Heliga familjen del 1 - Familjen

Jag har avverkat det första avsnittet i Heliga familjen. Ett bra introduktionsavsnitt där familjen som begrepp tas upp och man får höra några par prata om hur det ser ut i deras familj. Det här inlägget blir kanske lite mer som anteckningar från när jag lyssnade men jag hoppas att det kommer fram nåt och att det väcker lite nyfikenhet! Länk till första avsnittet.

Det som fastnade hos mig i det här avsnittet var just de saker som handlade om vad hon tänker jämfört med vad han tänker, vad gäller saker inom familjen.

Hon: "Det är jag som klagar, han tycker allt är bra." (Japp, det är skuld man hör här - den hon lägger på sig själv)

Han: "Jag gör det när jag ser att det behövs." (När är det? Baseras det på HANS behov eller familjens behov?)
Hon:"Men om vi hjälptes åt...?"

- Vem vattnar blommorna? (bara ett exempel på liten och "meningslös" syssla som ändå är viktig och behöver utföras)

Familjeidealet bygger på att kvinnan måste vara underordnad. Hon FÅR inte ha massa egna önskningar. Hon dikteras av andra. Det är ett begränsande kvinnoideal, det är redan förutbestämt vad som är "naturligt" för henne att vilja göra, tänka, känna, önska. Genom att ange det som naturligt slipper man också diskussioner om vad kvinnor skulle vilja göra - de kvinnorna som inte följer mönstret är onaturliga!

Varför är maktobalansen så institutionaliserad? Förtryck inom äktenskapet finns även i samhället - det speglas. Se inte detta som ett aggressivt påhopp eller som ett påstående att alla kvinnor är förtryckta, det handlar inte om det. Det handlar om ömsesidig respekt och att jobba som ett lag, sträva åt samma håll, dela varandras bördor. Jämställdhetsdebatten förs på individnivå, fast problemen egentligen är på samhällsnivå, strukturella i ett större sammahang.

Jämställdheten sätts på prov när första barnet kommer.
Vanlig känsla när hon är hemma med barnet i början: kvinna som är hemma med barnet och väntar på mannen som ska komma hem.

Jämlika ideal svåra att förena med praktiska verkligheten. Det är så enkelt att välja ojämlikhet, jämlikhet måste man kämpa för.

Under intervjun med ett par om hur arbetsfördelningen är i hemmet, vem som gör vad och vem som inte gör vad, varför det är så och om de skulle vilja ha det annorlunda: hon skrattar och är osäker, vet inte hur hon ska uttrycka det som antagligen är undertryckt ilska. Hon ber om ursäkt. "jag kanske ska sluta bestämma hur det ska vara, jag kanske ska låta bli så blir det säkert nåt gjort ändå - även om det inte blir precis som jag hade tänkt"
Han tycker det är jobbigt att det ska hända saker hela tiden och att få höra att han har gjort fel när han hjälpt till.

Hon har alltså grundkompetensen, överenskommelsen är att han inte har någon kompetens vad gäller hemmet. När hon försöker förmedla sin kompetens så kallas det för att hon lägger sig i. När hon ska säga till, känner han sig styrd.
Tänk om man var på ett nytt jobb, och man får lära sig hur man ska göra - då är det helt ok. Men kvinnornas kompetens i hemmet ska/bör inte delas med.

Han borde stå och kräva att få sin rättmätiga del av kompetensen i hemmet. Inte att hon ska anklaga sig själv och fråga "varför släpper jag inte taget?". Hon är både problemet och lösningen. Situationen saknar mannen. Var är han? Det är samma sak överallt. Var är HAN?

Carin Holmberg: det är lättare att bära ett tyngre lass om man tror att det finns en önskan från båda att gå vidare, det finns en plan, det ska bli bättre. Det är inte såhär det ska vara. Därför så är det ok att han får surfa efter ett nytt jobb - planen är ju att det ska bli bättre.

Men om det aldrig blir så att det blir bättre?