måndag 10 november 2014

En insikt och dess bekräftelse (tonårstips!)

Vkuken och jag genomgår just nu en smärre kris. Vi har haft våra upp- och nergångar samt andra, mindre, kriser. Men denna är nog värst hittills.

Jag känner helt enkelt att han inte uppfyller det syfte som jag behöver av en partner. Han uppfyller inte de behov jag har av den personen jag delar mitt liv med. Mer om detta en annan gång. Det jag tänkte skriva om idag var den insikt tankarna ledde till.

I och med dessa tankar -  varför jag egentligen är ihop med vkuken - började jag tänka på hur det kom sig att vi blev ihop från första början.

Jag minns att vi båda var väldigt kära och att vi synkade väldigt bra, det var inget spel eller så utan det var ganska självklart från första början. Men när jag ser tillbaka på det så kan jag också se att det var andra saker som spelade in - att han egentligen hade ett annat syfte än jag då trodde.

Jag hoppar över en del av stegen i tankekedjan och går direkt till slutsatsen: Då trodde jag att vi blev ihop för att vi helt enkelt var kära. Det var det man gjorde när man blev kär. Men vi blev också ihop för att "man ska det", för jag behövde en pojkvän. Jag behövde en pojkvän för att känna mig normal, för att blir normal - i mina egna och andras ögon. Jag behövde en pojkvän för att bli komplett, 100% person, en "riktig" kvinna. En som någon vill ha.

Under min tonårsperiod var det ett oerhört fokus på att vara en tjej som killar ville ha. Någon som var tillräckligt attraktiv för att killar skulle vilja vara med en. Då var man en Riktig Tjej.

Jag vet inte om detta gällde bara för mina skolor, mitt bostadsområde, mina klasskompisar, men så var det iaf. I gamla anteckningar ser jag hur oerhört viktigt detta var, att vara kär och försöka bli tillsammans med någon. Att bli utvald av någon. Att räknas som och ses på som en Riktig Tjej.

Så när vkuken och jag blir tillsammans så blir jag så oerhört lugn på nåt sätt - inte bara för att jag är trygg i vår relation utan också för att nu är jag äntligen normal, som alla andra. Mitt liv kan börja, liksom.

Det är ärligt talat lite deppigt att inse det, "var det inte mer än så?" (klart det var men nu är jag cynisk!). Jag började fundera på varför det var så, var det på grund av mig - nåt hos mig och varifrån det isf kom. Var jag så osäker?

Även om jag (nu) läst en del feministisk litteratur och även lite forskning kring relationer mm så har detta ändå inte gått upp för mig helt förrän jag läste denna passage ur en bok av Brené Brown: "Kvinnor och skam". Det är bara en kort passage i hennes bok, men för mig säger den så väldigt mycket:
"Men om vi ska bemöta förväntningarna och rädslan för sårbarhet måste vi först titta på hur de flesta kvinnor socialiseras till att tro att vissa händelser i livet är livräddare. Hur illa det än är blir det bättre om jag träffar en pojkvän. Om jag gifter mig blir det ännu bättre. Om vi skaffar barn blir det så bra att jag knappt står ut."
Det stycket berörde mig så oerhört mycket. Även om det bara var en kort passus så låste det upp jättemycket tankar och känslor för mig. Just detta att någon annan hade iakttagit (på ett vetenskapligt sätt dessutom) samma tankar som jag själv haft. Och satt ord på dem.

Därefter råkade jag på Fanny, som finns på sin blogg och även på twitter. Ett av hennes blogginlägg handlar om den tacksamhet som många kvinnor (även jag) känner för att deras man inte är ett arsle. Hon skriver:
Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.
 Även detta berörde mig, för det kändes sant. Jag är (har hittills varit) liksom tacksam för allt vkuken gör eller "står ut med" (t ex vestibuliten). Jag känner mig dålig när jag inte är tacksam eller om jag ställer krav, fastän jag jobbar emot det.

Detta minns jag också från min tonårstid. Att själv vilja ha någon (och inte gömma det så väl) var inte så attraktivt. Helst skulle man bara stå där och vara och någon skulle bara komma fram och välja ut en. Att som tjej ställa krav och vilja saker var liksom inte aktuellt. Då var man jobbig eller inte en Riktig Tjej. Vilket också förklarar varför jag hellre definierade mig som en pojkflicka osv - för det gav en frihet: jag är ändå inte en Riktig Tjej, så jag kan göra (lite) som jag vill!

Hade jag kunnat, skulle jag rådit mitt tonåriga jag att försöka komma bort från dessa strukturer. Att informera mig om feministisk tanke, eller i vart fall att strukturer som dessa finns och att jag inte behöver följa dem. Att senare så kan jag välja själv. Jag kan välja att först definiera mig genom mig själv, och därefter välja ut en person att dela mitt liv med. Inte bli definierad genom att dela mitt liv med någon. Just detta, att behöva någon annan för att bli en person tyder ju på att självkänslan inte är så stark och att ens egen uppfattning om ens värde inte är så högt eller bra. Det hänger sedan kvar, tyvärr. Så om något - fokusera och jobba på det.

Med allt detta skriver, som självklart låter bittert (det är det!) så är det också så att vkuken är en fin person. Men även han är ju märkt av samma strukturer. Jag ångrar inte de många år vi haft tillsammans - gjort är gjort, däremot önskar jag att jag inte tidigare insett omfattningen och betydelsen av socialiseringen som vi båda genomgått.

Det är aldrig försent för förändring.