Fittan och skulden

Som vestibulitpatient drar man omkring på mycket skuld. Speciellt när det kommer till behandlingen, tror jag det finns en massa extra-skuld - utöver det man redan känner gentemot sin partner, sig själv, och omgivningen.

• Skuld över att inte "göra" tillräckligt mycket (vad är det man ska göra egentligen?)
• Skuld över att inte smörja tillräckligt ofta (hur ofta är ofta?)
• Skuld över att kanske ha haft sex "fast man inte vill" (hur vet man det?)
• Skuld över att inte ha hittat det optimala smörjmedlet (vilket är det?)
• Skuld över att inte knipa tillräckligt ofta (var ska man hitta tiden?)
• Skuld över att göra annat istället för att ta hand om fittan och vestibuliten (när lever jag mitt liv?)
• Skuld över att göra saker som kanske förvärrar vestibuliten (vad är bra och vad är dåligt?)
• Skuld över att inte vara en tillräckligt "bra" patient (när har jag gjort tillräckligt mycket?)

Man är rädd för att allt ska göra det hela värre. Det känns som att vara låst i ett rum utan utgångar. Det finns inget man kan göra, man vet inte vad man ska göra och det finns ingen som kan hjälpa en. Ingen vet nånting.

You're damned if you do, and damned if you don't.

Dels ska man ta hand om sig själv, undersöka, öva, smörja - dels vet man inte vad som är "bra" och vad som är "dåligt". Vad hjälper en och vad kan förvärra det? Hur vet man skillnaden?

En sån här osäkerhet är tärande. Det är typiskt sådant som bryter ner människor, det kan vara i massa olika situationer, t ex på jobbet eller i en relation. Man har ingen aning om man räcker till, om det man gör är bra och om man är på väg nånstans.

Inte konstigt att man blir lite koko: att inte ha svar, ständigt leva i osäkerhet - det gör en rädd för att ta något beslut, eller testa en ny övning eller utmana sin smärta.

Som jag skrev i ett inlägg på forumet: Jag tror att många smärtpatienter känner så. Det är så diffust, vad smärtan kommer ifrån, vad den orsakas av, vad som egentligen gör den bättre eller sämre. Man blir låst för att det finns så många variabler, så många alternativ, och ingen som kan ge en svar.

Förutom själva behandlingen tycker jag en sak var viktig för mig, en nyckel som ändrade min inställning. Det var när barnmorskan sa att lite smärta gör ingenting, det kan vara som en tröskel som man behöver ta sig över, nåt man behöver övervinna för att komma vidare. Det här ska ses i ljuset av att man provocerar viss smärta som en del av en behandling, inte för att t ex tillfredsställa sin partner.

Det jag vill säga är dels att jag tänker och känner nu, att smärta som jag kontrollerar, som jag själv styr över, behöver inte vara av ondo - så länge det är under kontrollerade former. Nu vet jag vet vad som är dåligt och inte, jag känner det på min kropp. Jag vet att jag inte kommer "förstöra allt" eller så. Jag tror det krävs mycket, mycket mer och värre grejer för att det ska hända. Och under lång tid.

Därför är det viktigt att utforska sin smärta och sin relation till den. Genom det kan man kanske börja sin färd mot att lämna den bakom sig.