LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!

(Inget ont eller personligt mot de rubriker som inspirerade mig till denna post)


När folk skriver sånt här ("LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!") och sedan beskriver en drömtillvaro, eller hur lyckat allt är för dem, hur det har gått bra för dem, allt de åstadkommit, hur allt är så himla fantastiskt...

Beroende på vad som skrivs, vem som skriver det och hur det skrivs så kan jag antingen bli jätteinspirerad eller jäkligt av. Jäkligt av = blandning av avundsjuka, ilska och sorg.

Jag blir av för att det blir sån smäll i ansiktet på nåt sätt. Här sitter jag och mår skit eller kanske mår helt OK/normalt för att vara jag (dvs lite skit men inte så mycket att jag inte fixar det), och så kommer en jävel och bara säger att allt är så jävla fantastiskt. Hur allt är så pepp och hur personen "bara" lyckades med nåt jättejobbigt.När jag blir av så är det ofta för att artikeln,posten, whatever, inte berättar om hur personen kom dit. Bara att de kommit dit och att de är jättelyckliga över det.

Det finns inget att relatera till i en sådan berättelse: vägen till lyckan beskrivs inte, motgångarna är överstrukna och överhoppade, liken som gicks över är glömda och delarna av en själv som försakades kom inte heller med.

När det skrivs en historia, om vägen till lycka för personen, vad som var svårt, vad som motiverade och vad som var tvunget att ges upp - då kan jag hitta korn av igenkänning, små detaljer som jag kan ta till mig för att klara min egen kamp.

På grund av detta har jag ofta inte vågat läsa framgångsdelen på vestibulitforumet. Det är för stor risk, det räcker med bara en liten formulering och jag hamnar gungning, börjar ifrågasätta mig själv och vad jag gjort: har jag kämpat tillräckligt och borde jag göra mer?

Men nu inser jag att i det specifika fallet är det ju så att de som skriver känner en otrolig upprymdhet och lycka inför att det äntligen är nåt som går bra för dem, att livet inte är skit och att det finns en strimma av hopp.

Livet går ju upp och ner, och speciellt när man har nåt som vestibulit eller nåt annat jobbigt i sitt liv, så tar ju orken slut ibland och allt känns skit i perioder. När det då känns bra nån gång, så blir en ju nästan manisk, det finns plötsligt en jättestor energi-pool att ta av och man kan ta sig an vad som helst - även vestibuliten. Då är det kanske inte så konstigt att man skriver "LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!!" för det är ju precis så man känner. Och det är ju fantastiskt att man har hittat den energin, även bara för en tid - vi behöver de där glimtarna för att orka vidare. För snart kommer skiten tillbaka =)

Kanske blir det så för vissa när jag skriver om nåt som gått bra, även om jag försöker att visa en nyanserad bild och vara noggrann med bakgrunden - dvs att lyckan och framgången inte bara föll ner från himlen på nåt sätt. Men efter att ha hittat det här perspektivet kan jag ha en annan relation till sådana typer av texter, och unna människor deras lycka. Det känns jätteskönt.

Jämställdhet i vården - verkligheten

Den senaste tiden har jag stött på två texter som båda berört verkligheten vad gäller jämställdhet i vården; dels i Wall Street Journal (om bemötande vid smärtproblematik) och dels på Blixa Bloggar (om förlossning som symptom för den ojämställda vården, via FittForFight). Läs kommentarerna där det finns, för att förstå att det inte är en personlig historia - det är ett systemfel, ett strukturellt problem. Inte bara i Sverige, utan även andra delar av västvärlden.

Båda artiklarna berör saker som vestibulit-drabbade ofta får genomgå: tvivel, misstro, skuldbeläggande, tabu. Och det gäller inte bara oss med "diffus smärtproblematik" - det gäller helt sjukt vanliga saker som förlossning, något som hela samhället lutar sig emot: reproduktionen, som inte borde vara förknippat med livslånga problem i ett välfärdsland som Sverige!

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga om det hela, artiklarna belyser det hela utmärkt - jag vill bara att fler läser och inser att det bemötande man får när man ber om hjälp ("det är normalt", "det är inget att oroa sig för", "det är temporärt", "det är din kropps kemi som är konstig", "det är fel på dina tankar därför får du det här och det är ditt eget fel" osv osv) inte är OK och att man är i sin fulla rätt att ställa krav.

Du är inte jobbig om du kräver att få komma till rätt person, få remiss, få ett läkemedel eller specifik behandling. Vårdens uppgift är att hjälpa folk få en bra livskvalitet, ifrån åkommor som hindrar en att leva sitt liv. Man behöver inte vara rullstolsbunden för att ha den rätten.

Stå upp för din rätt. Ta med dig stöd om du behöver - att sitta ensam mot en läkare kräver styrka som man inte alltid har. Att ha med sig någon för att orka stå emot kan vara en stor skillnad.

Varför jag skriver så mycket om sex, lust, onani och tvåsamhet

När jag ser på vilka ämnen jag skriver om (iallafall de senaste två åren) slås jag av hur lite det egentligen handlar om vestibulit - trots att det var bara några poster sen jag rent ut bestämde mig för att minska fokuset på vestibuliten.

Vestibuliten har för mig dragit upp en massa tankar och känslor kring min egen lust och sexualitet, t ex vad jag är bekväm med att känna och vad jag inte vill kännas vid att jag känner. Vad jag vill och vad jag tycker att jag borde vilja. Hur jag tycker att en relation ska vara och hur man når dit. Vilka krav jag kan ställa på relationen i sig och på min partner. Och så klart på mig själv. Fundera på vad som är rimligt.

På många sätt är det egentligen inte vestibuliten som har varit mitt största problem, utan snarare min relation till sexualitet, lust och den romantiserade tvåsamheten. Vestibuliten lyser upp de delarna och får mig att reflektera kring hur saker och ting är, varför de är så och hur jag skulle vilja att de var.

För andra drar vestibulit säkert upp andra saker, t ex mer riktat mot kvinnligheten och vem man är ifall ens kvinnlighet är skadad.

Så för att jag ska ta kunna ta itu med vestibuliten måste jag på nåt sätt också ta itu med det som den drar fram, kanske till och med att jag måste ta hand om det innan jag till fullo kan ta hand om vestibuliten.

Jag har gjort många framsteg, t ex att jag inte alls är lika bekymrad över hur lite eller mycket sex vi har eller hur längesen det var. Det kommer och går. Ibland är det mycket ibland är det mindre.

Vår relation är också mycket mer jämställd än vad den var tidigare. Mycket mer medveten på alla sätt. Vi jobbar fortfarande på det.

Däremot har jag fortfarande en del ångest när våra behov inte är i balans; även om jag inte är lika ångestfylld nu när jag säger nej, jämfört med några år sen, så har jag fortfarande lite ångest över det. Jag måste övertyga mig själv och jag måste ibland vara extra hård mot vkuken för att det liksom ska bli på riktigt, både för mig och för honom.

Jag känner inte alls att vestibuliten definierar mig längre eller att den har nåt specifikt med mig att göra. Den finns bara där, vid sidan av. Jag lever mitt liv och den sitt. På ett sätt är det bra att den är där, för den tvingar mig att tänka efter vad som är bra för mig och vad jag vill. Hade jag inte haft den hade jag slentrianmässigt fortsatt ha sex när jag egentligen inte kände för det. Bara hängt med liksom, istället för att ta ett aktivt beslut.

Så en kan nog säga att allt skriveri om sex, lust och tvåsamhet är de uttryck vestibuliten tar hos mig.

Mera onani - men denna gång i allmänna relationer

Tidigare har jag skrivit om onani i heterorelationer och hur det kan uppfattas som kritik när ens partner tillfredsställer sig själv. 

I en tråd på vestibulitforumet så blev jag påmind om detta, när diskussionen kom in på vilka förväntningar det finns på att relationen ska uppfylla (alla) ens sexuella behov. 

När jag tänker på det nu så framstår det som självklart att det finns en outtalad förväntan - men det är inte förrän nu som jag har satt ord på det. Myntet föll ner liksom.

Det finns alltså en förväntan att relationen ska tillfredsställa de sexuella behoven hos båda parter. I heterosexuella relationer uppfattar jag det som att fokus ligger något mer på mannens behov, eftersom normen säger att män har en större lust än kvinnor.

Så när kvinnan i en heterorelation får vestibulit så uppstår det naturligtvis problem. Vanligt är att en får problem med sexlusten pga vestibuliten och då förändras lust-balansen ännu mer. Hon vill knappt ha alls (kanske) och han blir då helt otillfredsställd (typ).

Frågan som dyker upp då är ju såklart huruvida hon har en plikt att tillfredsställa honom, trots att hon själv kanske knappt har lust eller överhuvudtaget vill. 

Allt detta utgår från denna förväntan att relationen ska uppfylla alla sexuella behov. Det gör ju att det plötsligt uppstår en ganska stor press på den icke-lustiga parten (kvinnan t ex) att tillfredsställa den andra. Det gör inte sexlusten större direkt, ej heller relationen mer jämlik och balanserad.

Tidigare i historien (i viss mån även idag) så var denna förväntan i kombination med övertygelsen om att kvinnor inte hade nån sexlust en stor anledning till att det var accepterat för män att ha älskarinnor eller att vara otrogna. 

Om man först blir medveten om att den här förväntningen existerar och sedan väljer att skita i den (ganska svårt jag vet!) så kan man komma fram till ingen har nån plikt att tillfredsställa den andre: det är något man gör för att man vill, en gåva (som Grå skrev) man ger till den andra. Man kommer också fram till att de delar av behovet som inte uppfylls kan faktiskt tillfredsställas av den behövande själv, inom ramarna för vad relationen tillåter. Tar vi ett normalt förhållande (exklusivt, inga utsvävningar) så blir det helt enkelt onani. Och det är väl helt OK! 

Jag väljer att inte gå in på de andra relationerna (icke-exklusivt, utsvävningar osv), eftersom jag inte har någon erfarenhet av dem =)

Heliga familjen del 3 - Skilsmässan

Jag fortsätter min genomgång av Heliga Familjen.

Länk till program tre

Astrid Lindgren talar i en intervju om situationen för ogifta mödrar och deras barn (hon var själv en sån mor). Hon anmärker att det är märkligt mycket lättare att vara en ogift far än en ogift mor. Så modigt sagt!

Ända in till 50-talet var skilsmässa så stigmatiserat att barnen adopterades bort vid skilsmässa.

Kicki Danielsson var ett sånt skilsmässobarn och det är en fin interjvu med henne. Hon minns allt och trodde att minnena skulle blekna med tiden - men det är tvärtom. Ju äldre hon bli desto tydligare framträder känslor och minnen.

Hon var så övertygad om att skilsmässan var roten till det onda att hon för att inte skilja sig höll på att ta kål på sig själv. Hon ville inte utsätta sina barn för samma sak som hon själv upplevt, att de skulle bli skilsmässobarn. Alkoholismen var en väg ut ur det.

Det är egentligen jävligt konstigt att skilsmässa eller avslutandet av en (långvarig) relation ska vara så otroligt hemskt. Idag är det inte stigmatiserat på samma sätt, däremot upplever jag att "misslyckandet" är en stor grej, det är ett nederlag att skilja sig eller göra slut. Man är inte lyckad.

Gudrun Schyman ser separationer som en mognadsprocess. En sund inställning tycker jag!

Det är upplagt med självbedrägeri i kärleksrelationer och kärleken är romantiserad, som en tonårsfantasi. Sån är ju inte verkligheten.Traumatiseringen av skilsmässor; folk säger "det är så hemskt", "vad ska vi göra med barnen" osv osv.

För Gudrun Schyman har varje separation hon gjort har varit ett steg framåt, även om det har varit något jobbigt. Man utvecklas som människa. Bra tankar tycker jag, så himla skönt och befriande!

Världen är inte bara jag och min situation, vilket samhälle vill man ha och skapa? Bara för att jag tycker om att vara en stereotyp hemmfru, betyder det att det ska vara samhällets bild av kvinnans roll?

Statistik från undersökningar (har ni säkert läst om nån gång):

• Kvinnor som blev gifta eller sambos fick lägre lön, män som blev gifta eller sambos fick högre lön.
• Kvinnor som blev gifta eller sambos hade sämre psykisk hälsa än ensamstående kvinnor, män som blev gifta eller sambos hade bättre psykisk hälsa jämfört med ensamstående män.

Efter skilsmässa tar pappan mer ansvar för barnen och kliver mer in i föräldrarollen. De måste börja ha koll själva, mamman kan inte längre projektleda hushållet. Det här påminner mig om några saker jag lästei boken "Happy happy" (en bok om skilsmässor): kvinnorna upplevde att relationen med pappan blev mer jämställd efter skilsmässan.

Samhället är byggt utifrån heterosexuella mäns tankar, deras uppfattning av hur det ska se ut. (Den manliga synen utövas självklart även av kvinnor, eftersom det är den manliga synen som är norm och alla eftersträvar att uppfylla normen)

Hur kan vi bryta mönstrena i hemmet? Diskussion om RUT och vad det egentligen ger, vilka alternativ som finns. 

ÄR vs BORDE VARA

I en artikel på SvD intervjuas psykologen Liria Ortiz för ett projekt hon håller på att genomföra. Delar av intervjun fastnar hos mig. Hennes projekt handlar om människors relation till sin mamma, men jag tycker att det hon säger i stycket nedan är användbart i fler sammanhang:

Liria Ortiz ritar med kulspetspenna två cirklar i anteckningsblocket. I den ena skriver hon ”borde” och i den andra ”är”. Så knackar hon med pennan i ringen där det står ”borde”.–De flesta av oss befinner oss här, där alla myter finns. Vi pratar väldigt sällan om hur saker och ting är utan om hur de borde vara.När man inser att ens mamma inte är som en mamma borde vara, utan en mamma som sätter sig själv i främsta rummet och inte skyddade en när man var barn, är det första, och inte särkilt enkla, steget att inse att det är så. Det är smärtsamt, men kan på sikt ge en frihet att välja förhållningsätt till sin mamma.

Det här med hur saker är jämfört med hur de borde vara - det är något som jag håller på med hela tiden inser jag. Mitt fokus är hela tiden på hur saker borde vara, vilket gör att jag känner mig missnöjd med hur saker är - de är ju inte som de borde vara.

Det är lite mindfulness över det hela, att inse och uppleva nuet - istället för en utopi långt borta.

Jag tycker att det är bra att med jämna mellanrum analysera hur man tycker att saker borde vara: jobb, relationer, en själv osv. Det hjälper en att förbättra saker, att inte slentrianmässigt fortsätta med något som är dåligt eller inte funkar.

Med det är det inte sagt att det skulle vara negativt att ta en titt på nuet, hur saker och ting är och då kanske se att det faktiskt finns saker man är nöjd med, som funkar bra och som är härliga!
För mig känns det som att allt fokus på "borde" gör att jag har svårt att uppskatta det som är. Jag strävar hela tiden bort, vidare.

Det skapar en del friktion, t ex mellan mig och vkuken: han tycker inte jag ser det bra i det vi har och kämpar därför hela tiden för att jag ska se det, medan jag tycker att han är en lat bakåtsträvare som nöjer sig med minsta möjliga insats. Att då kunna mötas genom att säga "jag ser att de här grejerna är faktiskt bra" istället för som jag gör nu "allt det här är dåligt, det borde vara såhär", gör att det blir lättare att skapa förändringar.

På jobbet blir det liknande, jag har skapat en frustration inom mig för att jag har en bild av hur det borde vara. Men när jag har den bilden, borde jag också se över hur saker är, för att tydligare kunna se om situationen är så fel som jag upplever den eller om det är så att jag bara ser felen.

MEN: jag tänker att det är viktigt att inte nöja sig, att tänka "det är väl OK så här" om man ändå känner att saker borde vara på ett annat sätt. Det här tankesättet ger en mer objektiv verklighetsbild, vilket borde göra det svårare att fastna i negativa tankefällor och mörka sinnesstämningar.

Det här med film och verklighet

VARNING SPOILERS!

Jag satt och kollade på en film med vkuken, I Give It a Year. Det är en standard romkom som handlar om att "hitta den rätta/rätte" med twisten att filmens huvudpar faktiskt bestämmer sig för att skilja sig lyckliga och bli tillsammans med den de "egentligen" var ämnade för.

Filmen innehöll det som brukar finnas i en Hollywoodproduktion (även om det här var en engelsk film): det äkta paret som bara tjafsade och hatade varandra, hur det är meningen att den som en är ämnad för aldrig ska irritera en utan alla hens skavanker ska bara bringa ännu mer kärlek till relationen. Att det alltid finns en RÄTT person för varje människa och att alla andra personer är fel och aldrig kan funka. Att när man väl hittat rätt person så kommer allt ordna sig, livet kommer vara som en dans på rosor. Osv osv in absurdum.

Tidigare under dagen så hade jag också läst i tidningen om efterrapporteringen av Madeleine Bernadottes bröllop och hur hon precis som sin syster Victoria hade valt att låta sin pappa följa henne halvvägs till altaret, trots att det enligt en (ärke?)biskop i Storkyrkan inte alls är tradition att göra så i Sverige. Svensk tradition är att bruden själv går till altaret. Att bli överlämnad som den vara bruden är, är ett utländskt påfund.

Båda de här sakerna fick mig att verkligen inse vilken skillnad det är på dikt och verklighet, och hur dikten till slut definierar verkligheten: att film, tidningar och annat faktiskt påverkar oss - utan att vi är medvetna om det.

Victoria, Madeleine och alla vi andra har alltså sett tillräckligt mycket Hollywoodfilm för att till slut glömma bort vad som är våra verkliga traditioner och vad som är hittepå/överdrift/andras traditioner. Filmen har blivit norm. Det är inte förrän nu jag har hittat ett konkret sätt att koppla ihop detta, även om jag intellektuellt kunnat säga det.

Utifrån den här iakttagelsen är det därför inte långsökt att tro att även andra saker från filmen kan bli norm. T ex att

• Det finns EN rätt person som man ska leva HELA sitt liv med. Alla andra förhållanden kommer spricka för det är ÖDET
• En bra relation innebär att man aldrig tjafsar. Gör man det är det inte RÄTT person.
• Kvinnor alltid ska prata, är våp och måste ha en man som tar hand om dem
• Män aldrig vill prata, aldrig är svaga och vet alltid precis vad som ska göras

Klart man får helt konstiga förväntningar på sin relation, sig själv och sin partner när det är såhär. Det känns som en sådan befrielse att äntligen ha hittat ett konkret vardagsexempel på hur media påverkar oss - att vi inte kan välja bort allt dåligt och vara "medvetna" vuxna individer.

Mer kring kvinnokroppen

Häromdagen hade jag besök av en vän och hens dotter, ca 5 år. Vi fikade och snackade strunt varpå dottern vill visa mig filmer på internet, framförallt från Melodifestivalen. Låtar hon gillar, kläder som ser fina ut - sånt. Helt OK även om jag inte har riktigt samma smak =)

I vilket fall, jag sitter och tittar på de där filmerna med henne och börjar känna mig mer och mer olustig. Mer eller mindre alla framföranden eller musikvideor innehåller kvinnokroppar i olika utstyrslar, med kläder som visar mycket hud och dansrörelser som åmar sig och ska vara sensuella.

Detta gör jag alltså med en femåring och det känns så fantastiskt obehagligt därför att det gör mig helt plötsligt medveten om vilken bombardering det är av hur kvinnor ska vara, hur kvinnor framställs och vilken roll de får. Det är avklätt, åmande, sensuellt - hon vill visa upp sig, sin kropp och utmana tittaren sexuellt. Det känns på nåt sätt äckligt att hon måste se på sånt, att det är på det viset i vårt samhälle. Vi kollade på en video med avklädda manskroppar också och det kändes olustigt även det - men det var inte samma typ av objektivieringskänsla kring det, inte alls.

Man behöver inte vara speciellt smart för att inse vad det betyder att små flickor och pojkar matas med den här typen av framställning av kvinnokroppen. Båda kommer förhålla sig till det vilket i sin tur föder fram alla andra grejer som suger: tjejers dåliga självkänsla kring sin kropp, killars snedvridna uppfattning om hur en tjej ska bete sig. En tjej tror att hon bara duger om hon är sexig, en kille tror att han måste se på tjejer med sex i blick för att vara man.

Det spelar ingen roll om de "får" titta för sina föräldrar - det finns överallt, inte bara i filmer på internet utan i tidningar, i reklam och annat. Prova nån gång, kolla på en musikvideo med mycket hud och åmande kvinnokroppar tillsammans med ett litet barn. Hur känns det?

Vem äger hennes kropp?

Antar att det inte har undgått någon att Angelina Jolie har opererat bort båda sina bröst i förebyggande syfte, då hon bär på en gen som markant ökar risken för henne att utveckla bröstcancer.

OK, hur börja detta. Som drabbad av vestibulit känner en sig på många sätt okvinnlig, mindre feminin och liksom handikappad som kvinna överhuvudtaget. Innan vestibuliten tänker en inte så mycket på hur mycket samhället (dvs vi och alla omkring oss) fokuserar kring hur sex ska se ut och att det är enbart det omslutande sexet som räknas som "sex på riktigt". 

Efter vestibulit, när en känner sig som en mindre värd kvinna för att en inte kan genomföra ett omslutande samlag, inser en att det fnns så mycket mer som definierar kvinnlighet, en själv och ens liv. 

Det är ju saker som en rent intellektuellt förstår, men som en inte INSER, alltså att det går upp för en helt och fullt vad det innebär.

Så. Då har vi fastställt det. Åter till Angelina Jolie. Hon har alltså opererat bort båda sina bröst, dvs något som, enligt samhället, är en lika fundamental och definierande del av att vara kvinna som att kunna genomföra ett omslutande samlag. Så Jolie har frivilligt gjort ett stort ingrepp på sin, av samhället definierade, kvinnlighet.  

Såklart det är en stor grej! Hon är en global person, både genom sina filmroller och som engagerad i olika samhällsprojekt. Döm då om min förvåning när jag stöter på den här timblr-posten som har samlat ihop twitterinlägg från alla möjliga som säger hur synd det är om Brad Pitt (hennes man), hur det inte var rätt att rycka bort hennes bröst (för att de är allmängods!) och hur det är rätt åt henne att bli av med brösten för hon är en sån jävla bitch (oklart exakt vad hon gjort...).

Läs den, och läs hennes egna ord om varför (finns länkad i posten ovan). Jag har så svårt att förstå att människor orkar tänka sådana tankar, bara svarta, onda, elaka tankar. Och jag har så svårt att förstå hur hennes kropp, hennes EGEN kropp, kan vara något som det allmänna har någotsomhelst med att göra. Det är ungefär som upprördheten som kom när en tjej fångades på bild under Melodifestivalen med armarna ovanför huvudet och orakade armhålor. Varför blir det sån jäkla upprördhet, som att någon har begått ett brott?!

Att göra barn för hand

Vkuken och jag har nu börjat våra försök att alstra barn. Det är ganska oromantiskt egentligen men vi gör så gott vi kan!

Som jag postat om tidigare använder vi en spruta med ett slang-munstycke. Vi kör helt enkelt på som vanligt. När det är vkukens tur att komma så har vi en kopp som han eller jag håller i för att styra in sprutet i. Då har vi de små spermierna i skålen, sedan suger vkuken upp så mycket som får plats i sprutan medan jag lägger mig till rätta. Han sätter på slangen och sedan hjälps vi åt att föra in slangen i min slida.

Första gången gjorde det faktiskt vestibulit-ont. När en är upphetsad så svullnar en ju upp vilket ger mycket mindre utrymme i slidan än vanligt. Detta gjorde att slangen trots att den bara är några millimeter i diameter gjorde ont. Vkuken föreslog då att jag skulle förbereda slidan lite, så jag gjorde några knip och förde sedan in ett finger - precis som när jag gör beröringsövningar. Då gick det mycket bättre!

Så, slangen förs in och en får föra in den så långt det går. Jag får in den nästan hela längden, gissar att det är 15-20 cm kanske. Jag upplever att det är två delar när vi för in slangen. Den första delen är den "vanliga" där snoppen åker in. Sen kommer man liksom lite längre, om man ändrar vinkel lite grann och leker runt en liten aning med slangen. Jag tror att det kanske är livmoderhalsen men jag är inte säker. Det känns liknande som när jag är på provtagning för livmoderhalscancer.

När slangen väl är inne så långt som kan, så trycker vkuken helt enkelt ner sprutan. När den är nedtryckt hela vägen tar han loss sprutan från slangen för att ta in lite luft i sprutan för att trycka ut det sista som är kvar i slangen.

Jag brukar ligga kvar en stund och vända upp höften så att det verkligen rinner ner ordentligt.

På ett sätt gillar jag det här, att vi samarbetar kring det hela. Det krävs medvetenhet från båda sidor, det är inget som man bara kan glömma bort (töm och glöm etc).

Det finns några jobbiga saker som jag gissar att en är van vid om en kan ha omslutande sex. Det ena är att sperman ligger ju där inne ett tag och skvalpar. Men sen ska (en del av) den ut, efter en timme eller två. Och det blir rätt så blött av det. Jag blötte igenom ett par skjorts på restaurang...

Sen kommer ju en del luft in i slidan vilket ger upphov till fittpruttar vilket är mest irriterande. De kommer ut på en gång, så inget att oroa sig för =)

Vkuken sa från början att vi får helt enkelt se till att göra det här som en del av vårt sexande så att barnet blir till av vårt sex - annars kan ju han bara dra en tralla och så sprutar vi in det. Men det blir inte så kul sen ("Pappa, hur blev jag till? Jo det var så att..."). Det är bra att vi gör det så, även om vi då får gå igenom samma omständlighet som många andra hetero-par.

Jag inser hur lite jag vet om min egen kropp och hur den funkar, men jag lär mig mer hela tiden. Jag har börjat hålla bättre koll på min menscykel, något jag aldrig brytt mig om tidigare. Inser att det faktiskt är bra att hålla koll på den, en håller koll på sig själv och sin kropp då också, känns bra i allmänhet.

UPPDATERING: sprutan heter alltså "kateter" och används egentligen när man har problem med urinröret eller att kissa: då för man in katetern för att tömma blåsan. Kan vara bra att säga kateter istället för spruta för jag har märkt att vården blir lite till sig när man säger spruta...