Nästan varenda dag gråter jag floder för att jag mår så jävla dåligt. Jag läser på vestibulit.com och äcklas över allt positivt jävla snack om att: Det finns så många andra sätt än penetrerande sex. Ja, det är skitkul för dom som det fungerar för och som fortfarande får känna sig lite sexiga, sexuella och fungerande ibland. Men VAFAN gör man när det inte finns någon som helst sexuell kontakt??? Hade någon bara sagt till mig att såhär ska du göra för att bli av med skiten så hade jag kunnat göra precis vad som helst. Men det finns inte ett piss att göra när man har smörjt, tänjt, pillat, övat, samtalat och allt fan i helvete jag har hållit på med. Och jag får panikångest. Det kommer ALLTID att vara såhär!!!!! Jag har kommit till en punkt nu efter 5 år när det här får mig att hata livet. Och jag överdriver fan inte ens. Fy fan!!
Nånstans där, efter fem år, började vestibuliten att tära på mig med.
Innan: Hopp; det kanske går över snart, om jag bara smörjer tillräckligt mycket, undrar om det är mina tvivel kring relationen som är problemet, stressar jag för mycket...
En massa tankar helt enkelt - ganska vanliga och normala tänker jag mig. Något som de flesta skulle ha i en svacka. Bara det att svackan håller i sig, över flera år till och med. Problemet kvarstår, ingen förbättring har skett.
Till slut har man trampat upp spår i sin hjärna som inte leder nån vart. Bara till mer grubbel och fler tankar. Hopp går över i förtvivlan.
Och där, där nånstans börjar den återkommande nedstämdheten. Den går över från att existera vid enstaka perioder, när en inte har så mycket annat för sig, till att påverka allt. Utan att man tänker på det tar den över ens livssyn. Det börjar med att en gråter en sommar, när en har för lite att göra. Kanske blir det en sommar till, eller ett jullov.
Innan en vet ordet av, börjar det mesta se grått och svart ut. Allt kommer alltid vara dåligt, inget är värt nånting, det kommer aldrig bli bra. Det har alltid varit såhär. Det kommer aldrig bli bättre. Det är mitt eget fel. Det är min relations fel. Det är min familjs fel. Den lägger sig som ett täcke över alla delar av ens liv - även de som är positiva.
Därifrån är det inte ett långt steg till att hamna i depressiva tankar och i mera meningslöshet. Därifrån är det inte långt till att bara kura ihop sig i flera dagar och känna att inget har någon mening. Att vilja fly och komma undan ett liv som bara orsakar en massa lidande. Att bara vilja lägga sig ner och skita i allt, på ett inte speciellt positivt sätt.
Så sitter en där och undrar hur detta gick till. Är det något fel på mig? Hur hamnade jag här?
Och en partner som inte vet vad hen ska göra. Är det hens fel? Ska hen peppa? Ska hen låtsas som att allt är bra?
När väl tanken "det är något fel på mig" uppstår, då har en problem. Jag tänker att hjälp behövs - kanske kvittar det om det är vänner, familj eller en professionell terapeut. Det viktigaste är att det är någon som inte dömer en eller försöker lösa något problem. Det är stöd en behöver i första hand, och förståelse. Att läsa böcker har också hjälpt mig. Inga självhjälpsböcker så, men böcker som handlar om sinnet och hur det funkar.
Jag vill med detta inlägg belysa att vestibuliten kan påverka en mentalt, utan att en är så medveten om det. Det gäller att vara vaksam på det och inte dras ner i grubbleriet om varför och hur. Det är faktiskt helt OK att strunta i det och försöka göra något som får en att må bra!
Det är inte att sopa problemen under mattan - det är att ta hand om sig själv. Problemen kan en titta på när saker och ting känns bättre. Då är allt inte färgat svart, utan har mer nyanserade och neutrala färger. Ett bättre sinnestillstånd helt enkelt, där man är mer kapabel att ta sig an frågorna. Ett litet steg i taget till att ta tillbaka sitt liv.
Du är stark som har tagit dig ur det...som kan tänka positivt i svåra stunder. Jag har övat i flera år på det, men mitt negativa tar över då de positiva takarna bara känns på låtsas och påklistrade.
SvaraRadera@L
SvaraRaderaDet går ju såklart inte alltid, men nu vet jag hur de funkar. Det är ju faktiskt så att ju mer man har tänkt på det där sättet, så som de negativa tankarna funkar, ju mer får man upptrampade spår i hjärnan. Då är det jätteenkelt för tankarna att gå där, istället för att gå på andra spår. De positiva spåren är ju ite lika upptrampade.
Jag skulle vilja säga att om de positiva tankarna känns på låtsas och påklistrade, så kan man se de negativa som nästan slentrian och nåt hjärnan gör bara för att det är bekvämt. De är alltså inte mer sanna eller verkliga, bara för att de känns mer "naturliga" att tänka.
Det är faktiskt så rent fysiologiskt också: synapserna i hjärnan som är mest använda är också starkast och enklast för hjärnan att använda. Så att byta tankar blir att tvinga hjärnan till motion, att använda andra synapser - vilket såklart är jättejobbigt.
När det inte går att byta tankar, brukar jag tvinga mig själv att göra nåt. Nåt jättelitet, vad som helst - bara det inte är att ligga i fosterställning i ett mörkt och ensamt hörn hemma. Bara att göra det, hjälper att bryta spåret.
Man är inte perfekt, man gör bara precis så mycket man kan och orkar.