Det här med film och verklighet

VARNING SPOILERS!

Jag satt och kollade på en film med vkuken, I Give It a Year. Det är en standard romkom som handlar om att "hitta den rätta/rätte" med twisten att filmens huvudpar faktiskt bestämmer sig för att skilja sig lyckliga och bli tillsammans med den de "egentligen" var ämnade för.

Filmen innehöll det som brukar finnas i en Hollywoodproduktion (även om det här var en engelsk film): det äkta paret som bara tjafsade och hatade varandra, hur det är meningen att den som en är ämnad för aldrig ska irritera en utan alla hens skavanker ska bara bringa ännu mer kärlek till relationen. Att det alltid finns en RÄTT person för varje människa och att alla andra personer är fel och aldrig kan funka. Att när man väl hittat rätt person så kommer allt ordna sig, livet kommer vara som en dans på rosor. Osv osv in absurdum.

Tidigare under dagen så hade jag också läst i tidningen om efterrapporteringen av Madeleine Bernadottes bröllop och hur hon precis som sin syster Victoria hade valt att låta sin pappa följa henne halvvägs till altaret, trots att det enligt en (ärke?)biskop i Storkyrkan inte alls är tradition att göra så i Sverige. Svensk tradition är att bruden själv går till altaret. Att bli överlämnad som den vara bruden är, är ett utländskt påfund.

Båda de här sakerna fick mig att verkligen inse vilken skillnad det är på dikt och verklighet, och hur dikten till slut definierar verkligheten: att film, tidningar och annat faktiskt påverkar oss - utan att vi är medvetna om det.

Victoria, Madeleine och alla vi andra har alltså sett tillräckligt mycket Hollywoodfilm för att till slut glömma bort vad som är våra verkliga traditioner och vad som är hittepå/överdrift/andras traditioner. Filmen har blivit norm. Det är inte förrän nu jag har hittat ett konkret sätt att koppla ihop detta, även om jag intellektuellt kunnat säga det.

Utifrån den här iakttagelsen är det därför inte långsökt att tro att även andra saker från filmen kan bli norm. T ex att

• Det finns EN rätt person som man ska leva HELA sitt liv med. Alla andra förhållanden kommer spricka för det är ÖDET
• En bra relation innebär att man aldrig tjafsar. Gör man det är det inte RÄTT person.
• Kvinnor alltid ska prata, är våp och måste ha en man som tar hand om dem
• Män aldrig vill prata, aldrig är svaga och vet alltid precis vad som ska göras

Klart man får helt konstiga förväntningar på sin relation, sig själv och sin partner när det är såhär. Det känns som en sådan befrielse att äntligen ha hittat ett konkret vardagsexempel på hur media påverkar oss - att vi inte kan välja bort allt dåligt och vara "medvetna" vuxna individer.