Vkuken och jag har nu börjat våra försök att alstra barn. Det är ganska oromantiskt egentligen men vi gör så gott vi kan!
Som jag postat om tidigare använder vi en spruta med ett slang-munstycke. Vi kör helt enkelt på som vanligt. När det är vkukens tur att komma så har vi en kopp som han eller jag håller i för att styra in sprutet i. Då har vi de små spermierna i skålen, sedan suger vkuken upp så mycket som får plats i sprutan medan jag lägger mig till rätta. Han sätter på slangen och sedan hjälps vi åt att föra in slangen i min slida.
Första gången gjorde det faktiskt vestibulit-ont. När en är upphetsad så svullnar en ju upp vilket ger mycket mindre utrymme i slidan än vanligt. Detta gjorde att slangen trots att den bara är några millimeter i diameter gjorde ont. Vkuken föreslog då att jag skulle förbereda slidan lite, så jag gjorde några knip och förde sedan in ett finger - precis som när jag gör beröringsövningar. Då gick det mycket bättre!
Så, slangen förs in och en får föra in den så långt det går. Jag får in den nästan hela längden, gissar att det är 15-20 cm kanske. Jag upplever att det är två delar när vi för in slangen. Den första delen är den "vanliga" där snoppen åker in. Sen kommer man liksom lite längre, om man ändrar vinkel lite grann och leker runt en liten aning med slangen. Jag tror att det kanske är livmoderhalsen men jag är inte säker. Det känns liknande som när jag är på provtagning för livmoderhalscancer.
När slangen väl är inne så långt som kan, så trycker vkuken helt enkelt ner sprutan. När den är nedtryckt hela vägen tar han loss sprutan från slangen för att ta in lite luft i sprutan för att trycka ut det sista som är kvar i slangen.
Jag brukar ligga kvar en stund och vända upp höften så att det verkligen rinner ner ordentligt.
På ett sätt gillar jag det här, att vi samarbetar kring det hela. Det krävs medvetenhet från båda sidor, det är inget som man bara kan glömma bort (töm och glöm etc).
Det finns några jobbiga saker som jag gissar att en är van vid om en kan ha omslutande sex. Det ena är att sperman ligger ju där inne ett tag och skvalpar. Men sen ska (en del av) den ut, efter en timme eller två. Och det blir rätt så blött av det. Jag blötte igenom ett par skjorts på restaurang...
Sen kommer ju en del luft in i slidan vilket ger upphov till fittpruttar vilket är mest irriterande. De kommer ut på en gång, så inget att oroa sig för =)
Vkuken sa från början att vi får helt enkelt se till att göra det här som en del av vårt sexande så att barnet blir till av vårt sex - annars kan ju han bara dra en tralla och så sprutar vi in det. Men det blir inte så kul sen ("Pappa, hur blev jag till? Jo det var så att..."). Det är bra att vi gör det så, även om vi då får gå igenom samma omständlighet som många andra hetero-par.
Jag inser hur lite jag vet om min egen kropp och hur den funkar, men jag lär mig mer hela tiden. Jag har börjat hålla bättre koll på min menscykel, något jag aldrig brytt mig om tidigare. Inser att det faktiskt är bra att hålla koll på den, en håller koll på sig själv och sin kropp då också, känns bra i allmänhet.
UPPDATERING: sprutan heter alltså "kateter" och används egentligen när man har problem med urinröret eller att kissa: då för man in katetern för att tömma blåsan. Kan vara bra att säga kateter istället för spruta för jag har märkt att vården blir lite till sig när man säger spruta...
söndag 2 juni 2013
söndag 26 maj 2013
Depression för de som inte fattar
Och lite igenkänningskomik (-tragik?) för de som själva är drabbade i olika grad:.
Den beskriver ypperligt andras reaktion när man är nedstämd och vad som verkligen inte hjälper. Den beskriver också jättebra hur man kan hamna i det där svarta hålet, när det man försökte göra var att lösa ett problem (precis vad jag fått lära mig under terapin - man kan inte tänka sig ur en depression!). Även den delen som egentligen är det värsta - att det på ett sätt är skönt att tycka att allt är menlöst och sen tycka illa om sig själv för att man tycker att allt är menlöst och på så sätt kunna dyka ännu djupare ner i menlösheten. Den biten är svår för många närstående att förstå.
Del1:
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html
Del2:
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html
LÄS!
Den beskriver ypperligt andras reaktion när man är nedstämd och vad som verkligen inte hjälper. Den beskriver också jättebra hur man kan hamna i det där svarta hålet, när det man försökte göra var att lösa ett problem (precis vad jag fått lära mig under terapin - man kan inte tänka sig ur en depression!). Även den delen som egentligen är det värsta - att det på ett sätt är skönt att tycka att allt är menlöst och sen tycka illa om sig själv för att man tycker att allt är menlöst och på så sätt kunna dyka ännu djupare ner i menlösheten. Den biten är svår för många närstående att förstå.
Del1:
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html
Del2:
http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html
LÄS!
måndag 20 maj 2013
Nöjesguiden om vestibulit
http://nojesguiden.se/artiklar/nar-sex-gor-ont (tack till catchme på forumet som länkade!)
Läs. Det är bland de bästa artiklar jag läst, som skriver mer mångfacetterat om vestibulit och faktiskt låter läkare, socialstyrelse och patient komma till tals på ett sätt som belyser de olika dilemman man har att ta ställning till, så att oinvigda bättre kan förstå.
Några av mina egna tankar kring artikeln:
Både läkaren och patienten tar upp det faktum att många kvinnor fortsätter ha omslutande sex trots att det gör ont - både för att de själva tycker att de ska klara det och för att synen från vården är att det är OK att ha ont vid omslutande sex om man är kvinna.
Det jag själv fick höra från ungdomsmottagningen när jag första gången sökte hjälp för mina smärtor var att det var "normalt" och att jag kanske var "allergisk" mot vkukens sperma. Jag blir fan tokig. Jag fortsatte såklart ha sex trots smärtor tills det inte gick mer. DET SKA INTE BEHÖVA VARA SÅHÄR. I efterhand inser jag ju hur absurd det var, men jag lägger verkligen inte ett uns skuld på mig själv. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ha gjort annorlunda då, med den kunskap jag hade.
Sen inställningen som många har; att det är något som sitter i ens huvud och som går att "tänka bort". Det bottnar nog i de tidiga teorierna kring vestibulit som en psykosomatisk sjukdom - vilket säkert är fallet för en del (tror jag är en sån). Men psykosomatisk eller ej: tillståndet manifesteras i vilket fall fysiologiskt, nervcellerna utvecklar nya beröringspunkter så det spelar ingen roll hur väl man tänker - nerverna kommer känna saker ändå
Att bli uppmanad att försöka "tänka" bort det - fatta vilken skuldfälla det är när det är något fysiologiskt som omöjligt kan kontrolleras av tankekraft?!
Kommentarerna på artikeln var i vissa fall skrattretande. Som någon skrev till/om en av de negativa inläggen: "trollololololol". Mata inte trollen. De spricker när man ignorerar dem.
Läs. Det är bland de bästa artiklar jag läst, som skriver mer mångfacetterat om vestibulit och faktiskt låter läkare, socialstyrelse och patient komma till tals på ett sätt som belyser de olika dilemman man har att ta ställning till, så att oinvigda bättre kan förstå.
Några av mina egna tankar kring artikeln:
Både läkaren och patienten tar upp det faktum att många kvinnor fortsätter ha omslutande sex trots att det gör ont - både för att de själva tycker att de ska klara det och för att synen från vården är att det är OK att ha ont vid omslutande sex om man är kvinna.
Det jag själv fick höra från ungdomsmottagningen när jag första gången sökte hjälp för mina smärtor var att det var "normalt" och att jag kanske var "allergisk" mot vkukens sperma. Jag blir fan tokig. Jag fortsatte såklart ha sex trots smärtor tills det inte gick mer. DET SKA INTE BEHÖVA VARA SÅHÄR. I efterhand inser jag ju hur absurd det var, men jag lägger verkligen inte ett uns skuld på mig själv. Det fanns inte ens på kartan att jag skulle ha gjort annorlunda då, med den kunskap jag hade.
Sen inställningen som många har; att det är något som sitter i ens huvud och som går att "tänka bort". Det bottnar nog i de tidiga teorierna kring vestibulit som en psykosomatisk sjukdom - vilket säkert är fallet för en del (tror jag är en sån). Men psykosomatisk eller ej: tillståndet manifesteras i vilket fall fysiologiskt, nervcellerna utvecklar nya beröringspunkter så det spelar ingen roll hur väl man tänker - nerverna kommer känna saker ändå
Att bli uppmanad att försöka "tänka" bort det - fatta vilken skuldfälla det är när det är något fysiologiskt som omöjligt kan kontrolleras av tankekraft?!
Kommentarerna på artikeln var i vissa fall skrattretande. Som någon skrev till/om en av de negativa inläggen: "trollololololol". Mata inte trollen. De spricker när man ignorerar dem.
måndag 13 maj 2013
Heliga familjen del 2 - Äktenskapet
Länk till program två
Äktenskapet har haft olika funktioner genom olika tider. I bondesamhället var det som en affärsuppgörelse.
Traditionella bondäktenskap var en arbetsgemenskap: de slet tillsammans för gården, överlevnad osv och hade olika ansvarsområden. Barnens omhändertagande delades av alla på gården.
Det betyder inte att det var bättre förr - bara att fördelningen i hemmet var annan och syftet med äktenskapet var ett annat och att både husbondens och matmors roll var viktiga för gårdens framgång.
Barnen som intervjuas speglar hur utseendet är viktigt, hur äktenskapet är en förutsättning för att leva ihop och skaffa barn. Man ska hitta nån som är söt och man gifter sig för att kunna leva ihop och skaffa barn.
Vilken roll spelar äktenskapet som institution? Gudrun Schyman berättar om sitt tidigare äktenskap som var en kamp mellan två individer- han ville ha nån vid sin sida, men hon ville mer. Hennes lösning blev att göra det han ville för att sedan hinna med det hon själv ville. Inte så ovanligt tror jag. "Jag måste hinna med allt det här för att sedan göra det jag själv vill."
Paret: han har skuldbelagt henne för att hon har köpt barngrejer. Han ville vara med. Han har inte riktigt fattat förrän nu. Han kan alltid göra nåt annat. Hon är bunden av graviditeten.
Den moderna bröllopsceremonin är ett modernt påfund, 1900-talet. Före kristendomen utan vigselmomentet, snarare affärsuppgörelse och fullbordat genom att paret producerar barn (första natten). Sängledning av brudparet med alla andra.
Hur kom det moderna äktenskapet till? Under 1700-talet började bilden av hustrun förändras. Kvinnan skulle hjälpa staten civilisera bondlurken. Hon går från familjeförsörjare till att vara hemmets hjärta, en galjonsfigur för äktenskapet.
Idag då kvinnor inte längre vill vara galjonsfigurer så uppstår en rädsla för att äktenskapet som institution ska upplösas. "Vad ska vi då ta oss till? Det kommer bli anarki!"
Det är en anledning till varför det var så himla viktigt att definiera äktenskapet som något mellan man och kvinna och inte en könsneutral konstruktion. Äktenskapet sågs som något fundamentalt; att be om könsneutral äktenskapslagstiftning var som att be om ett 25-timmarsdygn!
Sist men inte minst: Lagstiftning har en normativ verkan! Det är en tanke värd att komma ihåg när folk är emot kvotering eller helt individualiserad föräldraförsäkring. Det här avsnittet spelades in innan vi fick en könsneutral äktenskapslagstiftning för några år sen. Det verkar ju ha gått bra... varför skulle inte kvotering eller individuell föräldraförsäkring kunna göra det?
Äktenskapet har haft olika funktioner genom olika tider. I bondesamhället var det som en affärsuppgörelse.
Traditionella bondäktenskap var en arbetsgemenskap: de slet tillsammans för gården, överlevnad osv och hade olika ansvarsområden. Barnens omhändertagande delades av alla på gården.
Det betyder inte att det var bättre förr - bara att fördelningen i hemmet var annan och syftet med äktenskapet var ett annat och att både husbondens och matmors roll var viktiga för gårdens framgång.
Barnen som intervjuas speglar hur utseendet är viktigt, hur äktenskapet är en förutsättning för att leva ihop och skaffa barn. Man ska hitta nån som är söt och man gifter sig för att kunna leva ihop och skaffa barn.
Vilken roll spelar äktenskapet som institution? Gudrun Schyman berättar om sitt tidigare äktenskap som var en kamp mellan två individer- han ville ha nån vid sin sida, men hon ville mer. Hennes lösning blev att göra det han ville för att sedan hinna med det hon själv ville. Inte så ovanligt tror jag. "Jag måste hinna med allt det här för att sedan göra det jag själv vill."
Paret: han har skuldbelagt henne för att hon har köpt barngrejer. Han ville vara med. Han har inte riktigt fattat förrän nu. Han kan alltid göra nåt annat. Hon är bunden av graviditeten.
Den moderna bröllopsceremonin är ett modernt påfund, 1900-talet. Före kristendomen utan vigselmomentet, snarare affärsuppgörelse och fullbordat genom att paret producerar barn (första natten). Sängledning av brudparet med alla andra.
Hur kom det moderna äktenskapet till? Under 1700-talet började bilden av hustrun förändras. Kvinnan skulle hjälpa staten civilisera bondlurken. Hon går från familjeförsörjare till att vara hemmets hjärta, en galjonsfigur för äktenskapet.
Idag då kvinnor inte längre vill vara galjonsfigurer så uppstår en rädsla för att äktenskapet som institution ska upplösas. "Vad ska vi då ta oss till? Det kommer bli anarki!"
Det är en anledning till varför det var så himla viktigt att definiera äktenskapet som något mellan man och kvinna och inte en könsneutral konstruktion. Äktenskapet sågs som något fundamentalt; att be om könsneutral äktenskapslagstiftning var som att be om ett 25-timmarsdygn!
Sist men inte minst: Lagstiftning har en normativ verkan! Det är en tanke värd att komma ihåg när folk är emot kvotering eller helt individualiserad föräldraförsäkring. Det här avsnittet spelades in innan vi fick en könsneutral äktenskapslagstiftning för några år sen. Det verkar ju ha gått bra... varför skulle inte kvotering eller individuell föräldraförsäkring kunna göra det?
fredag 10 maj 2013
Heliga familjen del 1 - Familjen
Jag har avverkat det första avsnittet i Heliga familjen. Ett bra introduktionsavsnitt där familjen som begrepp tas upp och man får höra några par prata om hur det ser ut i deras familj. Det här inlägget blir kanske lite mer som anteckningar från när jag lyssnade men jag hoppas att det kommer fram nåt och att det väcker lite nyfikenhet! Länk till första avsnittet.
Det som fastnade hos mig i det här avsnittet var just de saker som handlade om vad hon tänker jämfört med vad han tänker, vad gäller saker inom familjen.
Hon: "Det är jag som klagar, han tycker allt är bra." (Japp, det är skuld man hör här - den hon lägger på sig själv)
Han: "Jag gör det när jag ser att det behövs." (När är det? Baseras det på HANS behov eller familjens behov?)
Hon:"Men om vi hjälptes åt...?"
- Vem vattnar blommorna? (bara ett exempel på liten och "meningslös" syssla som ändå är viktig och behöver utföras)
Familjeidealet bygger på att kvinnan måste vara underordnad. Hon FÅR inte ha massa egna önskningar. Hon dikteras av andra. Det är ett begränsande kvinnoideal, det är redan förutbestämt vad som är "naturligt" för henne att vilja göra, tänka, känna, önska. Genom att ange det som naturligt slipper man också diskussioner om vad kvinnor skulle vilja göra - de kvinnorna som inte följer mönstret är onaturliga!
Varför är maktobalansen så institutionaliserad? Förtryck inom äktenskapet finns även i samhället - det speglas. Se inte detta som ett aggressivt påhopp eller som ett påstående att alla kvinnor är förtryckta, det handlar inte om det. Det handlar om ömsesidig respekt och att jobba som ett lag, sträva åt samma håll, dela varandras bördor. Jämställdhetsdebatten förs på individnivå, fast problemen egentligen är på samhällsnivå, strukturella i ett större sammahang.
Jämställdheten sätts på prov när första barnet kommer.
Vanlig känsla när hon är hemma med barnet i början: kvinna som är hemma med barnet och väntar på mannen som ska komma hem.
Jämlika ideal svåra att förena med praktiska verkligheten. Det är så enkelt att välja ojämlikhet, jämlikhet måste man kämpa för.
Under intervjun med ett par om hur arbetsfördelningen är i hemmet, vem som gör vad och vem som inte gör vad, varför det är så och om de skulle vilja ha det annorlunda: hon skrattar och är osäker, vet inte hur hon ska uttrycka det som antagligen är undertryckt ilska. Hon ber om ursäkt. "jag kanske ska sluta bestämma hur det ska vara, jag kanske ska låta bli så blir det säkert nåt gjort ändå - även om det inte blir precis som jag hade tänkt"
Han tycker det är jobbigt att det ska hända saker hela tiden och att få höra att han har gjort fel när han hjälpt till.
Hon har alltså grundkompetensen, överenskommelsen är att han inte har någon kompetens vad gäller hemmet. När hon försöker förmedla sin kompetens så kallas det för att hon lägger sig i. När hon ska säga till, känner han sig styrd.
Tänk om man var på ett nytt jobb, och man får lära sig hur man ska göra - då är det helt ok. Men kvinnornas kompetens i hemmet ska/bör inte delas med.
Han borde stå och kräva att få sin rättmätiga del av kompetensen i hemmet. Inte att hon ska anklaga sig själv och fråga "varför släpper jag inte taget?". Hon är både problemet och lösningen. Situationen saknar mannen. Var är han? Det är samma sak överallt. Var är HAN?
Carin Holmberg: det är lättare att bära ett tyngre lass om man tror att det finns en önskan från båda att gå vidare, det finns en plan, det ska bli bättre. Det är inte såhär det ska vara. Därför så är det ok att han får surfa efter ett nytt jobb - planen är ju att det ska bli bättre.
Men om det aldrig blir så att det blir bättre?
Hon: "Det är jag som klagar, han tycker allt är bra." (Japp, det är skuld man hör här - den hon lägger på sig själv)
Han: "Jag gör det när jag ser att det behövs." (När är det? Baseras det på HANS behov eller familjens behov?)
Hon:"Men om vi hjälptes åt...?"
- Vem vattnar blommorna? (bara ett exempel på liten och "meningslös" syssla som ändå är viktig och behöver utföras)
Familjeidealet bygger på att kvinnan måste vara underordnad. Hon FÅR inte ha massa egna önskningar. Hon dikteras av andra. Det är ett begränsande kvinnoideal, det är redan förutbestämt vad som är "naturligt" för henne att vilja göra, tänka, känna, önska. Genom att ange det som naturligt slipper man också diskussioner om vad kvinnor skulle vilja göra - de kvinnorna som inte följer mönstret är onaturliga!
Varför är maktobalansen så institutionaliserad? Förtryck inom äktenskapet finns även i samhället - det speglas. Se inte detta som ett aggressivt påhopp eller som ett påstående att alla kvinnor är förtryckta, det handlar inte om det. Det handlar om ömsesidig respekt och att jobba som ett lag, sträva åt samma håll, dela varandras bördor. Jämställdhetsdebatten förs på individnivå, fast problemen egentligen är på samhällsnivå, strukturella i ett större sammahang.
Jämställdheten sätts på prov när första barnet kommer.
Vanlig känsla när hon är hemma med barnet i början: kvinna som är hemma med barnet och väntar på mannen som ska komma hem.
Jämlika ideal svåra att förena med praktiska verkligheten. Det är så enkelt att välja ojämlikhet, jämlikhet måste man kämpa för.
Under intervjun med ett par om hur arbetsfördelningen är i hemmet, vem som gör vad och vem som inte gör vad, varför det är så och om de skulle vilja ha det annorlunda: hon skrattar och är osäker, vet inte hur hon ska uttrycka det som antagligen är undertryckt ilska. Hon ber om ursäkt. "jag kanske ska sluta bestämma hur det ska vara, jag kanske ska låta bli så blir det säkert nåt gjort ändå - även om det inte blir precis som jag hade tänkt"
Han tycker det är jobbigt att det ska hända saker hela tiden och att få höra att han har gjort fel när han hjälpt till.
Hon har alltså grundkompetensen, överenskommelsen är att han inte har någon kompetens vad gäller hemmet. När hon försöker förmedla sin kompetens så kallas det för att hon lägger sig i. När hon ska säga till, känner han sig styrd.
Tänk om man var på ett nytt jobb, och man får lära sig hur man ska göra - då är det helt ok. Men kvinnornas kompetens i hemmet ska/bör inte delas med.
Han borde stå och kräva att få sin rättmätiga del av kompetensen i hemmet. Inte att hon ska anklaga sig själv och fråga "varför släpper jag inte taget?". Hon är både problemet och lösningen. Situationen saknar mannen. Var är han? Det är samma sak överallt. Var är HAN?
Carin Holmberg: det är lättare att bära ett tyngre lass om man tror att det finns en önskan från båda att gå vidare, det finns en plan, det ska bli bättre. Det är inte såhär det ska vara. Därför så är det ok att han får surfa efter ett nytt jobb - planen är ju att det ska bli bättre.
Men om det aldrig blir så att det blir bättre?
tisdag 7 maj 2013
Ännu en onani-upptäckt!
Jag visste inte att man kan utveckla sitt onanerande på samma sätt som sitt sex! Hurra =)
Häromdagen råkade jag göra nåt som jag sedan gjorde systematiskt vilket var superskönt.
Mitt första sätt att onanera var helt enkelt att gnida mina sammapressade fingrar runt i cirkel på/strax ovan klitoris. Gärna med något emellan, t ex byxor eller ett täcke. Bara trosor eller naken funkar inte för mig.
Det jobbiga med detta sätt att onanera är att det blir "för mycket", klitoris blir liksom överkänsligt så att det inte blir skönt längre efter en orgasm.
Nu i vuxen ålder lärde jag mig mer om hur nerverna runt klitoris sitter och kom på ett nytt sätt att onanera. Det var skönt för att det gjorde att jag kunde göra mer, klitoris blev inte lika överkänsligt eftersom beröringen är mer indirekt. Nackdelen med denna variant är att när man inte är superupphetsad utan behöver komma igång, så tar det lite för lång tid (i mitt tycke!). Men nu har jag kommit på en kombination av principerna direkt-indirekt beröring!
Använd då den första metoden; cirkulära rörelser med sammanhållna fingrar. Använd den övre delen av fingrarna. Istället för att bara cirkla på klitoris, ta en cirkel på klitoris och flytta sedan upp handen för att göra ett par cirklar strax ovanför klitoris (typ nedanför venusberget eller vad det heter). Jag gissar att proportionerna är individuella och att en får experimentera fram vad som funkar bäst. Själv gillade jag 1:3 ungefär, dvs en cirkling på klitoris och tre ovanför.
Lycka till!
Häromdagen råkade jag göra nåt som jag sedan gjorde systematiskt vilket var superskönt.
Mitt första sätt att onanera var helt enkelt att gnida mina sammapressade fingrar runt i cirkel på/strax ovan klitoris. Gärna med något emellan, t ex byxor eller ett täcke. Bara trosor eller naken funkar inte för mig.
Det jobbiga med detta sätt att onanera är att det blir "för mycket", klitoris blir liksom överkänsligt så att det inte blir skönt längre efter en orgasm.
Nu i vuxen ålder lärde jag mig mer om hur nerverna runt klitoris sitter och kom på ett nytt sätt att onanera. Det var skönt för att det gjorde att jag kunde göra mer, klitoris blev inte lika överkänsligt eftersom beröringen är mer indirekt. Nackdelen med denna variant är att när man inte är superupphetsad utan behöver komma igång, så tar det lite för lång tid (i mitt tycke!). Men nu har jag kommit på en kombination av principerna direkt-indirekt beröring!
Använd då den första metoden; cirkulära rörelser med sammanhållna fingrar. Använd den övre delen av fingrarna. Istället för att bara cirkla på klitoris, ta en cirkel på klitoris och flytta sedan upp handen för att göra ett par cirklar strax ovanför klitoris (typ nedanför venusberget eller vad det heter). Jag gissar att proportionerna är individuella och att en får experimentera fram vad som funkar bäst. Själv gillade jag 1:3 ungefär, dvs en cirkling på klitoris och tre ovanför.
Lycka till!
tisdag 19 mars 2013
Heliga familjen
Jag har upptäckt ett jätteintressant program i Sveriges Radios arkiv! Det heter "Heliga familjen" och man hittar sändningarna här. Jag stötte på det häromdagen under en surfrunda kring, tvåsamhet, famljebildning, kvinnoroller och mansroller. Det verkar vara en jättespännande programserie och jag ser fram emot att lyssna igenom den!
måndag 4 mars 2013
Är jag rolig?
Mellan vkuken och mig pågår ibland en tävling, den är väldigt informell och dyker upp ibland men inte alltid. Tävlingen att få den andra att skratta. Jag får ett poäng om jag får honom att skratta, han får ett poäng om han får mig att skratta.
Enda problemet är om den ena delar ut sina poäng mer frikostigt än den andra.
Obs obs - detta är ju bara ena sidan av myntet - dvs min. Men jag försöker mig på en så neutral beskrivning som möjligt av min upplevelse. Och som bakgrund ska sägas att vkuken är en väldigt prestigelös person, utan manér eller yta. Han är, helt enkelt.
Jag har börjat lägga märke till att mina försök att vara rolig, få vkuken att skratta eller helt enkelt bara ha en lättsam konversation, ibland faller helt platt. Inte (bara) för att jag säger tråkiga saker, men för att han ska rätta mig eller inte "förstå" mig.
Jag säger något, en conversation starter, vad som helst. Det jag får tillbaka kan vara en rättelse av mitt uttalande för att det inte var korrekt (det hade kanske varit relevant i en diskussion, men inte i en världslig konversation) eller för att det var så ... provocerande att det aldrig kan ha varit sant, t ex överdrifter bara för att få igenom en poäng.
Jag tänker mig att konversationer blir torftiga om man inte bjuder på sig själv och sina historier, kanske lite "fixade" för att bli mer underhållande eller för att väcka frågor. Men istället för att väcka hans nyfikenhet eller orsaka skratt så triggar jag istället honom att rätta till mig eller korrigera mina uttalanden.
För mig framstår det här som otroligt pappigt, att jag är en liten flicka eller annan underlägsen person som måste rättas, som måste undervisas för att jag inte vet bättre. Samtidigt tär det på mig att jag inte får känna mig rolig, att jag inte får honom att skratta. Det blir som att den informella tävlingen har gått över till att bli nån sorts statusmarkör, han har förlorat ansiktet om han tycker nåt jag säger, visar eller gör är roligt.
Det gäller inte bara saker jag säger. Jag kan skicka eller visa honom länkar till honom med bilder eller filmsnuttar som jag vet han tittar på - men när de kommer från mig är det som att han inte ska visa sin reaktion öppet. Eller saker där han har ändrat sin ståndpunkt pga information/påverkan från mig. Jag har helt enkelt lyckats övertyga honom om att byta ståndpunkt. När jag upptäcker det och gläds åt att det är så, vad roligt att jag kunde hjälpa dig - så vill han ibland inte se det om det inte är HELT uppenbart. "Nä, jag bara bytte åsikt av mig självt, du hade inget med det att göra" eller "Vad menar du såhär har jag väl alltid gjort/tyckt osv".
När det händer och jag tycker att han beter sig fel, så blir jag arg. Nuförtiden kan jag bli riktigt jättearg, jätteirriterad, ibland går det så långt som att jag inte vill vara med honom utan drar mig undan och bara är avvisande. Mest för att jag blir så ledsen, jag känner mig dålig och avvisad själv. Så jag vill att han ska känna samma sak.
Jag vet inte varför det har blivit såhär. Jag tror att det inte var så "från början". Då var jag typ roligast i världen. Jag är rädd för att jag på nåt sätt har gjort det här själv, jag vet inte hur. Kanske har jag varit för crazy och han orkar inte längre men säger inte till ordentligt. Jag har varit crazy i andra sammanhang (nedstämdhet, vestibulit osv) så att det blir som att han måste vara pappig för att ta hand om mig då, så har det spillt över till allt istället. Eller så är det jag som beter mig som en flicka, triggar såna saker (mer om just det en annan gång).
Hursomhelst så känns det fan inte OK att det är såhär, varken för honom eller mig.
Enda problemet är om den ena delar ut sina poäng mer frikostigt än den andra.
Obs obs - detta är ju bara ena sidan av myntet - dvs min. Men jag försöker mig på en så neutral beskrivning som möjligt av min upplevelse. Och som bakgrund ska sägas att vkuken är en väldigt prestigelös person, utan manér eller yta. Han är, helt enkelt.
Jag har börjat lägga märke till att mina försök att vara rolig, få vkuken att skratta eller helt enkelt bara ha en lättsam konversation, ibland faller helt platt. Inte (bara) för att jag säger tråkiga saker, men för att han ska rätta mig eller inte "förstå" mig.
Jag säger något, en conversation starter, vad som helst. Det jag får tillbaka kan vara en rättelse av mitt uttalande för att det inte var korrekt (det hade kanske varit relevant i en diskussion, men inte i en världslig konversation) eller för att det var så ... provocerande att det aldrig kan ha varit sant, t ex överdrifter bara för att få igenom en poäng.
Jag tänker mig att konversationer blir torftiga om man inte bjuder på sig själv och sina historier, kanske lite "fixade" för att bli mer underhållande eller för att väcka frågor. Men istället för att väcka hans nyfikenhet eller orsaka skratt så triggar jag istället honom att rätta till mig eller korrigera mina uttalanden.
För mig framstår det här som otroligt pappigt, att jag är en liten flicka eller annan underlägsen person som måste rättas, som måste undervisas för att jag inte vet bättre. Samtidigt tär det på mig att jag inte får känna mig rolig, att jag inte får honom att skratta. Det blir som att den informella tävlingen har gått över till att bli nån sorts statusmarkör, han har förlorat ansiktet om han tycker nåt jag säger, visar eller gör är roligt.
Det gäller inte bara saker jag säger. Jag kan skicka eller visa honom länkar till honom med bilder eller filmsnuttar som jag vet han tittar på - men när de kommer från mig är det som att han inte ska visa sin reaktion öppet. Eller saker där han har ändrat sin ståndpunkt pga information/påverkan från mig. Jag har helt enkelt lyckats övertyga honom om att byta ståndpunkt. När jag upptäcker det och gläds åt att det är så, vad roligt att jag kunde hjälpa dig - så vill han ibland inte se det om det inte är HELT uppenbart. "Nä, jag bara bytte åsikt av mig självt, du hade inget med det att göra" eller "Vad menar du såhär har jag väl alltid gjort/tyckt osv".
När det händer och jag tycker att han beter sig fel, så blir jag arg. Nuförtiden kan jag bli riktigt jättearg, jätteirriterad, ibland går det så långt som att jag inte vill vara med honom utan drar mig undan och bara är avvisande. Mest för att jag blir så ledsen, jag känner mig dålig och avvisad själv. Så jag vill att han ska känna samma sak.
Jag vet inte varför det har blivit såhär. Jag tror att det inte var så "från början". Då var jag typ roligast i världen. Jag är rädd för att jag på nåt sätt har gjort det här själv, jag vet inte hur. Kanske har jag varit för crazy och han orkar inte längre men säger inte till ordentligt. Jag har varit crazy i andra sammanhang (nedstämdhet, vestibulit osv) så att det blir som att han måste vara pappig för att ta hand om mig då, så har det spillt över till allt istället. Eller så är det jag som beter mig som en flicka, triggar såna saker (mer om just det en annan gång).
Hursomhelst så känns det fan inte OK att det är såhär, varken för honom eller mig.
måndag 18 februari 2013
Jag ändrar riktning
Jag tänker inte lika mycket på vestibulit sedan en tid tillbaka Mitt fokus är istället på mitt liv, mitt mående och min sambo-relation. Jag funderar mycket kring maktbalans hemma, om att dela bördor och glädjeämnen. Jag funderar också mycket kring prioriteringar i livet; jobb - familj - mig själv - relationen - vänner - aktiviteter.
Hur lever man ett liv egentligen? Ibland känns det som att det är något jag har missat.
Det är mycket analyser, som som t ex hur mycket jag aktivt delar med mig av saker som händer mig och hur mycket vkuken gör det. Vad den ena och den andra tycker är viktigt, vad som spelar roll och vilka värderingar vi har. Det är massa saker som jag börjar inse nu när jag funderar på det, som det ibland känns som att andra redan har kommit fram till. Kanske har jag inte haft sådana vänskapsrelationer där jag kunnat diskutera sånt här. Jag vet inte.
Det kanske är dags att skriva mer om det, när det är det jag tänker på mest och skulle ha mest behov av att ventilera. Alla tankar om mig själv, hur jag mår och hur jag vill leva mitt liv. Då kanske mer lossnar. Vestibuliten finns där och kommer säkert med när den kommer upp. Vilket den kommer göra snart...
Diskussionen om barn har kommit upp den senaste tiden hemma. Då kommer vestibuliten som ett brev på posten =)
Men just det där om barn, det gör att tankar om genus, makt och självbild kommer upp. Hur hade jag det som barn? Hur har jag det nu? Hur vill jag att mina barn ska ha det? Hur vill vkuken att hans barn ska ha det? Tycker vi samma sak, eller iallafall i samma riktning?
Jag känner att jag börjat komma till en punkt i livet där jag är mer nöjd, jag kan se att jag har åstadkommit saker som jag drömt om och jag kan glädjas över det. Det är en spännande tid att se närmare på mina tankar!
måndag 10 december 2012
Livet går i perioder
Nytt jobb? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nytt ansvar på jobbet? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya rutiner, t ex mindfulness? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Påbörjat terapi eller annan behandling? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Ny bekantskap, på jobbet eller privat? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya insikter, nya tankar? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Partner som är annorlunda? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Alla nya händelser, ovana situationer och positioner påverkar en - ibland utan att man förstår det själv.
Vi lever ju inte isolerade i små bubblor. Vi är resultatet av en växelverkan, både inom oss själva och i relation med andra personer och även samhället.
Varför är jag så irriterad just nu, kanske har en låg tröskel, är nervös eller rastlös?
Kanske är det för att det har skett en förändring i mitt liv nyligen.
Kan jag identifiera förändringen?
Det är inte nödvändigt: ibland räcker det för mig att bara inse att det är något- jag har lärt mig identifiera när det är något externt som har påverkat mig. Men genom att hitta källan kan jag också hantera dess påverkan på mig, t o m välja att inte bli påverkad.
Jag har lagt märke till detta i "givna" situationer som nya jobb. Men jag har också gjort nya erfarenheter: att vara kvar på samma jobb men byta grupp eller arbetsuppgift är en lika stor förändring som att byta jobb.
Att påbörja terapi är en jätteansträngning som är utmattande framförallt för huvudet. Den går egentligen inte över förrän terapin är över, men lugnar åtminstone ner sig under tiden. Varje ny session är en ny påverkan, även om inte alla sessioner är lika jobbiga.
Beroende på vem man är kan saker andra säger eller gör påverka en. Ens egna förväntningar som grusas eller uppfylls påverkar en.
Påverkan från de nya sakerna går över efter ett tag, några veckor oftast. Jag känner mig nu lugnare när det händer för att jag kan se framåt och vet att det är temporärt. Jag har lärt mig att identifiera när det händer och för många saker kan jag också nu identifiera roten till problemet. Vissa grejer är enklare än annat: jobb är enkelt. Relationen är svårare: det är svårt att identifiera varför jag känner mig sviken eller avvisad.
Med helt nya saker fattar jag inte alltid vad som händer. Men jag kan se att jag har blivit mycket bättre på att märka att det är nåt nytt som har påverkat mig och bara det känns jätteskönt.
Nytt ansvar på jobbet? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya rutiner, t ex mindfulness? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Påbörjat terapi eller annan behandling? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Ny bekantskap, på jobbet eller privat? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya insikter, nya tankar? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Partner som är annorlunda? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Alla nya händelser, ovana situationer och positioner påverkar en - ibland utan att man förstår det själv.
Vi lever ju inte isolerade i små bubblor. Vi är resultatet av en växelverkan, både inom oss själva och i relation med andra personer och även samhället.
Varför är jag så irriterad just nu, kanske har en låg tröskel, är nervös eller rastlös?
Kanske är det för att det har skett en förändring i mitt liv nyligen.
Kan jag identifiera förändringen?
Det är inte nödvändigt: ibland räcker det för mig att bara inse att det är något- jag har lärt mig identifiera när det är något externt som har påverkat mig. Men genom att hitta källan kan jag också hantera dess påverkan på mig, t o m välja att inte bli påverkad.
Jag har lagt märke till detta i "givna" situationer som nya jobb. Men jag har också gjort nya erfarenheter: att vara kvar på samma jobb men byta grupp eller arbetsuppgift är en lika stor förändring som att byta jobb.
Att påbörja terapi är en jätteansträngning som är utmattande framförallt för huvudet. Den går egentligen inte över förrän terapin är över, men lugnar åtminstone ner sig under tiden. Varje ny session är en ny påverkan, även om inte alla sessioner är lika jobbiga.
Beroende på vem man är kan saker andra säger eller gör påverka en. Ens egna förväntningar som grusas eller uppfylls påverkar en.
Påverkan från de nya sakerna går över efter ett tag, några veckor oftast. Jag känner mig nu lugnare när det händer för att jag kan se framåt och vet att det är temporärt. Jag har lärt mig att identifiera när det händer och för många saker kan jag också nu identifiera roten till problemet. Vissa grejer är enklare än annat: jobb är enkelt. Relationen är svårare: det är svårt att identifiera varför jag känner mig sviken eller avvisad.
Med helt nya saker fattar jag inte alltid vad som händer. Men jag kan se att jag har blivit mycket bättre på att märka att det är nåt nytt som har påverkat mig och bara det känns jätteskönt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)