Vkuken och jag hade en diskussion om när jag känner mig stressad inför sex. När han vardagligt tar på mig kan jag ibland tycka/känna/uppleva han är väldigt på, och tolka det hela som sexuella signaler. Detta sätter igång en reaktion i mig, som är blandad panik, skräck och prestationsångest. När vi pratar om det säger han att han inte alls menar det på det sättet. Men samtidigt känner jag att han inte förstår/inser hur mycket detta påverkar mig. Reaktionen utlöser ju massa stresshormoner och så i mig, jag är o-lugn ett bra tag efteråt. Det är svårt för honom att förstå det, han tycker att när vi har pratat om det så borde det gå över. Tyvärr är det inte så enkelt.
En försvårande omständighet är att jag ju gör samma sak själv: Jag tar på honom, tar på hans paket, juckar ibland skämtsamt mot honom osv men menar ju liksom inget sexuellt med det. Det är bara ytterligare ett sätt att visa uppskattning. Trots det blir jag väldigt ställd ibland när han gör motsvarande på mig. Jag tror attt jag måste ha sex, ställa upp, en hel tankekedja sätts ibland igång av en enkel gest. Det är inte lika illa nu som det var förut, terapin har hjälpt mig enormt med det. Men ibland så glider jag tillbaka i gamla spår. Den här gången känns det som att jag glidit tillbaka väldigt långt, jag är värre än vad jag nånsin varit.
Jag försöker berätta detta för honom. Och förklara att för några år sen, innan terapin och innan jag förstod hur alla dessa reflexer och inlärda beteenden funkade, så var det annorlunda.
På den tiden var han mycket mer på, hans rätt till sex kändes mer självklar än min rätt till att öht vilja ha sex. Vi båda tänkte nog så här omedvetet. Det finns ingen skuld i detta, vi är båda produkter av samma samhälle. Ett samhälle som säger att som kille ska man vilja, och man har rätt till sex när man vill. Som tjej ska man vara redo och man ska ge honom när man vill, det är inte jätterelevant vad man själv vill.
Jag minns det som att jag då nästan dagligen brottades med dessa tankar; jag vill inte men jag borde. Jag tror absolut han var mer på då, men också att mina tankar tog en mycket större plats då, allt ifrågasättande som var negativt, det drog sjävklart ner mig. Samtidigt uttryckte jag heller inte mina tankar, så han hade heller inte något att ta ställning till.
Idag är han inte lika på och det tycker jag är skönt. Det är inget negativt i det, det betyder inte att han inte vill ha mig lika mycket. Det är bara annorlunda.
När vi diskuterar nu jämfört med då, tycker han själv inte att han är så jätteannorlunda, även om han är med på att det är lite förändrat. Jag tror han underskattar förändringen. Jag tror också (som han själv har sagt), att jag har ett stort försprång vad gäller analyserandet av detta eftersom jag gått i terapi och läst mycket om detta.
Hans ingång till diskussionen är att han försöker få mig att intellektuellt förstå sambandet mellan antalet gånger han tar på mig på det sättet och antalet gånger det har lett till sex. Absolut, det går att se rent statistiskt att vi inte har sex varje gång han tar på mig. Men det är inte relevant tycker jag. Det handlar om mina tankar och reaktioner som jag inte kan styra så enkelt, när han tar på mig då har jag på ett kort ögonblick hunnit igenom tankekedjan som utvärderar huruvida jag vill, bör, kan ha sex. Då hinner jag inte gå igenom statistik, jag är redan låst av skräck.
Jag måste koppla om min kropp och min hjärna. Sen måste vkuken och jag hitta en gemensam plattform för det här. Hur fan gör jag?
Åh jag förstår att det här är jobbigt! Jag hoppas du kan få hjälp i terapin med detta. När jag läser din text funderar jag på vad det är du vill att han ska göra egentligen? Vad kan han göra annorlunda för att det ska kännas bättre? Finns det någon särskild beröring du inte vill att han gör? Jag antar att du inte vill att han ska undvika att ta i dig? Eller? Av det du beskriver tycker jag det verkar som att han står villrådig. Hans förklaring "duger inte" för dig. Jag förstår honom lika mycket som dig.
SvaraRaderaDu verkar tycka att det är jätteviktigt att han verkligen förstår och det kanske det är. Jag bara tänker att man kan prata sönder saker också. När du själv tar i honom känns det "safe" för dig. Jag funderar: kanske handlar detta om att du själv vill ta initiativet till sex? Kanske kan det möjligen vara en idé, att ni beslutar att du är den enda som får ta initiativ till sex under en period? Då blir hans beröringar ofarliga? Samtidigt kan jag tycka att det är så synd att det som kan vara så härligt i ett förhållande, beröringar i vardagen blir ett problem. Det är ju något du kan njuta av, helt utan smärta, och mys ni kan ha tillsammans. Att det blivit värre nu som du säger, kan det bero på problem i relationen i övrigt eller något helt annat som inte berör V? Jag bara spekulerar vilt här och kastar fram funderingar. Hoppas det är ok och att jag inte skrivit något dumt här! Förresten, har ni gått i parterapi eller vad man ska kalla det någon gång? Kanske kan va nåt. Jag har själv positiv erfarenhet av det.
Styrkekramar!!
Mika, här får man ta upp allt, alla tankar och analyser är välkomna!
SvaraRaderaVi träffade en parterapeut för några år sen, precis innan jag började min terapi. Det var bra, även om terapeuten inte var klockren. Då handlade det mer om relationen än om vestibulit och sex. Jag känner inte just nu för att upprepa det, även om jag för några månader sen tänkte att det kanske var vad som behövdes för att vi skulle komma vidare.
Det är jättebra frågor du ställer. Jag inser nu att jag inte alls har konkretiserat vad jag vill att vkuken ska göra.
Vi har faktiskt diskuterat just det om att bara jag ska få ta initiativ. Det vi kom fram till den gången var just det du var inne på. Dels att det skulle bli väldigt orättvist mot honom, att han inte skulle få uttrycka sig själv, och att relationen mellan oss skulle bli nästan rädd. När får man och när får man inte?
Just nu verkar vi vara inne i något av en tydlig kommunikations-fas. Han frågar (för det mesta) om det är OK att han gör nåt. För min del säger jag till när jag känner att jag vill ha nåt. Det brukade jag inte göra! Det är framsteg =D
Sjukt nog har vår relation bara blivit bättre och bättre, ju mer öppen jag varit och ju mer vi har vridit, vänt och diskuterat allt. Ibland känns det tråkigt att jag är den som initierar diskussionerna, men resultatet är ändå gott och man kan inte få allt.
Känns som jag själv skulle kunna ha skrivit detta inlägg. Spot-on kring hur jag känner i relationen med min man när det gäller beröring.
SvaraRaderaJag har på sistonde kännt mig mer och mer stressad för när han tar på mig och min hjärna har automatiskt hoppat till sex utan att det var hans intention med det hela. Nyligen skrev jag en lång text (var lättare att få ner mina tankar och känslor så) som han fick läsa och det känns som han verkligen förstod bättre då hur jag känner och mår och en av de bästa sakerna med vår relation är att vi just kan vara så öppna med varandra. Jag tror inte att man kan "prata sönder" sin relation. Så länge båda är kommunikativa och får säga sin åsikt och mening.
Det jobbiga som du skriver är ju hur man programmerar om hjärnan till att inte tolka beröring som en direktväg till sex. Men det handlar kanske om att sätta upp riktlinjer som funkar för båda.
Jag känner igen mig så mycket i din text. Jag har haft sex för att jag är rädd för att förstöra vår relation. Jag har sex för jag känner mig tvungen till det, så att han inte ska gå till någon annan. Med min förra pojkvän (Jag fick slidkramp efter ett halvår i det förhållandet), slutade jag ha sex med helt och hållet för att jag var så förstörd. Då gick han och hade sex med andra i hemlighet i ett halv år. Därför är jag så rädd för att "sluta ha sex". Hur mycket han än älskar mig så känns de som att jag förstör för honom att kunna ha sex. Jag vet inte heller hur jag ska kunna få dessa tankar men även hur jag ska kunna förklara för honom på ett bra sätt..
SvaraRaderaAnonym - det är så lätt att hamna i tacksamhet. "Han är så snäll som är tillsammans med mig trots att jag har vestibulit och vi inte kan ha slidsex."
SvaraRaderaSpeciellt med den dåliga erfarenheten du har! Men du är värd så mycket mer.
Det kanske är svårt att inse, men utifrån sett och med en del års erfarenhet, så gissar jag att den snubben som var med andra antagligen skulle varit med andra oavsett vestibuliten.
Tänk om det är så att din nuvarande pojkvän tycker det är helt OK utan slidsex? Tänk om han tycker det är värt att vara utan det för att han tycker om att vara med dig mer?
Det är sjukt jobbigt att vara rädd i en relation. Själv har jag varit det men av andra orsaker. Det föder osäkerhet och man tappar bort sig själv.