Stress - vad GÖR det egentligen?

Under våren har jag fått en ny och mycket mer ansvarstagande roll på mitt jobb. Det är högt tempo, snabba puckar och mycket att göra.

Att göra det här jobbet kändes både jätteläskigt men samtdigt utmanande. Jag hade bra stöd från chefer och min grupp från början, men det löser ju inte upp stressen av mycket att göra och för lite tid att göra det på. Positiv stress är en sak, den är rolig, ger en lite extra adrenalin för att hinna med saker. Den är oftast temporär och kontrollerbar. Negativ stress är något som tar kontrollen över en själv, lägger på några extra tyngder på ens axlar och en undrar "hur ska jag klara det här?!". Negativ stress bryter ner.

Det som hände, framförallt de första veckorna, var att min kropp reagerade. Det var helt klart stressen och den nya rollen som var startskottet.

Först fick jag olika typer av värk; ont i ögonen, huvudet, ryggen osv. Men det gick över efter första veckan. Andra veckan och några veckor därefter (4-5) var det vestibuliten som tog över.

Min vestibulit gick från att vara en överkomlig ont-bara-vid-beröring-vestibulit, till att vara ont-hela-tiden-på-dygnet-vestibulit. Mitt underliv sved konstant. Inte så att jag skrek av smärta eller så, men jag gick omkring hela dagarna och kände att det sved. Ju mer stressad jag blev, desto värre sved det.

Det intressanta var att när jag på kvällarna försökte ta hand om mitt stackars underliv, märkte jag att smärtan/svidet lugnade ner sig när jag berörde slidan runt vestibulitpunkterna jag har, så gick smärtan över. Det var som att nervcellerna gick och skrek för att de inbillade sig nånting, att nåt berörde dem och det gjorde superont. Men sen när jag faktiskt berörde dem på riktigt, fattade de att det hela varit inbillning och de kunde lugna ner sig.

Så min strategi blev att under de superstressiga veckorna gick jag omkring hemma och tog mig i slidan titt som tätt.

Det var en jättejobbig period. Jag var skräckslagen för vestibuliten samtidigt som jag så gärna ville klara av det nya jobbet, prestera och visa att jag klarar, det både för mig själv och andra. Det fanns inget mellanting för mig, det var svart och vitt.



Min skräck under perioden var att vestibuliten skulle bli fast såhär. Det hade varit hemskt. Det fick mig att fundera på vad som är viktigt för mig, arbetet eller mitt välmående - är jag villig att offra mig själv för att lyckas med nånting?

Jag har lärt mig och bestämt mig för att det INTE är värt det. Därför sa jag till när det blev för mycket, jag mediterade kontinuerligt för att få bukt med stress och katastroftankar. Jag lyckades få kontroll på det samtidigt som jag kunde hitta en lagom nivå av arbetsbelastning. Det är inte värt det. Men det är också svårt att låta bli.

En annan insikt, som jag fick nytt perspektiv på, var att ett nytt jobb, en ny roll eller annan förändring i ens liv, påverkar en på ett eller annat sätt. Man ska ha respekt för det, men också inse att det är en övergående period till man vant sig, lärt sig och tagit kontrollen över det nya.

Men man måste hålla sig själv och sitt välmående under uppsikt för att inte få bestående skador.