När jag började få ont efter sex så hade jag sedan ett tag tillbaka börjat med p-piller. Min första (naiva) tanke var att på nåt sätt reagerade jag på vkukens sekret, eller kombinationen av våra sekreter. Då i början gjorde det bara ont efter sex.
Jag gick till ungdomsmottagningen för att fråga om råd, och fick till svar att allt såg normalt ut och att det kunde göra ont att ha sex. Inte så mycket mer tyvärr.
Tiden gick och smärtan efter sex övergick till att bli smärta under sex till att knappt kunna ha sex överhuvudtaget. Vkuken hade sökt runt lite och hört talas om vestibulit, och la fram teorin att det kanske var det. Panik! Tänk om?!
Det fanns också en kvinnoklinik i staden som bedrev verksamhet kring vestibulit.
Då var det sommartid och mycket var stängt. Jag fick nys om att det fanns en RFSU-mottagning som hade öppet och som visste något om vestibulit, så jag bokade in en tid där.
Barnmorskan där var bra och hjälpsam, och ställde (tyvärr) diagnosen att jag hade med största sannolikhet vestibulit. Världen rasade. Som tur var hade jag sinnesnärvaro nog att be om en remiss till kvinnokliniken. Barnmorskan tvekade och jag kommer inte ihåg hur jag övertygade henne om att ge mig den, men antagligen så var jag helt förstörd (grät säkert) och berättade också om mötet på ungdomsmottagningen. Men till slut så fick jag den, och den var biljetten in i systemet.
Det jag vill säga med det här, är att man tyvärr själv måste ha koll på var man vill hamna för att få den vård man behöver. Det är inte säkert att man hamnar hos nån som har koll på vestibulit eller som vill hjälpa en vidare. Och vårdens kvarnar maler långsamt. Innan man vet ordet av har man blivit en av de som haft vestibulit i 10 år. Jag kommer ihåg när jag i början diskuterade det med vkuken, vad jobbigt det måste vara att ha haft vestibulit i 10 år. "Undrar om det kommer bli så för mig?" Nu vet jag.
Så stå på dig. Kräv det du ska ha. Om du inte får diagnos eller hjälp av den du går till nu, ring runt i landstingen och fråga vem som vet mer om vestibulit. Om ditt landsting inte har någon sådan kompetens alls, så tror jag att man har rätt att få den vården i ett annat landsting. Även om det är långt så tycker jag det är värt att komma till någon som vet.
Alla medel är tillåtna. Jag har gråtit, beskrivit min depression, varit arg och besviken. Jag har också tyckt att jag inte har det tillräckligt illa ställt för att kunna kräva rätt hjälp, att andra har det värre och förtjänar det mer. Det kanske stämmer, men låt inte den tanken trycka ner er. Man har alltid rätt till rätt hjälp. Vestibulit ger, oavsett graden av smärta, oss alla problem: med oss själva, våra liv och relationer, vår vardag. Det är inte säkert man fixar det själv.
Gammalt inlägg ser jag, men hittade just den här bloggen och kände mig tvungen att kommentera. Jag känner igen mig i flera saker... det slog mig t.ex. häromdagen att jag nu dragits med det här i 5 år (!) och tyvärr känns väl 5 till inte helt osannolikt just nu. Din beskrivning av att det började (snart efter p-piller) som smärta EFTER samlag och senare blev till smärta UNDER samlag - ja, precis så minns jag det också. Kan bli så ledsen och förbannad när jag tänker på hur många kvinnor som har nästan exakt samma upplevelse av problemet och ändå kan man få höra av gynekologer att "diagnosen vestibulit" inte ens "finns", eller att det bara är psykiskt (d.v.s. "inbillat") o.s.v. Trist att de inte bara kan sätta sig och läsa/lyssna på vad kvinnor själva beskriver och faktiskt tro på vad vi säger. Tack för en bra blogg!
SvaraRaderaDet är helt otroligt att det faktiskt fortfarande förekommer sånt, jag tror speciellt när det gäller smärta är det svårt att förstår och just när man patienten är osäker (man har ju ingen aning om vad som är normalt!).
SvaraRaderaDet känns väldigt värdefullt att veta att någon annan har haft samma upplevelse som jag! Tack för att du delar med dig.