag preppade min frukost. Jag var fortfarande "medveten" - jag måste hinna till jobbet osv. Sen kom ögonblicket då jag tänkte "ok, nu kör vi, jag får hoppa över frukosten och så får vi se vad det här blir". Så stod vi där i köket och höll på, torrjuckade så jag blev jättekåt och sen lyckades vi få mig att komma stående!

Skönt på flera sätt; skönt med orgasm, skönt att jag klarade att stå upp och komma, skönt att fixa stressen och kunna slappna av och ta tillfället i akt liksom.

Det ska jag försöka göra oftare - ta det som bjuds liksom. Tillfället kommer kanske inte igen. Och man vill ju inte gå på svältkur heller!

Det här med att ligga

Häromkvällen lyssnade jag på Hångla med P3, för den som vill höra själv var det 2012-10-12.

I början av programmet tar de upp en insändare. En kille har skrivit att han är orolig över att han kommer för tidigt när han och hans tjej har omslutande sex. Han beskriver det som att han inte håller för ett jättelångt in-och-ut-sex, som han tror att man ska ha. Som han tror att det ska vara.


Sexualupplysaren berättar att det är en vanlig föreställning, att man tror att sex innebär in-och-ut över lång tid för att det ska vara på "riktigt". Men i verkligheten är det så att själva in-och-utet bara är några minuter av själva sexet. Resten är ju en massa andra ställningar, massa andra sätt att tillfredsställa varandra och ta på varandra. Det är liksom inte bara en massa in och ut, man smeker varandra, hånglar, tar på varandra, byter ställning, gör det en liten stund, tar en paus, gör oralsex osv osv. Saker som är sköna, som gör att det blir lite mer - men att man inte kommer av dem.

Enligt sexualupplysaren är ett genomsnittligt samlag precis det; det är en liten stund (några minuter) av omslutande sex och sen består resten av massa annat. Det är inte så att man håller på i ett svep i en kvart med bara in och ut.

Det här är ju en av de vanligaste frågorna som tonårskillar och även vuxna män skriver till spalter om. Så även om jag hört den och svaren en massa gånger förut blev det en sorts insikt för mig ändå. Den här sexualuppysaren valde en annan väg än den vanliga, vilket fick mig att tänka vidare.

På film är det ju bara en massa in och ut i vad som verkar vara flera timmar. Det är det man får se. Man får inte se så mycket hångel, smek eller oralsex. Får man se det, så framställs det som en del av förspelet eller som nån sorts sidan-av-verksamhet, något oviktigt som bara ska visualisera känslan personerna i filmen har för varandra. Och sen börjar klippen på in-och-ut-sexet, som ser ut att hålla på JÄTTELÄNGE. Vilken slida klarar det liksom? Vilken snopp klarar det? Det är ju helt galet egentligen, om man tänker på det lite. Det är ju slemhinnor, det är ju inga maskiner. Det är sekret, inte maskinolja. Det kan inte gå att hålla på jättelänge.

Är man lagd åt det biologiska hållet kan man tänka sig att det verkar inte finnas någon evolutionär egennytta med ett jättelångt in-och-ut-samlag. Den biten är ju bara för reproduktion, och det smartaste är väl att se till att få det gjort innan nåt händer (nån tröttnar, lejonen kommer etc). Man kan tänka sig då att smarta apor som vi (och andra apor!) inser att man kan faktiskt ta vara på njutningen lite längre genom att göra andra saker än bara reproduktion. Lura evolutionen en stund liksom, så man får det skönare.

Även om jag inte är nån biologist, så tänker jag att det inte skulle vara så konstigt att man inte ägnar så mycket tid åt in och ut.

Fasiken, tänker jag på det ett steg till, så är det inte konstigt att man får vestibulit av att slita in och ut hela tiden sådär.

Oh yes!

Igår tog jag initiativet till sex, hurra!

Jag skrev ju förut om att jag känner inte längre att jag inte bidrar. Igår gick jag omkring och var lite småkåt under dagen och valde att tillfredsställa mig själv. Visste inte om det skulle hålla i sig till när vkuken kom hem, så jag tänkte att det är bäst att passa på när jag nu känner för nåt. Jag försöker också komma igång med Mikas teori igen, om att njutning föder njutning (skrev om det här)

När han kom hem senare på kvällen, la vi oss tillsammans för att sova och jag kände då att jag fortfarande ville. Så jag började röra mig lite och så, och trots att han var jättetrött så tände han till och vi sexade lite, med mig som kapten. Det kändes jättekul, lilla JAG - tar initiativet =)

Sen var det dock så att jag kände "orka suga" och funderade vidare "kanske kan vi köra analt, så slipper jag göra nåt - men fan, det är ju rätt jobbigt det med" för att slippa anstränga mig. Började tänka "finns det inget sätt jag kan tillfredsställa honom med handen, som han gör med mig", det hade varit rätt skönt. Borde öva på det.

Den här typen av tankar hade jag runt tiden då vestibuliten infann sig: ibland var min slida mest ett hål att stoppa in vkuken i för att slippa ta hand om honom. Jag var nog lite deppig i allmänhet, hade en jobbig period i plugget och vår relation var inte på topp. Ibland orkade jag helt enkelt inte och tog slidan som en lätt utväg. Då sket jag liksom i min kropp. Istället för att säga till att nej, jag vill inte så bara körde jag på, jag brydde mig inte. Usch, FYFAN!! Vad tänkte jag på egentligen?!

Nu gör jag ju inte så längre, men tankarna kommer och ibland kan analt vara ett enkelt sätt att köpa sig ut. Men det är ju fan min kropp varje gång. Det är ju inte kul.

Hur funkar det egentligen? Är det andra som känner igen sig?
Ibland orkar jag bara inte, vill ha nåt enkelt för att tillfredsställa honom. Vad gör man?

Att komma utan beröring

Detta med knipövningar verkar ju så fantastiskt tråkigt när man börjar med det. Det är som när man går i grundskolan (även gymnasiet till viss del) och undrar varför man ska sitta och traggla vissa saker?!

Senare, ibland många år senare, förstår man vilken nytta tragglandet hade. Man inser värdet av att faktiskt kunna Sveriges landskap, olika länder och deras geografiska hemvist samt lite gott och blandat om historia. Bra att ha liksom. Man fattar det bara inte då när man läser det.

Det är lite likadant med knipövningar. Det är inte förrän man tragglat sig igenom dem och uppnått en viss "kompetens", om man säger så, som man verkligen upplever nyttan med dem, både deras effekt och att faktiskt kunna utföra dem bra.

Jag tänkte berätta om en av grejerna med knipövningar som inte framgår förrän man lagt ner lite tid på det och fått upp styrkan, så att säga.

Det går att (nästan) komma bara med hjälp av knipövningar.

Jag tror att jag tidigare skrivit lite om hur man kan knipa "hela vägen" - från anus upp till  klittan. Det är klurigt och man får ta det steg för steg, men det går.

Jag bestämde mig ju för att försöka göra det, men för att se om det går. Kändes som en bra grej att göra, och nästa utmaning att ta sig an vad gäller knipandet. Så jag började försöka knipa hela vägen upp till klittan.

I början hände det ingenting: jag spände hit och dit, men det kändes inget och inga muskler reagerade. Efter ett par gånger så började det rycka i tåtarna kring klitoris-musklerna och efter ett par gånger till så kunde jag få till något sorts kontrollerat "ryck" i musklerna, dock väldigt svagt.


Här kommer nu det häftiga: jag kände att när jag hade fått till det, så började det hetta till i området. Det var skönt, kroppen (och huvudet) ville ha mer! Jag var liksom svullen och började bli våt av att bara knipa!?!

Jag fortsatte och det blev bättre och bättre. Tyvärr var (är) jag inte tillräckligt duktig på klitt-knip än så att jag kan komma helt själv, så jag var tvungen att ta hjälp av handen. Men jag är sjukt nöjd! Det här har hjälpt mig framåt vad gäller hur jag kan komma när jag och vkuken har sex. Nu vet jag liksom hur jag ska använda musklerna för att få fram det där sista, sköna. Mer om det en annan gång!

Jag bidrar också!

Ibland brukar jag fundera kring vem som tar initiativet hos oss när det gäller sex. Utan tvekan är det idag vkuken som gör det. Tänker jag tillbaka på begynnelsen, innan vestibuliten, vill jag minnas att även jag tog initiativet, det var mer jämt utspritt mellan oss. Men så är det inte nu och jag tror att vestibuliten är den största boven. På andra plats kommer allmän samhällelig indoktrinering av kvinnor som passiva mottagare av sexuella inviter...

Frågan kring vem som tar initiativet är något som bekymrar mig. Jag blir ledsen och känner mig otillräcklig eftersom jag inte tar "tillräckligt mycket" initiativ, vad nu "tillräckligt" är för något. Det är något vagt och luddigt, som jag uppfattar att jag bör göra. När jag inte gör det, känns det jäkligt dåligt.

Men häromdagen slog det mig att jag bidrar på mitt eget sätt!

Visst, jag är inte den som tar mest initiativ - men när vi väl är igång, så bidrar jag med kreativa idéer på vad vi kan göra, varianter på saker vi har gjort förut och hur saker kan göras för att det ska bli skönt.

Utöver det är jag väldigt tydlig med vad jag gillar och inte, om vkuken ska göra nåt på nåt annat sätt för att göra det bätttre osv. Sen gillar jag också att efteranalysera vårt sex - jag funderar på hur man skulle kunna "utveckla" ett koncept vidare, saker jag skulle vilja "öva" mer på mm.

När jag insåg detta kände jag att jag kunde släppa prestationsångesten kring vem som egentligen tar initiativet. Det är helt OK att vkuken tar initiativet - vi behöver inte bidra på samma sätt båda två. Jag bidrar på andra sätt istället. Wohoo - jag duger för mig själv, igen! ;)

Hur nedstämdheten börjar

Jag läste en gång ett blogginlägg: http://vestibulitarskit.blogg.se/2011/august/hatar-livet-just-nu.html

Nästan varenda dag gråter jag floder för att jag mår så jävla dåligt. Jag läser på vestibulit.com och äcklas över allt positivt jävla snack om att: Det finns så många andra sätt än penetrerande sex. Ja, det är skitkul för dom som det fungerar för och som fortfarande får känna sig lite sexiga, sexuella och fungerande ibland. Men VAFAN gör man när det inte finns någon som helst sexuell kontakt??? Hade någon bara sagt till mig att såhär ska du göra för att bli av med skiten så hade jag kunnat göra precis vad som helst. Men det finns inte ett piss att göra när man har smörjt, tänjt, pillat, övat, samtalat och allt fan i helvete jag har hållit på med. Och jag får panikångest. Det kommer ALLTID att vara såhär!!!!! Jag har kommit till en punkt nu efter 5 år när det här får mig att hata livet. Och jag överdriver fan inte ens. Fy fan!!

Nånstans där, efter fem år, började vestibuliten att tära på mig med.
Innan: Hopp; det kanske går över snart, om jag bara smörjer tillräckligt mycket, undrar om det är mina tvivel kring relationen som är problemet, stressar jag för mycket...

En massa tankar helt enkelt - ganska vanliga och normala tänker jag mig. Något som de flesta skulle ha i en svacka. Bara det att svackan håller i sig, över flera år till och med. Problemet kvarstår, ingen förbättring har skett.


Till slut har man trampat upp spår i sin hjärna som inte leder nån vart. Bara till mer grubbel och fler tankar. Hopp går över i förtvivlan.


Och där, där nånstans börjar den återkommande nedstämdheten. Den går över från att existera vid enstaka perioder, när en inte har så mycket annat för sig, till att påverka allt. Utan att man tänker på det tar den över ens livssyn. Det börjar med att en gråter en sommar, när en har för lite att göra. Kanske blir det en sommar till, eller ett jullov.


Innan en vet ordet av, börjar det mesta se grått och svart ut. Allt kommer alltid vara dåligt, inget är värt nånting, det kommer aldrig bli bra. Det har alltid varit såhär. Det kommer aldrig bli bättre. Det är mitt eget fel. Det är min relations fel. Det är min familjs fel. Den lägger sig som ett täcke över alla delar av ens liv - även de som är positiva.


Därifrån är det inte ett långt steg till att hamna i depressiva tankar och i mera meningslöshet. Därifrån är det inte långt till att bara kura ihop sig i flera dagar och känna att inget har någon mening. Att vilja fly och komma undan ett liv som bara orsakar en massa lidande. Att bara vilja lägga sig ner och skita i allt, på ett inte speciellt positivt sätt.

Så sitter en där och undrar hur detta gick till. Är det något fel på mig? Hur hamnade jag här?
Och en partner som inte vet vad hen ska göra. Är det hens fel? Ska hen peppa? Ska hen låtsas som att allt är bra?

När väl tanken "det är något fel på mig" uppstår, då har en problem. Jag tänker att hjälp behövs - kanske kvittar det om det är vänner, familj eller en professionell terapeut. Det viktigaste är att det är någon som inte dömer en eller försöker lösa något problem. Det är stöd en behöver i första hand, och förståelse. Att läsa böcker har också hjälpt mig. Inga självhjälpsböcker så, men böcker som handlar om sinnet och hur det funkar.

Jag vill med detta inlägg belysa att vestibuliten kan påverka en mentalt, utan att en är så medveten om det. Det gäller att vara vaksam på det och inte dras ner i grubbleriet om varför och hur. Det är faktiskt helt OK att strunta i det och försöka göra något som får en att må bra!

Det är inte att sopa problemen under mattan - det är att ta hand om sig själv. Problemen kan en titta på när saker och ting känns bättre. Då är allt inte färgat svart, utan har mer nyanserade och neutrala färger. Ett bättre sinnestillstånd helt enkelt, där man är mer kapabel att ta sig an frågorna. Ett litet steg i taget till att ta tillbaka sitt liv.

Acceptans

Det tog mig jättelång tid att acceptera min vestibulit. Men det var viktigt att göra, för att kunna må bra.

Om jag räknar efter, har jag haft vestibulit i ungefär 10 år.

Det första sex åren spenderade jag på att älta, grubbla och bli allmänt deprimerad. Jag analyserade mig själv, min relation och min pojkvän i jakten på en orsak, anledningen till att jag hade fått vestibulit.

Jag skuldbelade både mig själv och andra (framförallt min pojkvän). Jag var för vek, han var för på, vi var egentligen inte kära, vi hade en dålig relation. Jag grubblade för mycket, jag var inte tillräckligt fokuserad. Min familjs relation till närhet och intimitet var för dåligt, sex var tabu. Alla möjliga varianter har jag gått igenom. Allt det här bröt ner mig. Jag kunde gå ner mig ganska djupt i dåliga, svarta tankar.

Nästa tre år spenderade jag på terapi hos en sexolog/psykoterapeut. Där fick jag gå igenom min inställning till sexualitet, mina grubblerier kring orsaken till vestibuliten (alla mina varianter!) och prata ut om alla konstiga tankar jag hade.

Dessa tre år lärde jag mig att acceptera vestibuliten och, som jag skrivit tidigare, inse att den inte definierar mig. Jag har vestibulit - jag ÄR inte vestibulit. Den här förändringen i inställning fick mig att sluta grubbla på varifrån den kom. Jag kunde börja fokusera på att må bra, på att utforska min relation och se vad den egentligen var. Jag kunde lägga mer energi på att njuta av mitt sexliv - även om det stundtals gav mig stor skräck.

Att acceptera vestibuliten, att släppa grävandet av hur den kom till (svamp, förhållande, annat etc), fokusera på att bli vän med min kropp och mitt underliv, att må bra och njuta av det som finns - det är otroligt värdefullt för att det dåliga inte ska ta över. Det är också en väg mot förbättring.

Det senaste året har jag gått hos en psykolog för att få bukt med mina djupa nedstämdhetssvackor. Hon hade ingen sexologutbildning men visste en del om vestibulit. Men det som hände var att hon (som många andra oinsatta) började spekulera i vad orsaken var. Det fick mig omedelbart att reagera och jag kände hur jag började dras ner i träsket av grubbel igen. Som tur är, hade jag kvar nog med reaktionsförmåga så att jag kunde säga ifrån. Det kändes som en svaghet - men jag tror inte det är det. Det är snararer att släppa något som inte spelar någon roll.

Jag är inte längre intresserad av att veta orsaken - den är helt irrelevant för mig nu.

Alla är vi olika. En del vill ha svar, andra inte. Själv är jag en sån som vill ha svar - men i det här fallet finns inga svar att få. Det finns ingen enskild orsak - orsaken kan vara olika för alla!
Att släppa grävandet efter ett svar som inte finns att få har hjälp mig enormt mycket. Det har gjort att jag kan fokusera och lägga energi på mig själv istället för vestibuliten.

Stress - vad GÖR det egentligen?

Under våren har jag fått en ny och mycket mer ansvarstagande roll på mitt jobb. Det är högt tempo, snabba puckar och mycket att göra.

Att göra det här jobbet kändes både jätteläskigt men samtdigt utmanande. Jag hade bra stöd från chefer och min grupp från början, men det löser ju inte upp stressen av mycket att göra och för lite tid att göra det på. Positiv stress är en sak, den är rolig, ger en lite extra adrenalin för att hinna med saker. Den är oftast temporär och kontrollerbar. Negativ stress är något som tar kontrollen över en själv, lägger på några extra tyngder på ens axlar och en undrar "hur ska jag klara det här?!". Negativ stress bryter ner.

Det som hände, framförallt de första veckorna, var att min kropp reagerade. Det var helt klart stressen och den nya rollen som var startskottet.

Först fick jag olika typer av värk; ont i ögonen, huvudet, ryggen osv. Men det gick över efter första veckan. Andra veckan och några veckor därefter (4-5) var det vestibuliten som tog över.

Min vestibulit gick från att vara en överkomlig ont-bara-vid-beröring-vestibulit, till att vara ont-hela-tiden-på-dygnet-vestibulit. Mitt underliv sved konstant. Inte så att jag skrek av smärta eller så, men jag gick omkring hela dagarna och kände att det sved. Ju mer stressad jag blev, desto värre sved det.

Det intressanta var att när jag på kvällarna försökte ta hand om mitt stackars underliv, märkte jag att smärtan/svidet lugnade ner sig när jag berörde slidan runt vestibulitpunkterna jag har, så gick smärtan över. Det var som att nervcellerna gick och skrek för att de inbillade sig nånting, att nåt berörde dem och det gjorde superont. Men sen när jag faktiskt berörde dem på riktigt, fattade de att det hela varit inbillning och de kunde lugna ner sig.

Så min strategi blev att under de superstressiga veckorna gick jag omkring hemma och tog mig i slidan titt som tätt.

Det var en jättejobbig period. Jag var skräckslagen för vestibuliten samtidigt som jag så gärna ville klara av det nya jobbet, prestera och visa att jag klarar, det både för mig själv och andra. Det fanns inget mellanting för mig, det var svart och vitt.



Min skräck under perioden var att vestibuliten skulle bli fast såhär. Det hade varit hemskt. Det fick mig att fundera på vad som är viktigt för mig, arbetet eller mitt välmående - är jag villig att offra mig själv för att lyckas med nånting?

Jag har lärt mig och bestämt mig för att det INTE är värt det. Därför sa jag till när det blev för mycket, jag mediterade kontinuerligt för att få bukt med stress och katastroftankar. Jag lyckades få kontroll på det samtidigt som jag kunde hitta en lagom nivå av arbetsbelastning. Det är inte värt det. Men det är också svårt att låta bli.

En annan insikt, som jag fick nytt perspektiv på, var att ett nytt jobb, en ny roll eller annan förändring i ens liv, påverkar en på ett eller annat sätt. Man ska ha respekt för det, men också inse att det är en övergående period till man vant sig, lärt sig och tagit kontrollen över det nya.

Men man måste hålla sig själv och sitt välmående under uppsikt för att inte få bestående skador.

Knölar på yttre blygdläppar

Tänkte att jag skriver ner detta så jag minns för senare bruk, och förhoppningsvis hjälper andra.

Upptäckte en lite knöl på min ena yttre blygdläpp häromdagen.

Den gör inte ont. Den kliar inte heller. Den syns knappt, kanske som en lite förhöjning, något mörkare än omgivningen. Den känns som en innebrännare, en finne som är kvar under huden liksom - fast den gör som sagt inte ont. När den är som störst känns den lika stor som en ärta ungefär.

Jag fick en likadan för några månader sen, max ett halvår sen. Den gick över av sig självt efter 1-2 veckor. Då tänkte jag att det var bara en inflammerad hårsäck eller nåt, och oroade mig inte så mycket mer.

Nu har jag alltså fått en ny.

Det är svårt att säga om dessa är "första gången i mitt liv" - jag har ju själv börjat ha mer koll på mitt underliv det senaste året. Innan rörde jag inte så mycket runt i blygdläppar mm, utan fokuserade på slidan när jag skulle smörja in och göra beröringsövningar. Nuförtiden håller jag koll på hela området, flera gånger i veckan.

Så det kan mycket väl vara så att det har hänt innan, men att jag inte märkt nåt eftersom jag inte tog på min fitta. Denna andra gång känner jag mig lite mer orolig och börjar tänka katastroftankar som att jag på något mystiskt sätt har fått någon jobbig könsjukdom. Typ från simhallen eller nåt.

Nu har jag sökt lite snabbt på internet och det verkar vara fler som har haft liknande knölar och de flesta verkar stanna vid samma slutsats som jag, att det är en irriterad hårsäck. Ska uppmärksamma detta nästa gång jag ansar. Även när man bara ansar med apparat (dvs det är ett par millimeter kvar) så har jag märkt att hårsäckarna blir irriterade. Det blir så på mina ben, så inte konstigt ifall det skulle bli på blygdläpparna också.

Svårt att visa för gyn också, eftersom det tar lite tid innan man får komma dit och den lär ha gått över när man väl kommer dit...