Heliga familjen del 2 - Äktenskapet

Länk till program två

Äktenskapet har haft olika funktioner genom olika tider. I bondesamhället var det som en affärsuppgörelse.
Traditionella bondäktenskap var en arbetsgemenskap: de slet tillsammans för gården, överlevnad osv och hade olika ansvarsområden. Barnens omhändertagande delades av alla på gården.

Det betyder inte att det var bättre förr - bara att fördelningen i hemmet var annan och syftet med äktenskapet var ett annat och att både husbondens och matmors roll var viktiga för gårdens framgång.

Barnen som intervjuas speglar hur utseendet är viktigt, hur äktenskapet är en förutsättning för att leva ihop och skaffa barn. Man ska hitta nån som är söt och man gifter sig för att kunna leva ihop och skaffa barn.

Vilken roll spelar äktenskapet som institution? Gudrun Schyman berättar om sitt tidigare äktenskap som var en kamp mellan två individer- han ville ha nån vid sin sida, men hon ville mer. Hennes lösning blev att göra det han ville för att sedan hinna med det hon själv ville. Inte så ovanligt tror jag. "Jag måste hinna med allt det här för att sedan göra det jag själv vill."

Paret: han har skuldbelagt henne för att hon har köpt barngrejer. Han ville vara med. Han har inte riktigt fattat förrän nu. Han kan alltid göra nåt annat. Hon är bunden av graviditeten.

Den moderna bröllopsceremonin är ett modernt påfund, 1900-talet. Före kristendomen utan vigselmomentet, snarare affärsuppgörelse och fullbordat genom att paret producerar barn (första natten). Sängledning av brudparet med alla andra.

Hur kom det moderna äktenskapet till? Under 1700-talet började bilden av hustrun förändras. Kvinnan skulle hjälpa staten civilisera bondlurken. Hon går från familjeförsörjare till att vara hemmets hjärta, en galjonsfigur för äktenskapet.

Idag då kvinnor inte längre vill vara galjonsfigurer så uppstår en rädsla för att äktenskapet som institution ska upplösas. "Vad ska vi då ta oss till? Det kommer bli anarki!"

Det är en anledning till varför det var så himla viktigt att definiera äktenskapet som något mellan man och kvinna och inte en könsneutral konstruktion. Äktenskapet sågs som något fundamentalt; att be om könsneutral äktenskapslagstiftning var som att be om ett 25-timmarsdygn!

Sist men inte minst: Lagstiftning har en normativ verkan! Det är en tanke värd att komma ihåg när folk är emot kvotering eller helt individualiserad föräldraförsäkring. Det här avsnittet spelades in innan vi fick en könsneutral äktenskapslagstiftning för några år sen. Det verkar ju ha gått bra... varför skulle inte kvotering eller individuell föräldraförsäkring kunna göra det?

Heliga familjen del 1 - Familjen

Jag har avverkat det första avsnittet i Heliga familjen. Ett bra introduktionsavsnitt där familjen som begrepp tas upp och man får höra några par prata om hur det ser ut i deras familj. Det här inlägget blir kanske lite mer som anteckningar från när jag lyssnade men jag hoppas att det kommer fram nåt och att det väcker lite nyfikenhet! Länk till första avsnittet.

Det som fastnade hos mig i det här avsnittet var just de saker som handlade om vad hon tänker jämfört med vad han tänker, vad gäller saker inom familjen.

Hon: "Det är jag som klagar, han tycker allt är bra." (Japp, det är skuld man hör här - den hon lägger på sig själv)

Han: "Jag gör det när jag ser att det behövs." (När är det? Baseras det på HANS behov eller familjens behov?)
Hon:"Men om vi hjälptes åt...?"

- Vem vattnar blommorna? (bara ett exempel på liten och "meningslös" syssla som ändå är viktig och behöver utföras)

Familjeidealet bygger på att kvinnan måste vara underordnad. Hon FÅR inte ha massa egna önskningar. Hon dikteras av andra. Det är ett begränsande kvinnoideal, det är redan förutbestämt vad som är "naturligt" för henne att vilja göra, tänka, känna, önska. Genom att ange det som naturligt slipper man också diskussioner om vad kvinnor skulle vilja göra - de kvinnorna som inte följer mönstret är onaturliga!

Varför är maktobalansen så institutionaliserad? Förtryck inom äktenskapet finns även i samhället - det speglas. Se inte detta som ett aggressivt påhopp eller som ett påstående att alla kvinnor är förtryckta, det handlar inte om det. Det handlar om ömsesidig respekt och att jobba som ett lag, sträva åt samma håll, dela varandras bördor. Jämställdhetsdebatten förs på individnivå, fast problemen egentligen är på samhällsnivå, strukturella i ett större sammahang.

Jämställdheten sätts på prov när första barnet kommer.
Vanlig känsla när hon är hemma med barnet i början: kvinna som är hemma med barnet och väntar på mannen som ska komma hem.

Jämlika ideal svåra att förena med praktiska verkligheten. Det är så enkelt att välja ojämlikhet, jämlikhet måste man kämpa för.

Under intervjun med ett par om hur arbetsfördelningen är i hemmet, vem som gör vad och vem som inte gör vad, varför det är så och om de skulle vilja ha det annorlunda: hon skrattar och är osäker, vet inte hur hon ska uttrycka det som antagligen är undertryckt ilska. Hon ber om ursäkt. "jag kanske ska sluta bestämma hur det ska vara, jag kanske ska låta bli så blir det säkert nåt gjort ändå - även om det inte blir precis som jag hade tänkt"
Han tycker det är jobbigt att det ska hända saker hela tiden och att få höra att han har gjort fel när han hjälpt till.

Hon har alltså grundkompetensen, överenskommelsen är att han inte har någon kompetens vad gäller hemmet. När hon försöker förmedla sin kompetens så kallas det för att hon lägger sig i. När hon ska säga till, känner han sig styrd.
Tänk om man var på ett nytt jobb, och man får lära sig hur man ska göra - då är det helt ok. Men kvinnornas kompetens i hemmet ska/bör inte delas med.

Han borde stå och kräva att få sin rättmätiga del av kompetensen i hemmet. Inte att hon ska anklaga sig själv och fråga "varför släpper jag inte taget?". Hon är både problemet och lösningen. Situationen saknar mannen. Var är han? Det är samma sak överallt. Var är HAN?

Carin Holmberg: det är lättare att bära ett tyngre lass om man tror att det finns en önskan från båda att gå vidare, det finns en plan, det ska bli bättre. Det är inte såhär det ska vara. Därför så är det ok att han får surfa efter ett nytt jobb - planen är ju att det ska bli bättre.

Men om det aldrig blir så att det blir bättre?

Ännu en onani-upptäckt!

Jag visste inte att man kan utveckla sitt onanerande på samma sätt som sitt sex! Hurra =)

Häromdagen råkade jag göra nåt som jag sedan gjorde systematiskt vilket var superskönt.

Mitt första sätt att onanera var helt enkelt att gnida mina sammapressade fingrar runt i cirkel på/strax ovan klitoris. Gärna med något emellan, t ex byxor eller ett täcke. Bara trosor eller naken funkar inte för mig.

Det jobbiga med detta sätt att onanera är att det blir "för mycket", klitoris blir liksom överkänsligt så att det inte blir skönt längre efter en orgasm.

Nu i vuxen ålder lärde jag mig mer om hur nerverna runt klitoris sitter och kom på ett nytt sätt att onanera. Det var skönt för att det gjorde att jag kunde göra mer, klitoris blev inte lika överkänsligt eftersom beröringen är mer indirekt. Nackdelen med denna variant är att när man inte är superupphetsad utan behöver komma igång, så tar det lite för lång tid (i mitt tycke!). Men nu har jag kommit på en kombination av principerna direkt-indirekt beröring!

Använd då den första metoden; cirkulära rörelser med sammanhållna fingrar. Använd den övre delen av fingrarna. Istället för att bara cirkla på klitoris, ta en cirkel på klitoris och flytta sedan upp handen för att göra ett par cirklar strax ovanför klitoris (typ nedanför venusberget eller vad det heter). Jag gissar att proportionerna är individuella och att en får experimentera fram vad som funkar bäst. Själv gillade jag 1:3 ungefär, dvs en cirkling på klitoris och tre ovanför.

Lycka till!

Heliga familjen

Jag har upptäckt ett jätteintressant program i Sveriges Radios arkiv! Det heter "Heliga familjen" och man hittar sändningarna här. Jag stötte på det häromdagen under en surfrunda kring, tvåsamhet, famljebildning, kvinnoroller och mansroller. Det verkar vara en jättespännande programserie och jag ser fram emot att lyssna igenom den!

Är jag rolig?

Mellan vkuken och mig pågår ibland en tävling, den är väldigt informell och dyker upp ibland men inte alltid. Tävlingen att få den andra att skratta. Jag får ett poäng om jag får honom att skratta, han får ett poäng om han får mig att skratta.

Enda problemet är om den ena delar ut sina poäng mer frikostigt än den andra.

Obs obs - detta är ju bara ena sidan av myntet - dvs min. Men jag försöker mig på en så neutral beskrivning som möjligt av min upplevelse. Och som bakgrund ska sägas att vkuken är en väldigt prestigelös person, utan manér eller yta. Han är, helt enkelt.

Jag har börjat lägga märke till att mina försök att vara rolig, få vkuken att skratta eller helt enkelt bara ha en lättsam konversation, ibland faller helt platt. Inte (bara) för att jag säger tråkiga saker, men för att han ska rätta mig eller inte "förstå" mig.

Jag säger något, en conversation starter, vad som helst. Det jag får tillbaka kan vara en rättelse av mitt uttalande för att det inte var korrekt (det hade kanske varit relevant i en diskussion, men inte i en världslig konversation) eller för att det var så ... provocerande att det aldrig kan ha varit sant, t ex överdrifter bara för att få igenom en poäng.

Jag tänker mig att konversationer blir torftiga om man inte bjuder på sig själv och sina historier, kanske lite "fixade" för att bli mer underhållande eller för att väcka frågor. Men istället för att väcka hans nyfikenhet eller orsaka skratt så triggar jag istället honom att rätta till mig eller korrigera mina uttalanden.

För mig framstår det här som otroligt pappigt, att jag är en liten flicka eller annan underlägsen person som måste rättas, som måste undervisas för att jag inte vet bättre. Samtidigt tär det på mig att jag inte får känna mig rolig, att jag inte får honom att skratta. Det blir som att den informella tävlingen har gått över till att bli nån sorts statusmarkör, han har förlorat ansiktet om han tycker nåt jag säger, visar eller gör är roligt.

Det gäller inte bara saker jag säger. Jag kan skicka eller visa honom länkar till honom med bilder eller filmsnuttar som jag vet han tittar på - men när de kommer från mig är det som att han inte ska visa sin reaktion öppet. Eller saker där han har ändrat sin ståndpunkt pga information/påverkan från mig. Jag har helt enkelt lyckats övertyga honom om att byta ståndpunkt. När jag upptäcker det och gläds åt att det är så, vad roligt att jag kunde hjälpa dig - så vill han ibland inte se det om det inte är HELT uppenbart. "Nä, jag bara bytte åsikt av mig självt, du hade inget med det att göra" eller "Vad menar du såhär har jag väl alltid gjort/tyckt osv".

När det händer och jag tycker att han beter sig fel, så blir jag arg. Nuförtiden kan jag bli riktigt jättearg, jätteirriterad, ibland går det så långt som att jag inte vill vara med honom utan drar mig undan och bara är avvisande. Mest för att jag blir så ledsen, jag känner mig dålig och avvisad själv. Så jag vill att han ska känna  samma sak.

Jag vet inte varför det har blivit såhär. Jag tror att det inte var så "från början". Då var jag typ roligast i världen. Jag är rädd för att jag på nåt sätt har gjort det här själv, jag vet inte hur. Kanske har jag varit för crazy och han orkar inte längre men säger inte till ordentligt. Jag har varit crazy i andra sammanhang (nedstämdhet, vestibulit osv) så att det blir som att han måste vara pappig för att ta hand om mig då, så har det spillt över till allt istället. Eller så är det jag som beter mig som en flicka, triggar såna saker (mer om just det en annan gång).

Hursomhelst så känns det fan inte OK att det är såhär, varken för honom eller mig.

Jag ändrar riktning

Jag tänker inte lika mycket på vestibulit sedan en tid tillbaka Mitt fokus är istället på mitt liv, mitt mående och min sambo-relation. Jag funderar mycket kring maktbalans hemma, om att dela bördor och glädjeämnen. Jag funderar också mycket kring prioriteringar i livet; jobb - familj - mig själv - relationen - vänner - aktiviteter.

Hur lever man ett liv egentligen? Ibland känns det som att det är något jag har missat.

Det är mycket analyser, som som t ex hur mycket jag aktivt delar med mig av saker som händer mig och hur mycket vkuken gör det. Vad den ena och den andra tycker är viktigt, vad som spelar roll och vilka värderingar vi har. Det är massa saker som jag börjar inse nu när jag funderar på det, som det ibland känns som att andra redan har kommit fram till. Kanske har jag inte haft sådana vänskapsrelationer där jag kunnat diskutera sånt här. Jag vet inte.

Det kanske är dags att skriva mer om det, när det är det jag tänker på mest och skulle ha mest behov av att ventilera. Alla tankar om mig själv, hur jag mår och hur jag vill leva mitt liv. Då kanske mer lossnar. Vestibuliten finns där och kommer säkert med när den kommer upp. Vilket den kommer göra snart...

Diskussionen om barn har kommit upp den senaste tiden hemma. Då kommer vestibuliten som ett brev på posten =)

Men just det där om barn, det gör att tankar om genus, makt och självbild kommer upp. Hur hade jag det som barn? Hur har jag det nu? Hur vill jag att mina barn ska ha det? Hur vill vkuken att hans barn ska ha det? Tycker vi samma sak, eller iallafall i samma riktning?

Jag känner att jag börjat komma till en punkt i livet där jag är mer nöjd, jag kan se att jag har åstadkommit saker som jag drömt om och jag kan glädjas över det. Det är en spännande tid att se närmare på mina tankar!

Livet går i perioder

Nytt jobb? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nytt ansvar på jobbet? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya rutiner, t ex mindfulness? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Påbörjat terapi eller annan behandling? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Ny bekantskap, på jobbet eller privat? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Nya insikter, nya tankar? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.
Partner som är annorlunda? Ny påverkan för ditt huvud och din kropp.

Alla nya händelser, ovana situationer och positioner påverkar en - ibland utan att man förstår det själv.
Vi lever ju inte isolerade i små bubblor. Vi är resultatet av en växelverkan, både inom oss själva och i relation med andra personer och även samhället.

Varför är jag så irriterad just nu, kanske har en låg tröskel, är nervös eller rastlös?
Kanske är det för att det har skett en förändring i mitt liv nyligen.

Kan jag identifiera förändringen?
Det är inte nödvändigt: ibland räcker det för mig att bara inse att det är något- jag har lärt mig identifiera när det är något externt som har påverkat mig. Men genom att hitta källan kan jag också hantera dess påverkan på mig, t o m välja att inte bli påverkad.

Jag har lagt märke till detta i "givna" situationer som nya jobb. Men jag har också gjort nya erfarenheter: att vara kvar på samma jobb men byta grupp eller arbetsuppgift är en lika stor förändring som att byta jobb.
Att påbörja terapi är en jätteansträngning som är utmattande framförallt för huvudet. Den går egentligen inte över förrän terapin är över, men lugnar åtminstone ner sig under tiden. Varje ny session är en ny påverkan, även om inte alla sessioner är lika jobbiga.

Beroende på vem man är kan saker andra säger eller gör påverka en. Ens egna förväntningar som grusas eller uppfylls påverkar en.

Påverkan från de nya sakerna går över efter ett tag, några veckor oftast. Jag känner mig nu lugnare när det händer för att jag kan se framåt och vet att det är temporärt. Jag har lärt mig att identifiera när det händer och för många saker kan jag också nu identifiera roten till problemet. Vissa grejer är enklare än annat: jobb är enkelt. Relationen är svårare: det är svårt att identifiera varför jag känner mig sviken eller avvisad.

Med helt nya saker fattar jag inte alltid vad som händer. Men jag kan se att jag har blivit mycket bättre på att märka att det är nåt nytt som har påverkat mig och bara det känns jätteskönt.

Vems är egentligen problemet?

Ok. Ni är ett par, varav minst den ena är en kvinna och hon har dessutom vestibulit.

Vems är då problemet "vestibulit"? Är det hennes? Är det bådas?

På vem ligger det att ta hand om det som uppstår på grund av vestibuliten? T ex minskad sexlust, dålig självkänsla, nedstämdhet osv. Är det hennes? Är det bådas?

På vem ligger ansvaret om otillfredsställelse? Då tänker jag på närhet, sex av olika slag och andra liknande behov. Är det hennes ansvar? Är det bådas ansvar?

Det går ju så klart inte att säga "så här är det, så här ska man göra". Det är inte svart eller vitt. Men det gäller ju åt båda hållen. Det är kanske inte partners ansvar - men det är inte heller den som har vestibulit som ska bära allt ansvar.

Personligen förväntar jag mig ett engagemang från min partner. Det här är en källa till diskussion hos oss. Jag kan såklart sitta och göra mina övningar hit och dit. Men vad spelar det egentligen för roll om inte han är intresserad eller engagerad?

Vi har jättebra sex. Att lägga till slidsex på det vore såklart mysigt, men det har inget egenvärde i sig för mig eftersom jag i övrigt inte har ont till vardags. Att bli av med smärtan på egen hand är ju bra och så, men vad händer sen när vi ska försöka med omslutande sex? Vi borde ju öva tillsammans också, så att mitt huvud och kropp vänjer sig av med smärtkoppingen till honom.

Jag tycker alltså inte att det är bara mitt problem. I vårt fall speciellt eftersom vi var tillsammans när jag fick det. När vi fick det.

För andra kan jag tänka, att man ska komma ihåg att man är med om det tillsammans. Att tvåsamhet, om man nu ska envisas med att vara med i det, handlar om att dela på livet. Annars kan man nöja sig med att ha ett gäng vänner och några KK. Då uppfyller man i stort sett samma sak. Skillnaden med en partner, enligt mig, är att den personen ska dela ens sorg och glädje. Den ska orka engagera sig i sånt som vestibulit, att göra övningar, att älta problem och känslor. Att orka peppa när det är tungt.

Det är inte lätt - men vad är poängen annars?

Att använda ord

Det här med ord. Det gör faktiskt skillnad.

Det finns en anledning till varför jag använder ordet fitta. Det finns en anledning till att jag använder ordet "sex" som en benämning för all sorts sex, inte bara ett sorts sex.

Det gör skillnad att använda ord. Det gör skillnad vilka ord man väljer att använda och i vilket sammanhang.

Hur kan detta göra skillnad, kan man kanske tänka sig. Jo, för att språket påverkar oss. Det är en sluten återkopplingsmekanism: vi skapar språket och ger det en betydelse, betydelsen förändras över tid och börjar också påverka oss.

Språkvetenskap handlar bland annat om det här. Hur språk och användning av språk påverkar oss, hur språket används av alla grupper och individer för att markera olika saker. Hur företeelser i språket speglar vårt samhälle och dess struktur. Det är jättespännande och så fort man börjar tänka på det så är det som i The Matrix: man börjar läsa det överallt.

När jag började förstå det här så började jag också ändra hur jag uttryckte mig och vilka ord jag valde för att säga saker.

Så: varför använder jag ordet fitta?
För mig är ett maktuttryck. Det slängs rakt i ansiktet på en, när man säger det. Efter ett tag blir det normaliserat, märker jag.
Vad betyder ordet "fitta" för mig?
Det var ett naturligt uttryck för hela underlivsområdet, inklusive slidan, klittan, blygdläpparna etc som var tillräckligt vuxet. Jag ville inte använda snippa eftersom det kändes mer riktat mot barn och mer "offentliga" sammanhang. Jag kommer inte säga "fitta" på jobbet kanske, men om man pratar om det så säger jag hellre "snippa" då. Utöver det kom jag bara på "vulva" som ord för hela det kvinnliga underlivet. Och så finns ju "underliv" men det kändes väldigt kastrerat på nåt sätt. Så det gick bort. Fittan var kvar.

Sen det här med sex då.
Säger man "penetrerande sex" så definierar man implicit en som penetrerar och en som blir penetrerad. Det i sig är ett uttryck för makt: en styrande, aggressiv part och en mottagande, passiv part. Det köper jag inte heller. Sex ska vara jämlikt. Dessutom kan penetration vara flera saker; hetero-analsex, homo-analsex och vad säger man när man använder leksaker? Är det också penetrationssex eller är det leksaks-sex?

Penetrerande sex går alltså bort. Bättre då att säga slidsex, analsex osv. Säg vad du menar liksom. Då inkluderar man också annan typ av sex, vilket gör att sex som generellt begrepp utvidgas och blir nåt mer än det implicita, vardagliga "in-och ut" som folk tänker på utan att ha funderat närmare på saker.

Omslutande sex är ett bra ord också. Det kastar om maktförhållandet om man jämför med penetrationssex. Då blir en aktiva parten den som omsluter och den passiva parten blir den som blir omsluten. Jag väljer att omsluta vkuken jämfört med att vkuken penetrerar mig. Jag äter upp honom jämfört med att han genomborrar mig. Slidskräck mot penisavund.

På menyn: snabbsex

Jag vet inte om det är så att jag gör framsteg eller att jag ser det jag gör i en mer positiv dager - men häromdagen hände ytterligare en bra sexgrej!

Vi hade inte sexat på jättelänge, både jag och vkuken hade haft massa annat att stå i, trötthet och ett tajt schema kom i vägen helt enkelt. Vi var båda sugna men för orkeslösa för att ta hand om det.

Det hade gått så långt att jag hade börjat ha en massa sex-drömmar med alla möjliga människor. Det är ytterligare en förändring. Tidigare har jag aldrig haft sexfantasier eller -drömmar som involverade specifika individer. Det var alltid en anonym kropp, en anonym hand, som jag interagerade med.

Så var det ganska länge i vårt förhållande också. Så småningom började vkuken dyka upp i fantasierna, vilket bara det kändes som en bra grej.

Nu när jag känner mig mer fri med min sexualitet och accepterar mig själv, så verkar det som att jag även kan hantera andra människor i mina fantasier och drömmar. Det är okej liksom, det är bara en dröm. Det är rätt häftigt faktiskt! Och så har jag kommit flera gånger i drömmen också.

Iaf - allt detta pga sex-svälten helt enkelt. Jag var sugen men fick inte tillfälle. Så en morgon när jag hade extra bråttom, men gick tillbaka och la mig en liten minut hos vkuken (han hade inte gått upp) så vaknade han till och vi myste lite. Sen följde han med till köket och höll på lite mer medan jag preppade min frukost. Jag var fortfarande "medveten" - jag måste hinna till jobbet osv. Sen kom ögonblicket då jag tänkte "ok, nu kör vi, jag får hoppa över frukosten och så får vi se vad det här blir". Så stod vi där i köket och höll på, torrjuckade så jag blev jättekåt och sen lyckades vi få mig att komma stående!

Skönt på flera sätt; skönt med orgasm, skönt att jag klarade att stå upp och komma, skönt att fixa stressen och kunna slappna av och ta tillfället i akt liksom.

Det ska jag försöka göra oftare - ta det som bjuds liksom. Tillfället kommer kanske inte igen. Och man vill ju inte gå på svältkur heller!