Det är status att ha sex

Det är status att ha sex.

Därför ger det en stor ångest att inte kunna ha sex, eller att inte ha sex tillräckligt ofta eller att inte vara intresserad av sex hela tiden.

Det ger ångest när man vill men inte kan, för att man är stressad, har vestibulit eller på annat sätt oförmögen eller ovillig att ha sex. Trots att ens huvud säger "Du vill ha sex! Du måste ha sex annars är du inte bra!". Men kroppen är inte riktigt med på saken, tycker annorlunda.

Man förväntas, både som tjej och kille, att vilja ha sex ofta och mycket, när som helst.

Det gäller att komma på vad ens egna förutsättningar för sex är. När man vill ha sex, när man är mottaglig för sexuella inviter. När man behöver sex fast man kanske inte är på just då. Hur man får kropp och huvud att samspela, inte utkämpa ett krig.

Men man måste också acceptera att man inte vill ha sex, när som helst, hur som helst. Det är inte självklart att bara för att ens partner vill, så ska man ställa upp. Det finns ingen skuld i att inte vilja. Det finns heller ingen rättviseräknare som räknar antalet gånger båda fått komma till. Det gör inget att den ena har gett fler gånger än den andra. Att den ena har fått komma till flera gånger än den andra.

Det kan också vara så att mellan olika personer finns det olika mycket sex, med en partner kanske man är sugen på sex hela tiden medan en annan partner har man inte lika mycket sex med. Trots att man tycker om dem lika mycket, trots att attraktionen är lika stor. Folk är olika, man matchar varandra olika, man passar med varandra olika. Det finns ingen mönstermall som alla passar in i. Det finns ingen regel som säger att "om du har sex med din partner X gånger i veckan så är ni lyckliga". Man kan vara olycklig ändå. Och man kan ha det skitbra men inte ha så mycket sex alls.

Jag hade massa tankar om sex, min egen sexualitet, sexualiteten som förväntades av mig, sexualiteten jag vill ha/vara/visa. Massa konfliktartade tankar om hur man kan vara sexuell utan att vara utmanande, utan att bli för mycket enligt den gräns som samhället sätter för hur sexuell en kvinna får vara, samtidigt som man själv ska känna sig OK med sin sexualitet.

Jag har inte kommit dit jag vill, men jag har kommit längre. Genom att prata med terapeuten om sådant jag inte vågar prata öppet om med andra så har jag kunna släppa en massa prestationsrelaterade tankar. En massa tankar som fastnade i madonna/hora-syndromet, om att vilja ha schysst sex och samtidigt inte känna sig smutsig för att man har lust till det. Fan vad jag önskar att man kunde prata mer om normalt jävla vardagssex, svenssonsex, sånt sex som du och jag har - inte det som händer på film eller i veckotidningar för att få oss att känns oss otillräckliga eller osexiga eller ovärdiga eller smutsiga. Var kan man föra en sån diskussion?