Det tog mig jättelång tid att acceptera min vestibulit. Men det var viktigt att göra, för att kunna må bra.
Om jag räknar efter, har jag haft vestibulit i ungefär 10 år.
Det första sex åren spenderade jag på att älta, grubbla och bli allmänt deprimerad. Jag analyserade mig själv, min relation och min pojkvän i jakten på en orsak, anledningen till att jag hade fått vestibulit.
Jag skuldbelade både mig själv och andra (framförallt min pojkvän). Jag var för vek, han var för på, vi var egentligen inte kära, vi hade en dålig relation. Jag grubblade för mycket, jag var inte tillräckligt fokuserad. Min familjs relation till närhet och intimitet var för dåligt, sex var tabu. Alla möjliga varianter har jag gått igenom. Allt det här bröt ner mig. Jag kunde gå ner mig ganska djupt i dåliga, svarta tankar.
Nästa tre år spenderade jag på terapi hos en sexolog/psykoterapeut. Där fick jag gå igenom min inställning till sexualitet, mina grubblerier kring orsaken till vestibuliten (alla mina varianter!) och prata ut om alla konstiga tankar jag hade.
Dessa tre år lärde jag mig att acceptera vestibuliten och, som jag skrivit tidigare, inse att den inte definierar mig. Jag har vestibulit - jag ÄR inte vestibulit. Den här förändringen i inställning fick mig att sluta grubbla på varifrån den kom. Jag kunde börja fokusera på att må bra, på att utforska min relation och se vad den egentligen var. Jag kunde lägga mer energi på att njuta av mitt sexliv - även om det stundtals gav mig stor skräck.
Att acceptera vestibuliten, att släppa grävandet av hur den kom till (svamp, förhållande, annat etc), fokusera på att bli vän med min kropp och mitt underliv, att må bra och njuta av det som finns - det är otroligt värdefullt för att det dåliga inte ska ta över. Det är också en väg mot förbättring.
Det senaste året har jag gått hos en psykolog för att få bukt med mina djupa nedstämdhetssvackor. Hon hade ingen sexologutbildning men visste en del om vestibulit. Men det som hände var att hon (som många andra oinsatta) började spekulera i vad orsaken var. Det fick mig omedelbart att reagera och jag kände hur jag började dras ner i träsket av grubbel igen. Som tur är, hade jag kvar nog med reaktionsförmåga så att jag kunde säga ifrån. Det kändes som en svaghet - men jag tror inte det är det. Det är snararer att släppa något som inte spelar någon roll.
Jag är inte längre intresserad av att veta orsaken - den är helt irrelevant för mig nu.
Alla är vi olika. En del vill ha svar, andra inte. Själv är jag en sån som vill ha svar - men i det här fallet finns inga svar att få. Det finns ingen enskild orsak - orsaken kan vara olika för alla!
Att släppa grävandet efter ett svar som inte finns att få har hjälp mig enormt mycket. Det har gjort att jag kan fokusera och lägga energi på mig själv istället för vestibuliten.
Va bra att du själv märkte att psykologens respons inte var bra för just dig! Går du kvar hos henne? Fungerar det bättre nu?
SvaraRaderaTACK för att du skriver om dina erfarenheter. Är uppe i 15 år av detta helvete och känner igen mig i dina rader. Tänker tillbaka och inser att jag har gått igenom många olika stadier av sorg, vrede, förnekelse, "orsaksgrävande", uppbrott, skuldbeläggande, men också fantastiska stunder av lust och ett spirande hopp om att bli bra. Fick en tankeställare om att inte gräva så mycket i varför. Bara acceptera och deal with it. Det var lite av en lättnad faktiskt.
SvaraRaderaHar många gånger kännt mig ensam även om jag intellektuellt har förstått att fler lider av detta, så har det inte blivit verkligt för mig förrän jag bl.a läste din blogg och sökte information på nätet. Jag reagerade med att stortjuta i två timmar och tyckte synd om alla, om mig själv, kände mig utanför av sjukvården, som om jag hamnat mellan stolarna. Men ansvaret ligger hos mig själv, jag har själv satt mig mellan stolarna, till stor del av handlingsförlamning och att ha stoppat huvudet i sanden. Men nu är det nog! Stärkt av så många saker du skriver kommer jag att ta hand om mig själv. Nu är det jag som gäller! Tack.
@Mika: behandlingen hos psykologen är avslutad nu. Jag gick kvar hos henne, det där hände i början och sen klargjorde jag det hela och vi gick vidare till annat. Behandlingen var väldigt värdefull för mig. Men den handlade om annat än vestibuliten.
SvaraRadera@Anonym: Vad roligt att du har funnit styrka att ta hand om dig själv! Jag reagerade precis som du tidigare, när jag läste om andras historier och blev påmind om min egen situation och svårigheterna i den. Men snälla - skuldbelägg inte dig själv för det hela! Det är svårt att vara handlingskraftig när man är förkrossad.
hej! fyfan vad din blogg är bra. jag älskar ditt sätt att uttrycka dig, ditt tema, din (som jag uppfattar det) politiska inställning om jag får kalla det så (när du pratar om vkuken och att vfittan slukar den) och ditt allmänt asbegåvade språk och syn på saker. fan vad jag ibland sitter och tokgooglar på vestibulit, och så hamnar jag alltid på deppiga vårdguidssidor etc., bygger upp min ångest, mina hopplöshetskänslor och fittgud vet allt. en dag ska jag också ta tag i att skriva mer öppet om mig och min fitta.
SvaraRaderamvh ett stort fan
@ladoga
RaderaJag tackar för de värmande orden! Vad roligt att du uppskattar det politiska. Jag har mina uppfattningar, men försöker att göra det på ett sätt som förhoppningsvis får fler att fundera än bara de redan invigda.
Vet precis vad du menar vad gäller vårdguidessidorna - de behöver en make-over. Tyvärr är det bara vi närmast sörjande som bryr sig. Tänk vad det skulle hjälpa alla stackare som inte än vet vad som drabbat dem eller vad de kan göra...
Hoppas du tar tag i ditt fitt-liv - jag kan rekommendera det. Det hjälper, även det lilla!
jag tycker du lyckas väldigt bra med att inte skrämma bort varken oinvigda eller invigda. för min del var det bara så skönt att läsa en blogg som jag kände delade mina funderingar om fittan (och sex och relationer och politik och kön etc etc etc etc etc...). jag har skrivit mycket om min vestibulit, men bara i form av privat dagbok. jag har haft det sen jag var 18, nu är jag snart 25. det var inte förrän förra året jag accepterade att det var vestibulit jag hade. jag hade ägnat alla åren av lidande till att förklara bort problemen på samma sätt du beskriver: en hitter fel på sig själv. det är bara min fitta som är cp, jävla skitfitta. fick ingen vidare hjälp, "inget ser fel ut." nu har jag bearbetat det mer. och pratat om det lite med mina vänner. förut stod ju skammen i vägen. jag gråter fortfarande när jag läser om andras erfarenheter, men jag mår betydligt bättre idag.
Radera