Sist skrev jag om att det hade gått bra med ett vaginalt samlag. Efter lite enträget kämpande och kontrollerande av diverse kroppsliga impulser (panik, tokspända muskler etc) så lyckades jag alltså att sluka penisen.
Det känns faktiskt enklare att tänka på det så, som ett slukande. Det är något jag omgärdar med en del av min kropp, inte något som penetrerar mig. Om jag tänker "intrång" så reagerar min kropp med spänning. Om jag tänker "omslukande" så är det inte alls förknippat med samma kroppsliga reaktion. Det är ju jag som väljer att äta upp snoppen, om man säger så =)
Jag tror det finns ett stort värde i att sätta andra ord på saker, ord med annat värde och laddning. Även ord kopplas till kroppsliga reaktioner. Byter man ord så kanske man kan lura kroppen en aning.
När jag pratade med terapeuten om händelsen, detta kulmen på min behandling och mina experiment, så insåg jag att för bara en eller två månader sen så kunde jag inte ens tänka "vaginalt samlag". Det gick inte. Var en tankemässig omöjlighet. Det fanns inte på kartan. Jag kunde inte ens fantisera ihop en situation, man, kvinna, nakna, vaginalt. Då fick hela min kropp panik och jag fick svårt att andas. Frågade terapeuten om det så kunde jag inte svara, vi var tvungna att lämna ämnet. Eller prata om att föra in fingrar eller provrör. Nåt mer överkomligt, en lättare munsbit.
Nu kan jag tänka på det, föreställa mig det. Föreställa mig hur jag slappnar av, omgärdar vkuken. Det genererar ingen panik hos mig. Det är fantastiskt. Fantastiskt för att jag har överkommit ett stort hinder, jag har övervunnit rädslan och paniken.
Jag inser också att jag skiter fullständigt i huruvida jag är "normal" eller inte. Att vara normal innebär inte att kunna ha vaginala samlag. Under samtalet med terapeuten så insåg jag att jag råkat göra den tankemässiga kortslutningen att "nu kan jag ha sex igen". Så fan heller. Som om vaginalt sex är det enda sex man kan ha. Under detta decennium med vestibulit så har jag haft ett bra sexliv. Det enda som det vaginala tillför, är ännu ett alternativ i mitt smörgåsbord av sex. Det ersätter ingenting.
Så nära var jag att falla i fällan om att ha "normalt" sex. Det är helt sjukt. Jag är tacksam över att jag kom på mig själv!
Vilken bra blogg du har. Jag har fått en svacka i mitt tränande, har vaginism. Skulle behöva lite stöd och pepp. Vad gör man när det känns som att det aldrig kommer bli bättre?
SvaraRaderaHej Anonym!
SvaraRaderaHmm. Det är en jättebra fråga. Jag förstår ju vad du menar, jag kan verkligen relatera.
Jag undrar om det kan hjälpa att försöka tänka annorlunda till varför du gör övningarna. Från vården får man ju dem för att behandla vaginismen, i ditt fall. Men samma eller liknande övningar är ju jättebra för att hålla underlivsmusklerna i trim, både för att motverka senare inkontinens (pga graviditet/förlossning, ålderdom) och för att förbättra sin sexuella njutning. För mig gav träningen även bättre orgasmer.
Själv är jag så himla nöjd över att kunna kontrollera mina muskler, kunna knipa när jag vill, att kunna känna och kontrollera dem. Det är inte alla som kan det och det känns som något bra att ha.
Jag minns också att jag tyckte det var lättare att ta sig an övningarna om jag la dem på en rimlig nivå - att det är bättre att göra *nånting* än ingenting. Övningarna man får, får lätt en "allt eller inget"-känsla över sig. Om du inte gör dem, så vill du inte tillräckligt mycket bli frisk från din vaginism, typ. Och det leder till skuldkänslor, vilket inte leder till att man tränar mer utan snarare tvärtom.
Jag insåg för mig själv att det var bättre att jag gjorde två minuter träning, i förenklad form på ett sätt som jag tyckte var motiverande, än att försöka tvinga mig själv till något jag inte hade energi till. Det gjorde att jag kunde bibehålla rutinen och det leder i sin tur vidare liksom.
Hoppas detta hjälpte, annars får du skriva mera!
.VF
Tack för du svarar! Uppskattar det verkligen. Och att du skrivit om detta, det var svårt att hitta annat än ytlig info från vården på nätet.
RaderaMitt problem är att jag har lite tålamod, och efter att ha gjort övningar sedan juli känner jag att jag vill ha kommit längre. Egentligen vet jag att jag kommit långt, speciellt mentalt. Jag har börjat se sex som så mycket mer än omslutande sex. Jag har gått från "jag kan inte ha sex" till "jag kan ha så mycket sex jag vill". Minus omslutande. Och lusten har kommit tillbaka. Men fysiskt så gör det ju fortfarande ont, jag är uppe på två fingrar nu, testade med en stavliknande leksak ett tag, men fick gå ner på fingrarna igen. Känns verkligen som ett bakslag. Går hos en sexolog som säger att det är ok att det gör lite ont/att man känner obehag när man gör övningarna, man ska lära sig att smärtan inte är farlig. Men jag funderar på om det verkligen fungerar för mig, det blir lätt för mycket smärta och då blir jag bara arg på min kropp. Men försöker tänka att den bara gör sitt jobb, försöker försvara mig.
Och så blir jag bitter över att det är jag som får jobba med detta, för både min och min pojkväns skull. När vi båda har skuld i hur vi hamnade här. Jag var dålig på att sätta gränser och min pojkvän satte press. Nu är han jättebra och stöttande, men ibland blir jag arg igen. Vilket han förstår.
Känner att det är så himla svårt att jobba mot något som jag inte gillar för tillfället, omslutande sex gör ju ont. Varför ska jag vilja ha det då? Och hur lär man kroppen att något som gör ont inte gör ont?
Jag tar i alla fall till mig att det är bättre att göra lite än att göra inget! Det är ett bra tips. Även om övningarna suger så är jag ju grym som gör dem.. :)
Hej igen!
RaderaDet är verkligen frustrerande. Jag minns hur arg jag var på min kropp och på att den inte gjorde som jag ville.
Du frågar varför du ska göra övningarna, varför du ska jobba mot något som du inte gillar för tillfället.
För mig blev det så att jag började se det hela ur ett funktionellt perspektiv. Jag gjorde inte övningarna för att kunna ha omslutande sex. Jag gjorde övningarna för att jag vill/e att min kropp ska vara hel, att den ska vara smärtfri och att jag inte ska vara arg på den.
Jag gjorde och gör övningarna för att jag vill kunna ha tampong om jag vill (vill jag iofs inte men ändå), eller menskopp. Jag gör dem för att jag vill att mitt underliv ska funka tills jag är 100 år eller efter 100 barn.
Funka betyder att det inte ska ge mig så mycket smärta, att jag ska ha en livskvalitet där jag inte är arg på min kropp utan vän med den, med alla delar av den. Speciellt fittan.
Jag har inte lyckats lära min kropp att något som gör ont inte gör ont. Det stammer till viss del som sexologen sager, att det får göra lite ont, för det finns ju ingen egentlig fara som hotar - kroppen bara reagerar ändå. Men tvinga inte dig själv till något. Du kommer lära dig att skilja på "positiv" och "negativ" smärta.
Det tog ett halvår för mig att komma upp i två fingrar, och den omslutning jag gjorde efter det var mer en engångshändelse. Jag fortsatte väldigt länge med successivt ökande antal fingrar/större saker. Så du har liksom precis kommit runt den första kurvan om man sager så - håll ut!
Jag är och var också arg på vkuken och på mig själv. Vi har pratat om det också. Jag var rädd för att han inte ville ta sin del av skulden men det gjorde han. Och det var jätteskönt, otroligt befriande. Vi är produkter av vårt samhälle, däri ligger skulden. Om du och jag kan bidra bara lite till att ändra det, att sprida en annan inställning - då gör vi något bra!
Du ÄR grym. Fortsätt ta hand om och bli vän med din fitta, för den är också grym.