Fertilitet och mensvärk vs polyper och arcuata

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag börjar från början.

För några månader sen så nämnde en gynekolog av olika anledningar (går inte in på bakgrund nu, hör inte hemma här) att jag har polyper i livmodern som i och för sig inte är så stora, men som jag kanske borde operera bort eftersom det kan påverka min fertilitet. Det ska sägas att jag då försökte bli gravid.

Under all min tid har endast ett fåtal av de gynekologer jag träffat bara i förbifarten nämnt att jag har polyper - om de ens har nämnt det alls. Det är max 2-3 gånger som jag kan minnas att detta hänt. Och då som sagt utan innebörd, bara ett konstaterande "du har polyper". De har alltså INTE sagt att detta kan påverka fertiliteten, eller något annat. Det finns både studier som visar att det inverkar på fertilitet och sådana som visar att det inte har någon betydelse.

Sagt och gjort - jag blev inbokad på en tid för operation. Operationen kräver nedsövning.

Innan jag går vidare ska jag nämna att min mensvärk är från helvetet. De två första dagarna av min mens blöder jag väldigt mycket (typ allt kommer då) plus att det gör sjukt ont. När jag var yngre hade jag receptbelagda smärtstillande. Nuförtiden funkar bara Ipren/ibuprofen, Alvedon/paracetamol hjälper inte. Om jag inte tar värktabletterna i tid, INNAN värken sätter igång på allvar, så gör det så ont så jag kan kräkas (vilket jag gjort). Resten av de två dagarna går jag omkring lite som i ett töcken. Kroppen är upptagen med annat, och jag är väldigt trött.
Som perspektiv kan jag säga att min mamma, på frågan hur ont det gjorde vid förlossning, svarade att "inte jätteont, ungefär dubbelt så mycket som mensvärken". Så min mensvärk är i grad med förlossningssmärta...

Tillbaka till operationen.

När jag vaknat upp och fått vila, får jag träffa läkaren innan jag åker hem. Hon förklarar att hon har tagit bort polyperna och att det gick bra. Hon berättar också att hon träffat på något annat, arcuata, som hon också tagit bort. Hon förklarar att jag har en livmoder som liksom buktat in i "taket" där det "normalt" inte buktar in. Jag skriver "normalt" för att det är inte jätteovanligt att det buktar in, runt 20% av alla kvinnor har olika former av det här.

Hon berättar att hon tagit bort denna utbuktning så gott hon kunde se utan att ha undersökt den i förväg, och att hon antagligen fått bort allt. Sen berättar hon vad det innebär att ha en sådan utbuktning - risken för missfall samt komplicerad förlossning pga barnet ligger fel är större, för att utbuktningen påverkar utrymmet i livmodern.
Mer info om det på Wikipedia och här.

När jag får min första mens efter operationen är det något konstigt som händer. JAG HAR INTE ONT. EJ HELLER BLÖDER JAG LIKA MYCKET. Jag fattar ingenting. Funderar på om operationen gör att slemhinnan liksom redan har lossnat, så kroppen behöver inte utföra så mycket arbete.

Vkuken spekulerar i om borttagningen av polyperna samt arcuatan kan spela roll, att det är det som gör att det gör mindre ont och blöder mindre. Vi bestämmer oss för att vänta och se, om det fortsätter även vid nästa mens och den efter det så har han rätt.

Månaderna går. JAG FORTSÄTTER HA MINDRE ONT.
Nu behöver jag ibland inte ens ta en värktablett. Jag har dessutom börjat med Alvedon efter att ha läst att Ipren påverkar fertiliteten. Och Alvedonen räcker för att hålla den mensvärk som är kvar, borta.

Slutsats: borttagningen av polyper och/eller arcuatan har påverkat min menstruation, både vad gäller värken samt mängden blod. Det är helt sjukt. Jag tänker att alla som har så ont som jag haft, borde kolla upp detta. Detta och endometrios, som jag också förstått påverkar mensvärken.

En insikt och dess bekräftelse (tonårstips!)

Vkuken och jag genomgår just nu en smärre kris. Vi har haft våra upp- och nergångar samt andra, mindre, kriser. Men denna är nog värst hittills.

Jag känner helt enkelt att han inte uppfyller det syfte som jag behöver av en partner. Han uppfyller inte de behov jag har av den personen jag delar mitt liv med. Mer om detta en annan gång. Det jag tänkte skriva om idag var den insikt tankarna ledde till.

I och med dessa tankar -  varför jag egentligen är ihop med vkuken - började jag tänka på hur det kom sig att vi blev ihop från första början.

Jag minns att vi båda var väldigt kära och att vi synkade väldigt bra, det var inget spel eller så utan det var ganska självklart från första början. Men när jag ser tillbaka på det så kan jag också se att det var andra saker som spelade in - att han egentligen hade ett annat syfte än jag då trodde.

Jag hoppar över en del av stegen i tankekedjan och går direkt till slutsatsen: Då trodde jag att vi blev ihop för att vi helt enkelt var kära. Det var det man gjorde när man blev kär. Men vi blev också ihop för att "man ska det", för jag behövde en pojkvän. Jag behövde en pojkvän för att känna mig normal, för att blir normal - i mina egna och andras ögon. Jag behövde en pojkvän för att bli komplett, 100% person, en "riktig" kvinna. En som någon vill ha.

Under min tonårsperiod var det ett oerhört fokus på att vara en tjej som killar ville ha. Någon som var tillräckligt attraktiv för att killar skulle vilja vara med en. Då var man en Riktig Tjej.

Jag vet inte om detta gällde bara för mina skolor, mitt bostadsområde, mina klasskompisar, men så var det iaf. I gamla anteckningar ser jag hur oerhört viktigt detta var, att vara kär och försöka bli tillsammans med någon. Att bli utvald av någon. Att räknas som och ses på som en Riktig Tjej.

Så när vkuken och jag blir tillsammans så blir jag så oerhört lugn på nåt sätt - inte bara för att jag är trygg i vår relation utan också för att nu är jag äntligen normal, som alla andra. Mitt liv kan börja, liksom.

Det är ärligt talat lite deppigt att inse det, "var det inte mer än så?" (klart det var men nu är jag cynisk!). Jag började fundera på varför det var så, var det på grund av mig - nåt hos mig och varifrån det isf kom. Var jag så osäker?

Även om jag (nu) läst en del feministisk litteratur och även lite forskning kring relationer mm så har detta ändå inte gått upp för mig helt förrän jag läste denna passage ur en bok av Brené Brown: "Kvinnor och skam". Det är bara en kort passage i hennes bok, men för mig säger den så väldigt mycket:

"Men om vi ska bemöta förväntningarna och rädslan för sårbarhet måste vi först titta på hur de flesta kvinnor socialiseras till att tro att vissa händelser i livet är livräddare. Hur illa det än är blir det bättre om jag träffar en pojkvän. Om jag gifter mig blir det ännu bättre. Om vi skaffar barn blir det så bra att jag knappt står ut."

Det stycket berörde mig så oerhört mycket. Även om det bara var en kort passus så låste det upp jättemycket tankar och känslor för mig. Just detta att någon annan hade iakttagit (på ett vetenskapligt sätt dessutom) samma tankar som jag själv haft. Och satt ord på dem.

Därefter råkade jag på Fanny, som finns på sin blogg och även på twitter. Ett av hennes blogginlägg handlar om den tacksamhet som många kvinnor (även jag) känner för att deras man inte är ett arsle. Hon skriver:

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

 Även detta berörde mig, för det kändes sant. Jag är (har hittills varit) liksom tacksam för allt vkuken gör eller "står ut med" (t ex vestibuliten). Jag känner mig dålig när jag inte är tacksam eller om jag ställer krav, fastän jag jobbar emot det.

Detta minns jag också från min tonårstid. Att själv vilja ha någon (och inte gömma det så väl) var inte så attraktivt. Helst skulle man bara stå där och vara och någon skulle bara komma fram och välja ut en. Att som tjej ställa krav och vilja saker var liksom inte aktuellt. Då var man jobbig eller inte en Riktig Tjej. Vilket också förklarar varför jag hellre definierade mig som en pojkflicka osv - för det gav en frihet: jag är ändå inte en Riktig Tjej, så jag kan göra (lite) som jag vill!

Hade jag kunnat, skulle jag rådit mitt tonåriga jag att försöka komma bort från dessa strukturer. Att informera mig om feministisk tanke, eller i vart fall att strukturer som dessa finns och att jag inte behöver följa dem. Att senare så kan jag välja själv. Jag kan välja att först definiera mig genom mig själv, och därefter välja ut en person att dela mitt liv med. Inte bli definierad genom att dela mitt liv med någon. Just detta, att behöva någon annan för att bli en person tyder ju på att självkänslan inte är så stark och att ens egen uppfattning om ens värde inte är så högt eller bra. Det hänger sedan kvar, tyvärr. Så om något - fokusera och jobba på det.

Med allt detta skriver, som självklart låter bittert (det är det!) så är det också så att vkuken är en fin person. Men även han är ju märkt av samma strukturer. Jag ångrar inte de många år vi haft tillsammans - gjort är gjort, däremot önskar jag att jag inte tidigare insett omfattningen och betydelsen av socialiseringen som vi båda genomgått.

Det är aldrig försent för förändring.

Några saker att inspireras av (TEDx)

Här är några TEDx-videor som jag tycker är tänkvärda och som har hjälpt mig se annorlunda på vissa saker.


Brené Brown om sårbarhet
Om att sårbarhet inte är en svaghet utan snarare en styrka och en förutsättning för att kunna leva som en hel människa. För mig var det en ögonöppnare på det sättet att jag alltid tyckt att sårbarhet är en svaghet och något jag kämpar emot mig själv om, att ta bort det. Det här gjorde att jag började acceptera min sårbarhet istället för att kämpa emot den.

Chimamanda Adichie om feminism, Emma Watsons FN-tal om jämställdhet mellan könen (som video) (transkriberat till text)
Beyoncé har med delar av Adichies tal i en av sina videor. Talet handlar om hennes väg till att bli feminist. Watsons och Adichies tal har liknande beröringspunkter: att feminism per definition handlar om jämställdhet mellan könen och att vi inte kommer komma dit om inte både män och kvinnor engagerar sig i saken.

LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!

(Inget ont eller personligt mot de rubriker som inspirerade mig till denna post)


När folk skriver sånt här ("LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!") och sedan beskriver en drömtillvaro, eller hur lyckat allt är för dem, hur det har gått bra för dem, allt de åstadkommit, hur allt är så himla fantastiskt...

Beroende på vad som skrivs, vem som skriver det och hur det skrivs så kan jag antingen bli jätteinspirerad eller jäkligt av. Jäkligt av = blandning av avundsjuka, ilska och sorg.

Jag blir av för att det blir sån smäll i ansiktet på nåt sätt. Här sitter jag och mår skit eller kanske mår helt OK/normalt för att vara jag (dvs lite skit men inte så mycket att jag inte fixar det), och så kommer en jävel och bara säger att allt är så jävla fantastiskt. Hur allt är så pepp och hur personen "bara" lyckades med nåt jättejobbigt.När jag blir av så är det ofta för att artikeln,posten, whatever, inte berättar om hur personen kom dit. Bara att de kommit dit och att de är jättelyckliga över det.

Det finns inget att relatera till i en sådan berättelse: vägen till lyckan beskrivs inte, motgångarna är överstrukna och överhoppade, liken som gicks över är glömda och delarna av en själv som försakades kom inte heller med.

När det skrivs en historia, om vägen till lycka för personen, vad som var svårt, vad som motiverade och vad som var tvunget att ges upp - då kan jag hitta korn av igenkänning, små detaljer som jag kan ta till mig för att klara min egen kamp.

På grund av detta har jag ofta inte vågat läsa framgångsdelen på vestibulitforumet. Det är för stor risk, det räcker med bara en liten formulering och jag hamnar gungning, börjar ifrågasätta mig själv och vad jag gjort: har jag kämpat tillräckligt och borde jag göra mer?

Men nu inser jag att i det specifika fallet är det ju så att de som skriver känner en otrolig upprymdhet och lycka inför att det äntligen är nåt som går bra för dem, att livet inte är skit och att det finns en strimma av hopp.

Livet går ju upp och ner, och speciellt när man har nåt som vestibulit eller nåt annat jobbigt i sitt liv, så tar ju orken slut ibland och allt känns skit i perioder. När det då känns bra nån gång, så blir en ju nästan manisk, det finns plötsligt en jättestor energi-pool att ta av och man kan ta sig an vad som helst - även vestibuliten. Då är det kanske inte så konstigt att man skriver "LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!!" för det är ju precis så man känner. Och det är ju fantastiskt att man har hittat den energin, även bara för en tid - vi behöver de där glimtarna för att orka vidare. För snart kommer skiten tillbaka =)

Kanske blir det så för vissa när jag skriver om nåt som gått bra, även om jag försöker att visa en nyanserad bild och vara noggrann med bakgrunden - dvs att lyckan och framgången inte bara föll ner från himlen på nåt sätt. Men efter att ha hittat det här perspektivet kan jag ha en annan relation till sådana typer av texter, och unna människor deras lycka. Det känns jätteskönt.

Jämställdhet i vården - verkligheten

Den senaste tiden har jag stött på två texter som båda berört verkligheten vad gäller jämställdhet i vården; dels i Wall Street Journal (om bemötande vid smärtproblematik) och dels på Blixa Bloggar (om förlossning som symptom för den ojämställda vården, via FittForFight). Läs kommentarerna där det finns, för att förstå att det inte är en personlig historia - det är ett systemfel, ett strukturellt problem. Inte bara i Sverige, utan även andra delar av västvärlden.

Båda artiklarna berör saker som vestibulit-drabbade ofta får genomgå: tvivel, misstro, skuldbeläggande, tabu. Och det gäller inte bara oss med "diffus smärtproblematik" - det gäller helt sjukt vanliga saker som förlossning, något som hela samhället lutar sig emot: reproduktionen, som inte borde vara förknippat med livslånga problem i ett välfärdsland som Sverige!

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga om det hela, artiklarna belyser det hela utmärkt - jag vill bara att fler läser och inser att det bemötande man får när man ber om hjälp ("det är normalt", "det är inget att oroa sig för", "det är temporärt", "det är din kropps kemi som är konstig", "det är fel på dina tankar därför får du det här och det är ditt eget fel" osv osv) inte är OK och att man är i sin fulla rätt att ställa krav.

Du är inte jobbig om du kräver att få komma till rätt person, få remiss, få ett läkemedel eller specifik behandling. Vårdens uppgift är att hjälpa folk få en bra livskvalitet, ifrån åkommor som hindrar en att leva sitt liv. Man behöver inte vara rullstolsbunden för att ha den rätten.

Stå upp för din rätt. Ta med dig stöd om du behöver - att sitta ensam mot en läkare kräver styrka som man inte alltid har. Att ha med sig någon för att orka stå emot kan vara en stor skillnad.

Varför jag skriver så mycket om sex, lust, onani och tvåsamhet

När jag ser på vilka ämnen jag skriver om (iallafall de senaste två åren) slås jag av hur lite det egentligen handlar om vestibulit - trots att det var bara några poster sen jag rent ut bestämde mig för att minska fokuset på vestibuliten.

Vestibuliten har för mig dragit upp en massa tankar och känslor kring min egen lust och sexualitet, t ex vad jag är bekväm med att känna och vad jag inte vill kännas vid att jag känner. Vad jag vill och vad jag tycker att jag borde vilja. Hur jag tycker att en relation ska vara och hur man når dit. Vilka krav jag kan ställa på relationen i sig och på min partner. Och så klart på mig själv. Fundera på vad som är rimligt.

På många sätt är det egentligen inte vestibuliten som har varit mitt största problem, utan snarare min relation till sexualitet, lust och den romantiserade tvåsamheten. Vestibuliten lyser upp de delarna och får mig att reflektera kring hur saker och ting är, varför de är så och hur jag skulle vilja att de var.

För andra drar vestibulit säkert upp andra saker, t ex mer riktat mot kvinnligheten och vem man är ifall ens kvinnlighet är skadad.

Så för att jag ska ta kunna ta itu med vestibuliten måste jag på nåt sätt också ta itu med det som den drar fram, kanske till och med att jag måste ta hand om det innan jag till fullo kan ta hand om vestibuliten.

Jag har gjort många framsteg, t ex att jag inte alls är lika bekymrad över hur lite eller mycket sex vi har eller hur längesen det var. Det kommer och går. Ibland är det mycket ibland är det mindre.

Vår relation är också mycket mer jämställd än vad den var tidigare. Mycket mer medveten på alla sätt. Vi jobbar fortfarande på det.

Däremot har jag fortfarande en del ångest när våra behov inte är i balans; även om jag inte är lika ångestfylld nu när jag säger nej, jämfört med några år sen, så har jag fortfarande lite ångest över det. Jag måste övertyga mig själv och jag måste ibland vara extra hård mot vkuken för att det liksom ska bli på riktigt, både för mig och för honom.

Jag känner inte alls att vestibuliten definierar mig längre eller att den har nåt specifikt med mig att göra. Den finns bara där, vid sidan av. Jag lever mitt liv och den sitt. På ett sätt är det bra att den är där, för den tvingar mig att tänka efter vad som är bra för mig och vad jag vill. Hade jag inte haft den hade jag slentrianmässigt fortsatt ha sex när jag egentligen inte kände för det. Bara hängt med liksom, istället för att ta ett aktivt beslut.

Så en kan nog säga att allt skriveri om sex, lust och tvåsamhet är de uttryck vestibuliten tar hos mig.

Mera onani - men denna gång i allmänna relationer

Tidigare har jag skrivit om onani i heterorelationer och hur det kan uppfattas som kritik när ens partner tillfredsställer sig själv. 

I en tråd på vestibulitforumet så blev jag påmind om detta, när diskussionen kom in på vilka förväntningar det finns på att relationen ska uppfylla (alla) ens sexuella behov. 

När jag tänker på det nu så framstår det som självklart att det finns en outtalad förväntan - men det är inte förrän nu som jag har satt ord på det. Myntet föll ner liksom.

Det finns alltså en förväntan att relationen ska tillfredsställa de sexuella behoven hos båda parter. I heterosexuella relationer uppfattar jag det som att fokus ligger något mer på mannens behov, eftersom normen säger att män har en större lust än kvinnor.

Så när kvinnan i en heterorelation får vestibulit så uppstår det naturligtvis problem. Vanligt är att en får problem med sexlusten pga vestibuliten och då förändras lust-balansen ännu mer. Hon vill knappt ha alls (kanske) och han blir då helt otillfredsställd (typ).

Frågan som dyker upp då är ju såklart huruvida hon har en plikt att tillfredsställa honom, trots att hon själv kanske knappt har lust eller överhuvudtaget vill. 

Allt detta utgår från denna förväntan att relationen ska uppfylla alla sexuella behov. Det gör ju att det plötsligt uppstår en ganska stor press på den icke-lustiga parten (kvinnan t ex) att tillfredsställa den andra. Det gör inte sexlusten större direkt, ej heller relationen mer jämlik och balanserad.

Tidigare i historien (i viss mån även idag) så var denna förväntan i kombination med övertygelsen om att kvinnor inte hade nån sexlust en stor anledning till att det var accepterat för män att ha älskarinnor eller att vara otrogna. 

Om man först blir medveten om att den här förväntningen existerar och sedan väljer att skita i den (ganska svårt jag vet!) så kan man komma fram till ingen har nån plikt att tillfredsställa den andre: det är något man gör för att man vill, en gåva (som Grå skrev) man ger till den andra. Man kommer också fram till att de delar av behovet som inte uppfylls kan faktiskt tillfredsställas av den behövande själv, inom ramarna för vad relationen tillåter. Tar vi ett normalt förhållande (exklusivt, inga utsvävningar) så blir det helt enkelt onani. Och det är väl helt OK! 

Jag väljer att inte gå in på de andra relationerna (icke-exklusivt, utsvävningar osv), eftersom jag inte har någon erfarenhet av dem =)

Heliga familjen del 3 - Skilsmässan

Jag fortsätter min genomgång av Heliga Familjen.

Länk till program tre

Astrid Lindgren talar i en intervju om situationen för ogifta mödrar och deras barn (hon var själv en sån mor). Hon anmärker att det är märkligt mycket lättare att vara en ogift far än en ogift mor. Så modigt sagt!

Ända in till 50-talet var skilsmässa så stigmatiserat att barnen adopterades bort vid skilsmässa.

Kicki Danielsson var ett sånt skilsmässobarn och det är en fin interjvu med henne. Hon minns allt och trodde att minnena skulle blekna med tiden - men det är tvärtom. Ju äldre hon bli desto tydligare framträder känslor och minnen.

Hon var så övertygad om att skilsmässan var roten till det onda att hon för att inte skilja sig höll på att ta kål på sig själv. Hon ville inte utsätta sina barn för samma sak som hon själv upplevt, att de skulle bli skilsmässobarn. Alkoholismen var en väg ut ur det.

Det är egentligen jävligt konstigt att skilsmässa eller avslutandet av en (långvarig) relation ska vara så otroligt hemskt. Idag är det inte stigmatiserat på samma sätt, däremot upplever jag att "misslyckandet" är en stor grej, det är ett nederlag att skilja sig eller göra slut. Man är inte lyckad.

Gudrun Schyman ser separationer som en mognadsprocess. En sund inställning tycker jag!

Det är upplagt med självbedrägeri i kärleksrelationer och kärleken är romantiserad, som en tonårsfantasi. Sån är ju inte verkligheten.Traumatiseringen av skilsmässor; folk säger "det är så hemskt", "vad ska vi göra med barnen" osv osv.

För Gudrun Schyman har varje separation hon gjort har varit ett steg framåt, även om det har varit något jobbigt. Man utvecklas som människa. Bra tankar tycker jag, så himla skönt och befriande!

Världen är inte bara jag och min situation, vilket samhälle vill man ha och skapa? Bara för att jag tycker om att vara en stereotyp hemmfru, betyder det att det ska vara samhällets bild av kvinnans roll?

Statistik från undersökningar (har ni säkert läst om nån gång):

• Kvinnor som blev gifta eller sambos fick lägre lön, män som blev gifta eller sambos fick högre lön.
• Kvinnor som blev gifta eller sambos hade sämre psykisk hälsa än ensamstående kvinnor, män som blev gifta eller sambos hade bättre psykisk hälsa jämfört med ensamstående män.

Efter skilsmässa tar pappan mer ansvar för barnen och kliver mer in i föräldrarollen. De måste börja ha koll själva, mamman kan inte längre projektleda hushållet. Det här påminner mig om några saker jag lästei boken "Happy happy" (en bok om skilsmässor): kvinnorna upplevde att relationen med pappan blev mer jämställd efter skilsmässan.

Samhället är byggt utifrån heterosexuella mäns tankar, deras uppfattning av hur det ska se ut. (Den manliga synen utövas självklart även av kvinnor, eftersom det är den manliga synen som är norm och alla eftersträvar att uppfylla normen)

Hur kan vi bryta mönstrena i hemmet? Diskussion om RUT och vad det egentligen ger, vilka alternativ som finns. 

ÄR vs BORDE VARA

I en artikel på SvD intervjuas psykologen Liria Ortiz för ett projekt hon håller på att genomföra. Delar av intervjun fastnar hos mig. Hennes projekt handlar om människors relation till sin mamma, men jag tycker att det hon säger i stycket nedan är användbart i fler sammanhang:

Liria Ortiz ritar med kulspetspenna två cirklar i anteckningsblocket. I den ena skriver hon ”borde” och i den andra ”är”. Så knackar hon med pennan i ringen där det står ”borde”.–De flesta av oss befinner oss här, där alla myter finns. Vi pratar väldigt sällan om hur saker och ting är utan om hur de borde vara.När man inser att ens mamma inte är som en mamma borde vara, utan en mamma som sätter sig själv i främsta rummet och inte skyddade en när man var barn, är det första, och inte särkilt enkla, steget att inse att det är så. Det är smärtsamt, men kan på sikt ge en frihet att välja förhållningsätt till sin mamma.

Det här med hur saker är jämfört med hur de borde vara - det är något som jag håller på med hela tiden inser jag. Mitt fokus är hela tiden på hur saker borde vara, vilket gör att jag känner mig missnöjd med hur saker är - de är ju inte som de borde vara.

Det är lite mindfulness över det hela, att inse och uppleva nuet - istället för en utopi långt borta.

Jag tycker att det är bra att med jämna mellanrum analysera hur man tycker att saker borde vara: jobb, relationer, en själv osv. Det hjälper en att förbättra saker, att inte slentrianmässigt fortsätta med något som är dåligt eller inte funkar.

Med det är det inte sagt att det skulle vara negativt att ta en titt på nuet, hur saker och ting är och då kanske se att det faktiskt finns saker man är nöjd med, som funkar bra och som är härliga!
För mig känns det som att allt fokus på "borde" gör att jag har svårt att uppskatta det som är. Jag strävar hela tiden bort, vidare.

Det skapar en del friktion, t ex mellan mig och vkuken: han tycker inte jag ser det bra i det vi har och kämpar därför hela tiden för att jag ska se det, medan jag tycker att han är en lat bakåtsträvare som nöjer sig med minsta möjliga insats. Att då kunna mötas genom att säga "jag ser att de här grejerna är faktiskt bra" istället för som jag gör nu "allt det här är dåligt, det borde vara såhär", gör att det blir lättare att skapa förändringar.

På jobbet blir det liknande, jag har skapat en frustration inom mig för att jag har en bild av hur det borde vara. Men när jag har den bilden, borde jag också se över hur saker är, för att tydligare kunna se om situationen är så fel som jag upplever den eller om det är så att jag bara ser felen.

MEN: jag tänker att det är viktigt att inte nöja sig, att tänka "det är väl OK så här" om man ändå känner att saker borde vara på ett annat sätt. Det här tankesättet ger en mer objektiv verklighetsbild, vilket borde göra det svårare att fastna i negativa tankefällor och mörka sinnesstämningar.

Det här med film och verklighet

VARNING SPOILERS!

Jag satt och kollade på en film med vkuken, I Give It a Year. Det är en standard romkom som handlar om att "hitta den rätta/rätte" med twisten att filmens huvudpar faktiskt bestämmer sig för att skilja sig lyckliga och bli tillsammans med den de "egentligen" var ämnade för.

Filmen innehöll det som brukar finnas i en Hollywoodproduktion (även om det här var en engelsk film): det äkta paret som bara tjafsade och hatade varandra, hur det är meningen att den som en är ämnad för aldrig ska irritera en utan alla hens skavanker ska bara bringa ännu mer kärlek till relationen. Att det alltid finns en RÄTT person för varje människa och att alla andra personer är fel och aldrig kan funka. Att när man väl hittat rätt person så kommer allt ordna sig, livet kommer vara som en dans på rosor. Osv osv in absurdum.

Tidigare under dagen så hade jag också läst i tidningen om efterrapporteringen av Madeleine Bernadottes bröllop och hur hon precis som sin syster Victoria hade valt att låta sin pappa följa henne halvvägs till altaret, trots att det enligt en (ärke?)biskop i Storkyrkan inte alls är tradition att göra så i Sverige. Svensk tradition är att bruden själv går till altaret. Att bli överlämnad som den vara bruden är, är ett utländskt påfund.

Båda de här sakerna fick mig att verkligen inse vilken skillnad det är på dikt och verklighet, och hur dikten till slut definierar verkligheten: att film, tidningar och annat faktiskt påverkar oss - utan att vi är medvetna om det.

Victoria, Madeleine och alla vi andra har alltså sett tillräckligt mycket Hollywoodfilm för att till slut glömma bort vad som är våra verkliga traditioner och vad som är hittepå/överdrift/andras traditioner. Filmen har blivit norm. Det är inte förrän nu jag har hittat ett konkret sätt att koppla ihop detta, även om jag intellektuellt kunnat säga det.

Utifrån den här iakttagelsen är det därför inte långsökt att tro att även andra saker från filmen kan bli norm. T ex att

• Det finns EN rätt person som man ska leva HELA sitt liv med. Alla andra förhållanden kommer spricka för det är ÖDET
• En bra relation innebär att man aldrig tjafsar. Gör man det är det inte RÄTT person.
• Kvinnor alltid ska prata, är våp och måste ha en man som tar hand om dem
• Män aldrig vill prata, aldrig är svaga och vet alltid precis vad som ska göras

Klart man får helt konstiga förväntningar på sin relation, sig själv och sin partner när det är såhär. Det känns som en sådan befrielse att äntligen ha hittat ett konkret vardagsexempel på hur media påverkar oss - att vi inte kan välja bort allt dåligt och vara "medvetna" vuxna individer.