Hur lever man ett liv egentligen? Ibland känns det som att det är något jag har missat.
Det är mycket analyser, som som t ex hur mycket jag aktivt delar med mig av saker som händer mig och hur mycket vkuken gör det. Vad den ena och den andra tycker är viktigt, vad som spelar roll och vilka värderingar vi har. Det är massa saker som jag börjar inse nu när jag funderar på det, som det ibland känns som att andra redan har kommit fram till. Kanske har jag inte haft sådana vänskapsrelationer där jag kunnat diskutera sånt här. Jag vet inte.
Det kanske är dags att skriva mer om det, när det är det jag tänker på mest och skulle ha mest behov av att ventilera. Alla tankar om mig själv, hur jag mår och hur jag vill leva mitt liv. Då kanske mer lossnar. Vestibuliten finns där och kommer säkert med när den kommer upp. Vilket den kommer göra snart...
Diskussionen om barn har kommit upp den senaste tiden hemma. Då kommer vestibuliten som ett brev på posten =)
Men just det där om barn, det gör att tankar om genus, makt och självbild kommer upp. Hur hade jag det som barn? Hur har jag det nu? Hur vill jag att mina barn ska ha det? Hur vill vkuken att hans barn ska ha det? Tycker vi samma sak, eller iallafall i samma riktning?
Jag känner att jag börjat komma till en punkt i livet där jag är mer nöjd, jag kan se att jag har åstadkommit saker som jag drömt om och jag kan glädjas över det. Det är en spännande tid att se närmare på mina tankar!
Du har en så inspirerande blogg!
SvaraRadera@Anonym
SvaraRaderaDet är så otroligt skönt att höra, tack för att du säger det. När tankarna bara snurrar så är det så betryggande att veta att det jag tänker på även ger andra något!
Ja, du skriver grymt. är precis som du nu, vestibuliten får vara som den är, mitt fokus är på ett bra liv, ett långsamt tempo, roligt jobb, tacksamhet, kärlek till livet, djur, natur, vänner, och det är så mycket tacksamhet i det.! Att jag har allt det är ju inte alla förunnat.
SvaraRaderaIntressant! Det verkar som att du är i en period av personlig utveckling, men det verkar du i och för sig vara hela tiden. Önskar dig all lycka till i dina funderingar!
SvaraRaderaOch Anonym, vilken inspirerande inställning!Du påminner mig om att jag faktiskt fortfarande kan välja inställning till mitt liv. Smärtan kan inte förstöra mitt liv, om jag inte själv ger den rätten till det!
@Mika - tack detsamma.
RaderaFörresten, apropå att bli påmind: det är det bästa med de här diskussionerna där folk delar med sig. Man blir påmind hela tiden om saker som är bra och tankeväckande och som fortsätter få en att hålla ut, att orka osv.
jag har senaste halvåret försökt släppa greppet om saker och sluta planera mitt liv så strikt. jag försöker istället luta mig tillbaka och låta livet hända. det resulterade i att jag blev gravid och är nu i tredje månaden. det kanske har vänt om och blivit lite vrickad impulsivitet, men jag gillar det på något sätt. att mentalt avskriva sig för mycket kontroll: det gör att man inte skyller lika lätt på sig själv när saker känns för tungt och går fel. och fittan har än så länge hållit sig lugn!
SvaraRaderaVilket intressant perspektiv. Jag gillar tanken på att mentalt släppa taget för inte kunna skylla på sig själv.
RaderaKänner du någon stress över att det inte "händer" saker eller "blir något gjort"? Eller typ "varför gjorde jag inget åt det istället för att släppa taget"? Skulle vara intressant att veta hur du tacklar/kommer förbi de tankarna.
Grattis till bullen förresten, det var inspiration jag behövde =)