Fittan och skulden

Som vestibulitpatient drar man omkring på mycket skuld. Speciellt när det kommer till behandlingen, tror jag det finns en massa extra-skuld - utöver det man redan känner gentemot sin partner, sig själv, och omgivningen.

• Skuld över att inte "göra" tillräckligt mycket (vad är det man ska göra egentligen?)
• Skuld över att inte smörja tillräckligt ofta (hur ofta är ofta?)
• Skuld över att kanske ha haft sex "fast man inte vill" (hur vet man det?)
• Skuld över att inte ha hittat det optimala smörjmedlet (vilket är det?)
• Skuld över att inte knipa tillräckligt ofta (var ska man hitta tiden?)
• Skuld över att göra annat istället för att ta hand om fittan och vestibuliten (när lever jag mitt liv?)
• Skuld över att göra saker som kanske förvärrar vestibuliten (vad är bra och vad är dåligt?)
• Skuld över att inte vara en tillräckligt "bra" patient (när har jag gjort tillräckligt mycket?)

Man är rädd för att allt ska göra det hela värre. Det känns som att vara låst i ett rum utan utgångar. Det finns inget man kan göra, man vet inte vad man ska göra och det finns ingen som kan hjälpa en. Ingen vet nånting.

You're damned if you do, and damned if you don't.

Dels ska man ta hand om sig själv, undersöka, öva, smörja - dels vet man inte vad som är "bra" och vad som är "dåligt". Vad hjälper en och vad kan förvärra det? Hur vet man skillnaden?

En sån här osäkerhet är tärande. Det är typiskt sådant som bryter ner människor, det kan vara i massa olika situationer, t ex på jobbet eller i en relation. Man har ingen aning om man räcker till, om det man gör är bra och om man är på väg nånstans.

Inte konstigt att man blir lite koko: att inte ha svar, ständigt leva i osäkerhet - det gör en rädd för att ta något beslut, eller testa en ny övning eller utmana sin smärta.

Som jag skrev i ett inlägg på forumet: Jag tror att många smärtpatienter känner så. Det är så diffust, vad smärtan kommer ifrån, vad den orsakas av, vad som egentligen gör den bättre eller sämre. Man blir låst för att det finns så många variabler, så många alternativ, och ingen som kan ge en svar.

Förutom själva behandlingen tycker jag en sak var viktig för mig, en nyckel som ändrade min inställning. Det var när barnmorskan sa att lite smärta gör ingenting, det kan vara som en tröskel som man behöver ta sig över, nåt man behöver övervinna för att komma vidare. Det här ska ses i ljuset av att man provocerar viss smärta som en del av en behandling, inte för att t ex tillfredsställa sin partner.

Det jag vill säga är dels att jag tänker och känner nu, att smärta som jag kontrollerar, som jag själv styr över, behöver inte vara av ondo - så länge det är under kontrollerade former. Nu vet jag vet vad som är dåligt och inte, jag känner det på min kropp. Jag vet att jag inte kommer "förstöra allt" eller så. Jag tror det krävs mycket, mycket mer och värre grejer för att det ska hända. Och under lång tid.

Därför är det viktigt att utforska sin smärta och sin relation till den. Genom det kan man kanske börja sin färd mot att lämna den bakom sig.

Onani i en (hetero)relation

Att tillfredsställa mig själv är något jag gjort sen många år. Samma sak för vkuken. När vi blev tillsammans så minskade det behovet, eftersom vi kunde tillfredsställa varandra.
När vi varit ifrån varandra under längre perioder har behovet att tillfredsställa mig själv kommit efter ett tag, kanske efter två veckor. Jag antar att detsamma gäller för vkuken.

Men behovet att tillfredsställa sig själv försvinner inte helt bara för att vi har varandra. Både jag och vkuken tillfredsställer oss själv även när vi inte är ifrån varandra. Kanske när den ena inte är hemma, kanske när den andra sover, kanske i duschen osv.

Eftersom detta är ett ömsesidigt beteende, dvs vi gör det båda två, mot varandra så att säga, så förstår jag att det inte är riktat mot mig på nåt sätt. Att han onanerar betyder inte nödvändigtvis att jag inte tillfredsställer honom i tillräckligt hög grad (oavsett vestibulit). Att jag onanerar betyder inte nödvändigtvis att han inte tillfredsställer mig så mycket som jag behöver. Jag vet att vkuken tycker det är härligt, spännande och bra att jag onanerar. Det gör mig mer lustfylld och honom glad över att jag tar hand om mig själv. Det är något bra.

Ibland är det helt enkelt skönt att göra det själv. Av massa olika anledningar. Ibland kan jag göra det pga stress, så som fittforfight skriver. Jag kan också göra det när jag har svårt att somna, precis som de beskriver.

Så när jag stöter på kvinnor som tar på sig en skuld för att deras manliga partner tillfredsställer sig själv så blir jag arg. De känner att de inte duger, och att partnern onanerar för att tjejen inte bemöter hans behov. Jag blir arg därför att vad det betyder är att kvinnor på nåt sätt får lära sig att ta ansvaret för mannens njutning, att deras roll, deras syfte är att vara till njutning. Jag upplever inte att normerna säger samma sak om mäns ansvar för kvinnors njutning. Har jag fel?

Jag skulle vilja veta vad heteromän tycker om att deras tjejer onanerar. Om de tycker som vkuken (det är nåt bra) eller om de går omkring och känner sig otillräckliga. Jag tror att de flesta män blir upphetsade av att deras flickvänner onanerar. Varför är det så? Varför kan vi kvinnor inte blir upphetsade av deras onani?

För oss med vestibulit så är det också en påminnelse om det som inte går, omslukningssexet som är så smärtsamt. Det påminner oss om att vi enligt samhällets normer inte är fullständiga kvinnor - för att sex i vårt samhälle definieras som slidsex, inget annat. Och att om man som kvinna inte kan erbjuda slidsex, så är man inte lika mycket värd. Man har inte "sex".

Det är så mycket jag skulle vilja ändra på. Jag kan bara börja med mig själv. Men jag önskar att jag på nåt sätt kunde banka in i unga kvinnor att deras sexualitet, lust och njutning är lika mycket värd som deras manlige partners. Att deras kvinnlighet inte definieras av hur de tillfredsställer honom, utan av hur de tillfredsställer sina egna behov. Antingen på egen hand eller med en partner.