Mina första möten med vården

När jag började få ont efter sex så hade jag sedan ett tag tillbaka börjat med p-piller. Min första (naiva) tanke var att på nåt sätt reagerade jag på vkukens sekret, eller kombinationen av våra sekreter. Då i början gjorde det bara ont efter sex.

Jag gick till ungdomsmottagningen för att fråga om råd, och fick till svar att allt såg normalt ut och att det kunde göra ont att ha sex. Inte så mycket mer tyvärr.

Tiden gick och smärtan efter sex övergick till att bli smärta under sex till att knappt kunna ha sex överhuvudtaget. Vkuken hade sökt runt lite och hört talas om vestibulit, och la fram teorin att det kanske var det. Panik! Tänk om?!
Det fanns också en kvinnoklinik i staden som bedrev verksamhet kring vestibulit.

Då var det sommartid och mycket var stängt. Jag fick nys om att det fanns en RFSU-mottagning som hade öppet och som visste något om vestibulit, så jag bokade in en tid där.

Barnmorskan där var bra och hjälpsam, och ställde (tyvärr) diagnosen att jag hade med största sannolikhet vestibulit. Världen rasade. Som tur var hade jag sinnesnärvaro nog att be om en remiss till kvinnokliniken. Barnmorskan tvekade och jag kommer inte ihåg hur jag övertygade henne om att ge mig den, men antagligen så var jag helt förstörd (grät säkert) och berättade också om mötet på ungdomsmottagningen. Men till slut så fick jag den, och den var biljetten in i systemet.

Det jag vill säga med det här, är att man tyvärr själv måste ha koll på var man vill hamna för att få den vård man behöver. Det är inte säkert att man hamnar hos nån som har koll på vestibulit eller som vill hjälpa en vidare. Och vårdens kvarnar maler långsamt. Innan man vet ordet av har man blivit en av de som haft vestibulit i 10 år. Jag kommer ihåg när jag i början diskuterade det med vkuken, vad jobbigt det måste vara att ha haft vestibulit i 10 år. "Undrar om det kommer bli så för mig?" Nu vet jag.

Så stå på dig. Kräv det du ska ha. Om du inte får diagnos eller hjälp av den du går till nu, ring runt i landstingen och fråga vem som vet mer om vestibulit. Om ditt landsting inte har någon sådan kompetens alls, så tror jag att man har rätt att få den vården i ett annat landsting. Även om det är långt så tycker jag det är värt att komma till någon som vet.

Alla medel är tillåtna. Jag har gråtit, beskrivit min depression, varit arg och besviken. Jag har också tyckt att jag inte har det tillräckligt illa ställt för att kunna kräva rätt hjälp, att andra har det värre och förtjänar det mer. Det kanske stämmer, men låt inte den tanken trycka ner er. Man har alltid rätt till rätt hjälp. Vestibulit ger, oavsett graden av smärta, oss alla problem: med oss själva, våra liv och relationer, vår vardag. Det är inte säkert man fixar det själv.

Knipövningar

En av behandlingarna jag fått gå igenom är så kallade knipövningar. Det är en serie av övningar där man får knipa och pausa i omgångar, i olika längd. Syftet för vestibulitpatienter är att få kontroll över sin muskulatur och sänka muskeltonusen (tror jag det heter). Muskeltonusen är den "normala" anspänning som en muskel har. För många med vestibulit är denna anspänning förhöjd, dvs man spänner sig (mer än man behöver/ska), inte bara vid sexuella situationer utan hela tiden.

Övningarna blir som träning för slidmusklerna, precis som när man tränar resten av kroppen. Genom träning så tröttar man ut musklerna och de orkar därför inte vara lika spända -> mer avslappning. Man ökar också blodgenomströmningen vilket såklart också är positivt, man får ut slaggprodukter etc.

Andra positiva effekter är att man lär känna och får kontroll över sina slidmuskler, vilket i sin tur motverkar senare problem, t ex i samband med graviditet/förlossning och ålder (inkontinens).

När jag började så var första målet att få kontroll över muskulaturen, dvs kunna knipa och släppa när jag vill. Detta gjorde jag med hjälp av en s.k. biofeedback-apparat som består av en prob som man sticker in i slidan. Proben är kopplad till en handkontroll med nivåmarkeringar. När man spänner rätt muskler så tänds en diod vid varje nivå som man klarar. Man kan höja och sänka svårighetsnivån.

När jag väl lärt mig kontrollera musklerna, så var nästa mål att lära mig att slappna av. Det är svårt att förklara skillnaden, men i princip så var jag bra på att spänna musklerna när jag ville men jag behövde öva mer på att kunna slappna av när jag ville.

För att göra det här enklare för mig själv och för att man inte få ha biofeedbackapparaten hur länge som helst, så spelade jag in övningarna för att kunna lyssna på mobilen/mp3-spelaren. Det blev mer som meditation då, plus att jag kunde blunda samtidigt - enligt mig enklare att slappna av då.

Mina inspelningar finns att ladda ner här: http://sites.google.com/site/vfittan/knipovningar

Det tar ett par veckor/månader att lära sig kontrollera musklerna ordentligt (jag hade ganska lätt för det), sen tyckte jag själv att det var svårare med avslappningen, det tog längre tid. Jag underhåller fortfarande mina muskler genom att lyssna på inspelningarna. Det är nåt man har nytta av hela livet.

Den nytta det har gjort för mig som vestibulitpatient, är att jag har lärt mig kontroll av mina muskler och har också lärt mig att slappna av. Det har inte tagit bort vestibuliten, men det har gjort att jag kunna öka på mina penetrationsövningar från ett finger till två fingrar till en liten dildo ("Ladyfinger" heter den hahaha!). Det är jävligt bra steg på vägen för mig.

UPPDATERING: mer att läsa om hur jag gör knipövningar finns här