Det här med att ligga

Häromkvällen lyssnade jag på Hångla med P3, för den som vill höra själv var det 2012-10-12.

I början av programmet tar de upp en insändare. En kille har skrivit att han är orolig över att han kommer för tidigt när han och hans tjej har omslutande sex. Han beskriver det som att han inte håller för ett jättelångt in-och-ut-sex, som han tror att man ska ha. Som han tror att det ska vara.


Sexualupplysaren berättar att det är en vanlig föreställning, att man tror att sex innebär in-och-ut över lång tid för att det ska vara på "riktigt". Men i verkligheten är det så att själva in-och-utet bara är några minuter av själva sexet. Resten är ju en massa andra ställningar, massa andra sätt att tillfredsställa varandra och ta på varandra. Det är liksom inte bara en massa in och ut, man smeker varandra, hånglar, tar på varandra, byter ställning, gör det en liten stund, tar en paus, gör oralsex osv osv. Saker som är sköna, som gör att det blir lite mer - men att man inte kommer av dem.

Enligt sexualupplysaren är ett genomsnittligt samlag precis det; det är en liten stund (några minuter) av omslutande sex och sen består resten av massa annat. Det är inte så att man håller på i ett svep i en kvart med bara in och ut.

Det här är ju en av de vanligaste frågorna som tonårskillar och även vuxna män skriver till spalter om. Så även om jag hört den och svaren en massa gånger förut blev det en sorts insikt för mig ändå. Den här sexualuppysaren valde en annan väg än den vanliga, vilket fick mig att tänka vidare.

På film är det ju bara en massa in och ut i vad som verkar vara flera timmar. Det är det man får se. Man får inte se så mycket hångel, smek eller oralsex. Får man se det, så framställs det som en del av förspelet eller som nån sorts sidan-av-verksamhet, något oviktigt som bara ska visualisera känslan personerna i filmen har för varandra. Och sen börjar klippen på in-och-ut-sexet, som ser ut att hålla på JÄTTELÄNGE. Vilken slida klarar det liksom? Vilken snopp klarar det? Det är ju helt galet egentligen, om man tänker på det lite. Det är ju slemhinnor, det är ju inga maskiner. Det är sekret, inte maskinolja. Det kan inte gå att hålla på jättelänge.

Är man lagd åt det biologiska hållet kan man tänka sig att det verkar inte finnas någon evolutionär egennytta med ett jättelångt in-och-ut-samlag. Den biten är ju bara för reproduktion, och det smartaste är väl att se till att få det gjort innan nåt händer (nån tröttnar, lejonen kommer etc). Man kan tänka sig då att smarta apor som vi (och andra apor!) inser att man kan faktiskt ta vara på njutningen lite längre genom att göra andra saker än bara reproduktion. Lura evolutionen en stund liksom, så man får det skönare.

Även om jag inte är nån biologist, så tänker jag att det inte skulle vara så konstigt att man inte ägnar så mycket tid åt in och ut.

Fasiken, tänker jag på det ett steg till, så är det inte konstigt att man får vestibulit av att slita in och ut hela tiden sådär.

Oh yes!

Igår tog jag initiativet till sex, hurra!

Jag skrev ju förut om att jag känner inte längre att jag inte bidrar. Igår gick jag omkring och var lite småkåt under dagen och valde att tillfredsställa mig själv. Visste inte om det skulle hålla i sig till när vkuken kom hem, så jag tänkte att det är bäst att passa på när jag nu känner för nåt. Jag försöker också komma igång med Mikas teori igen, om att njutning föder njutning (skrev om det här)

När han kom hem senare på kvällen, la vi oss tillsammans för att sova och jag kände då att jag fortfarande ville. Så jag började röra mig lite och så, och trots att han var jättetrött så tände han till och vi sexade lite, med mig som kapten. Det kändes jättekul, lilla JAG - tar initiativet =)

Sen var det dock så att jag kände "orka suga" och funderade vidare "kanske kan vi köra analt, så slipper jag göra nåt - men fan, det är ju rätt jobbigt det med" för att slippa anstränga mig. Började tänka "finns det inget sätt jag kan tillfredsställa honom med handen, som han gör med mig", det hade varit rätt skönt. Borde öva på det.

Den här typen av tankar hade jag runt tiden då vestibuliten infann sig: ibland var min slida mest ett hål att stoppa in vkuken i för att slippa ta hand om honom. Jag var nog lite deppig i allmänhet, hade en jobbig period i plugget och vår relation var inte på topp. Ibland orkade jag helt enkelt inte och tog slidan som en lätt utväg. Då sket jag liksom i min kropp. Istället för att säga till att nej, jag vill inte så bara körde jag på, jag brydde mig inte. Usch, FYFAN!! Vad tänkte jag på egentligen?!

Nu gör jag ju inte så längre, men tankarna kommer och ibland kan analt vara ett enkelt sätt att köpa sig ut. Men det är ju fan min kropp varje gång. Det är ju inte kul.

Hur funkar det egentligen? Är det andra som känner igen sig?
Ibland orkar jag bara inte, vill ha nåt enkelt för att tillfredsställa honom. Vad gör man?

Att komma utan beröring

Detta med knipövningar verkar ju så fantastiskt tråkigt när man börjar med det. Det är som när man går i grundskolan (även gymnasiet till viss del) och undrar varför man ska sitta och traggla vissa saker?!

Senare, ibland många år senare, förstår man vilken nytta tragglandet hade. Man inser värdet av att faktiskt kunna Sveriges landskap, olika länder och deras geografiska hemvist samt lite gott och blandat om historia. Bra att ha liksom. Man fattar det bara inte då när man läser det.

Det är lite likadant med knipövningar. Det är inte förrän man tragglat sig igenom dem och uppnått en viss "kompetens", om man säger så, som man verkligen upplever nyttan med dem, både deras effekt och att faktiskt kunna utföra dem bra.

Jag tänkte berätta om en av grejerna med knipövningar som inte framgår förrän man lagt ner lite tid på det och fått upp styrkan, så att säga.

Det går att (nästan) komma bara med hjälp av knipövningar.

Jag tror att jag tidigare skrivit lite om hur man kan knipa "hela vägen" - från anus upp till  klittan. Det är klurigt och man får ta det steg för steg, men det går.

Jag bestämde mig ju för att försöka göra det, men för att se om det går. Kändes som en bra grej att göra, och nästa utmaning att ta sig an vad gäller knipandet. Så jag började försöka knipa hela vägen upp till klittan.

I början hände det ingenting: jag spände hit och dit, men det kändes inget och inga muskler reagerade. Efter ett par gånger så började det rycka i tåtarna kring klitoris-musklerna och efter ett par gånger till så kunde jag få till något sorts kontrollerat "ryck" i musklerna, dock väldigt svagt.


Här kommer nu det häftiga: jag kände att när jag hade fått till det, så började det hetta till i området. Det var skönt, kroppen (och huvudet) ville ha mer! Jag var liksom svullen och började bli våt av att bara knipa!?!

Jag fortsatte och det blev bättre och bättre. Tyvärr var (är) jag inte tillräckligt duktig på klitt-knip än så att jag kan komma helt själv, så jag var tvungen att ta hjälp av handen. Men jag är sjukt nöjd! Det här har hjälpt mig framåt vad gäller hur jag kan komma när jag och vkuken har sex. Nu vet jag liksom hur jag ska använda musklerna för att få fram det där sista, sköna. Mer om det en annan gång!

Jag bidrar också!

Ibland brukar jag fundera kring vem som tar initiativet hos oss när det gäller sex. Utan tvekan är det idag vkuken som gör det. Tänker jag tillbaka på begynnelsen, innan vestibuliten, vill jag minnas att även jag tog initiativet, det var mer jämt utspritt mellan oss. Men så är det inte nu och jag tror att vestibuliten är den största boven. På andra plats kommer allmän samhällelig indoktrinering av kvinnor som passiva mottagare av sexuella inviter...

Frågan kring vem som tar initiativet är något som bekymrar mig. Jag blir ledsen och känner mig otillräcklig eftersom jag inte tar "tillräckligt mycket" initiativ, vad nu "tillräckligt" är för något. Det är något vagt och luddigt, som jag uppfattar att jag bör göra. När jag inte gör det, känns det jäkligt dåligt.

Men häromdagen slog det mig att jag bidrar på mitt eget sätt!

Visst, jag är inte den som tar mest initiativ - men när vi väl är igång, så bidrar jag med kreativa idéer på vad vi kan göra, varianter på saker vi har gjort förut och hur saker kan göras för att det ska bli skönt.

Utöver det är jag väldigt tydlig med vad jag gillar och inte, om vkuken ska göra nåt på nåt annat sätt för att göra det bätttre osv. Sen gillar jag också att efteranalysera vårt sex - jag funderar på hur man skulle kunna "utveckla" ett koncept vidare, saker jag skulle vilja "öva" mer på mm.

När jag insåg detta kände jag att jag kunde släppa prestationsångesten kring vem som egentligen tar initiativet. Det är helt OK att vkuken tar initiativet - vi behöver inte bidra på samma sätt båda två. Jag bidrar på andra sätt istället. Wohoo - jag duger för mig själv, igen! ;)

Hur nedstämdheten börjar

Jag läste en gång ett blogginlägg: http://vestibulitarskit.blogg.se/2011/august/hatar-livet-just-nu.html

Nästan varenda dag gråter jag floder för att jag mår så jävla dåligt. Jag läser på vestibulit.com och äcklas över allt positivt jävla snack om att: Det finns så många andra sätt än penetrerande sex. Ja, det är skitkul för dom som det fungerar för och som fortfarande får känna sig lite sexiga, sexuella och fungerande ibland. Men VAFAN gör man när det inte finns någon som helst sexuell kontakt??? Hade någon bara sagt till mig att såhär ska du göra för att bli av med skiten så hade jag kunnat göra precis vad som helst. Men det finns inte ett piss att göra när man har smörjt, tänjt, pillat, övat, samtalat och allt fan i helvete jag har hållit på med. Och jag får panikångest. Det kommer ALLTID att vara såhär!!!!! Jag har kommit till en punkt nu efter 5 år när det här får mig att hata livet. Och jag överdriver fan inte ens. Fy fan!!

Nånstans där, efter fem år, började vestibuliten att tära på mig med.
Innan: Hopp; det kanske går över snart, om jag bara smörjer tillräckligt mycket, undrar om det är mina tvivel kring relationen som är problemet, stressar jag för mycket...

En massa tankar helt enkelt - ganska vanliga och normala tänker jag mig. Något som de flesta skulle ha i en svacka. Bara det att svackan håller i sig, över flera år till och med. Problemet kvarstår, ingen förbättring har skett.


Till slut har man trampat upp spår i sin hjärna som inte leder nån vart. Bara till mer grubbel och fler tankar. Hopp går över i förtvivlan.


Och där, där nånstans börjar den återkommande nedstämdheten. Den går över från att existera vid enstaka perioder, när en inte har så mycket annat för sig, till att påverka allt. Utan att man tänker på det tar den över ens livssyn. Det börjar med att en gråter en sommar, när en har för lite att göra. Kanske blir det en sommar till, eller ett jullov.


Innan en vet ordet av, börjar det mesta se grått och svart ut. Allt kommer alltid vara dåligt, inget är värt nånting, det kommer aldrig bli bra. Det har alltid varit såhär. Det kommer aldrig bli bättre. Det är mitt eget fel. Det är min relations fel. Det är min familjs fel. Den lägger sig som ett täcke över alla delar av ens liv - även de som är positiva.


Därifrån är det inte ett långt steg till att hamna i depressiva tankar och i mera meningslöshet. Därifrån är det inte långt till att bara kura ihop sig i flera dagar och känna att inget har någon mening. Att vilja fly och komma undan ett liv som bara orsakar en massa lidande. Att bara vilja lägga sig ner och skita i allt, på ett inte speciellt positivt sätt.

Så sitter en där och undrar hur detta gick till. Är det något fel på mig? Hur hamnade jag här?
Och en partner som inte vet vad hen ska göra. Är det hens fel? Ska hen peppa? Ska hen låtsas som att allt är bra?

När väl tanken "det är något fel på mig" uppstår, då har en problem. Jag tänker att hjälp behövs - kanske kvittar det om det är vänner, familj eller en professionell terapeut. Det viktigaste är att det är någon som inte dömer en eller försöker lösa något problem. Det är stöd en behöver i första hand, och förståelse. Att läsa böcker har också hjälpt mig. Inga självhjälpsböcker så, men böcker som handlar om sinnet och hur det funkar.

Jag vill med detta inlägg belysa att vestibuliten kan påverka en mentalt, utan att en är så medveten om det. Det gäller att vara vaksam på det och inte dras ner i grubbleriet om varför och hur. Det är faktiskt helt OK att strunta i det och försöka göra något som får en att må bra!

Det är inte att sopa problemen under mattan - det är att ta hand om sig själv. Problemen kan en titta på när saker och ting känns bättre. Då är allt inte färgat svart, utan har mer nyanserade och neutrala färger. Ett bättre sinnestillstånd helt enkelt, där man är mer kapabel att ta sig an frågorna. Ett litet steg i taget till att ta tillbaka sitt liv.

Acceptans

Det tog mig jättelång tid att acceptera min vestibulit. Men det var viktigt att göra, för att kunna må bra.

Om jag räknar efter, har jag haft vestibulit i ungefär 10 år.

Det första sex åren spenderade jag på att älta, grubbla och bli allmänt deprimerad. Jag analyserade mig själv, min relation och min pojkvän i jakten på en orsak, anledningen till att jag hade fått vestibulit.

Jag skuldbelade både mig själv och andra (framförallt min pojkvän). Jag var för vek, han var för på, vi var egentligen inte kära, vi hade en dålig relation. Jag grubblade för mycket, jag var inte tillräckligt fokuserad. Min familjs relation till närhet och intimitet var för dåligt, sex var tabu. Alla möjliga varianter har jag gått igenom. Allt det här bröt ner mig. Jag kunde gå ner mig ganska djupt i dåliga, svarta tankar.

Nästa tre år spenderade jag på terapi hos en sexolog/psykoterapeut. Där fick jag gå igenom min inställning till sexualitet, mina grubblerier kring orsaken till vestibuliten (alla mina varianter!) och prata ut om alla konstiga tankar jag hade.

Dessa tre år lärde jag mig att acceptera vestibuliten och, som jag skrivit tidigare, inse att den inte definierar mig. Jag har vestibulit - jag ÄR inte vestibulit. Den här förändringen i inställning fick mig att sluta grubbla på varifrån den kom. Jag kunde börja fokusera på att må bra, på att utforska min relation och se vad den egentligen var. Jag kunde lägga mer energi på att njuta av mitt sexliv - även om det stundtals gav mig stor skräck.

Att acceptera vestibuliten, att släppa grävandet av hur den kom till (svamp, förhållande, annat etc), fokusera på att bli vän med min kropp och mitt underliv, att må bra och njuta av det som finns - det är otroligt värdefullt för att det dåliga inte ska ta över. Det är också en väg mot förbättring.

Det senaste året har jag gått hos en psykolog för att få bukt med mina djupa nedstämdhetssvackor. Hon hade ingen sexologutbildning men visste en del om vestibulit. Men det som hände var att hon (som många andra oinsatta) började spekulera i vad orsaken var. Det fick mig omedelbart att reagera och jag kände hur jag började dras ner i träsket av grubbel igen. Som tur är, hade jag kvar nog med reaktionsförmåga så att jag kunde säga ifrån. Det kändes som en svaghet - men jag tror inte det är det. Det är snararer att släppa något som inte spelar någon roll.

Jag är inte längre intresserad av att veta orsaken - den är helt irrelevant för mig nu.

Alla är vi olika. En del vill ha svar, andra inte. Själv är jag en sån som vill ha svar - men i det här fallet finns inga svar att få. Det finns ingen enskild orsak - orsaken kan vara olika för alla!
Att släppa grävandet efter ett svar som inte finns att få har hjälp mig enormt mycket. Det har gjort att jag kan fokusera och lägga energi på mig själv istället för vestibuliten.

Stress - vad GÖR det egentligen?

Under våren har jag fått en ny och mycket mer ansvarstagande roll på mitt jobb. Det är högt tempo, snabba puckar och mycket att göra.

Att göra det här jobbet kändes både jätteläskigt men samtdigt utmanande. Jag hade bra stöd från chefer och min grupp från början, men det löser ju inte upp stressen av mycket att göra och för lite tid att göra det på. Positiv stress är en sak, den är rolig, ger en lite extra adrenalin för att hinna med saker. Den är oftast temporär och kontrollerbar. Negativ stress är något som tar kontrollen över en själv, lägger på några extra tyngder på ens axlar och en undrar "hur ska jag klara det här?!". Negativ stress bryter ner.

Det som hände, framförallt de första veckorna, var att min kropp reagerade. Det var helt klart stressen och den nya rollen som var startskottet.

Först fick jag olika typer av värk; ont i ögonen, huvudet, ryggen osv. Men det gick över efter första veckan. Andra veckan och några veckor därefter (4-5) var det vestibuliten som tog över.

Min vestibulit gick från att vara en överkomlig ont-bara-vid-beröring-vestibulit, till att vara ont-hela-tiden-på-dygnet-vestibulit. Mitt underliv sved konstant. Inte så att jag skrek av smärta eller så, men jag gick omkring hela dagarna och kände att det sved. Ju mer stressad jag blev, desto värre sved det.

Det intressanta var att när jag på kvällarna försökte ta hand om mitt stackars underliv, märkte jag att smärtan/svidet lugnade ner sig när jag berörde slidan runt vestibulitpunkterna jag har, så gick smärtan över. Det var som att nervcellerna gick och skrek för att de inbillade sig nånting, att nåt berörde dem och det gjorde superont. Men sen när jag faktiskt berörde dem på riktigt, fattade de att det hela varit inbillning och de kunde lugna ner sig.

Så min strategi blev att under de superstressiga veckorna gick jag omkring hemma och tog mig i slidan titt som tätt.

Det var en jättejobbig period. Jag var skräckslagen för vestibuliten samtidigt som jag så gärna ville klara av det nya jobbet, prestera och visa att jag klarar, det både för mig själv och andra. Det fanns inget mellanting för mig, det var svart och vitt.



Min skräck under perioden var att vestibuliten skulle bli fast såhär. Det hade varit hemskt. Det fick mig att fundera på vad som är viktigt för mig, arbetet eller mitt välmående - är jag villig att offra mig själv för att lyckas med nånting?

Jag har lärt mig och bestämt mig för att det INTE är värt det. Därför sa jag till när det blev för mycket, jag mediterade kontinuerligt för att få bukt med stress och katastroftankar. Jag lyckades få kontroll på det samtidigt som jag kunde hitta en lagom nivå av arbetsbelastning. Det är inte värt det. Men det är också svårt att låta bli.

En annan insikt, som jag fick nytt perspektiv på, var att ett nytt jobb, en ny roll eller annan förändring i ens liv, påverkar en på ett eller annat sätt. Man ska ha respekt för det, men också inse att det är en övergående period till man vant sig, lärt sig och tagit kontrollen över det nya.

Men man måste hålla sig själv och sitt välmående under uppsikt för att inte få bestående skador.

Knölar på yttre blygdläppar

Tänkte att jag skriver ner detta så jag minns för senare bruk, och förhoppningsvis hjälper andra.

Upptäckte en lite knöl på min ena yttre blygdläpp häromdagen.

Den gör inte ont. Den kliar inte heller. Den syns knappt, kanske som en lite förhöjning, något mörkare än omgivningen. Den känns som en innebrännare, en finne som är kvar under huden liksom - fast den gör som sagt inte ont. När den är som störst känns den lika stor som en ärta ungefär.

Jag fick en likadan för några månader sen, max ett halvår sen. Den gick över av sig självt efter 1-2 veckor. Då tänkte jag att det var bara en inflammerad hårsäck eller nåt, och oroade mig inte så mycket mer.

Nu har jag alltså fått en ny.

Det är svårt att säga om dessa är "första gången i mitt liv" - jag har ju själv börjat ha mer koll på mitt underliv det senaste året. Innan rörde jag inte så mycket runt i blygdläppar mm, utan fokuserade på slidan när jag skulle smörja in och göra beröringsövningar. Nuförtiden håller jag koll på hela området, flera gånger i veckan.

Så det kan mycket väl vara så att det har hänt innan, men att jag inte märkt nåt eftersom jag inte tog på min fitta. Denna andra gång känner jag mig lite mer orolig och börjar tänka katastroftankar som att jag på något mystiskt sätt har fått någon jobbig könsjukdom. Typ från simhallen eller nåt.

Nu har jag sökt lite snabbt på internet och det verkar vara fler som har haft liknande knölar och de flesta verkar stanna vid samma slutsats som jag, att det är en irriterad hårsäck. Ska uppmärksamma detta nästa gång jag ansar. Även när man bara ansar med apparat (dvs det är ett par millimeter kvar) så har jag märkt att hårsäckarna blir irriterade. Det blir så på mina ben, så inte konstigt ifall det skulle bli på blygdläpparna också.

Svårt att visa för gyn också, eftersom det tar lite tid innan man får komma dit och den lär ha gått över när man väl kommer dit...

Fittan och skulden

Som vestibulitpatient drar man omkring på mycket skuld. Speciellt när det kommer till behandlingen, tror jag det finns en massa extra-skuld - utöver det man redan känner gentemot sin partner, sig själv, och omgivningen.

• Skuld över att inte "göra" tillräckligt mycket (vad är det man ska göra egentligen?)
• Skuld över att inte smörja tillräckligt ofta (hur ofta är ofta?)
• Skuld över att kanske ha haft sex "fast man inte vill" (hur vet man det?)
• Skuld över att inte ha hittat det optimala smörjmedlet (vilket är det?)
• Skuld över att inte knipa tillräckligt ofta (var ska man hitta tiden?)
• Skuld över att göra annat istället för att ta hand om fittan och vestibuliten (när lever jag mitt liv?)
• Skuld över att göra saker som kanske förvärrar vestibuliten (vad är bra och vad är dåligt?)
• Skuld över att inte vara en tillräckligt "bra" patient (när har jag gjort tillräckligt mycket?)

Man är rädd för att allt ska göra det hela värre. Det känns som att vara låst i ett rum utan utgångar. Det finns inget man kan göra, man vet inte vad man ska göra och det finns ingen som kan hjälpa en. Ingen vet nånting.

You're damned if you do, and damned if you don't.

Dels ska man ta hand om sig själv, undersöka, öva, smörja - dels vet man inte vad som är "bra" och vad som är "dåligt". Vad hjälper en och vad kan förvärra det? Hur vet man skillnaden?

En sån här osäkerhet är tärande. Det är typiskt sådant som bryter ner människor, det kan vara i massa olika situationer, t ex på jobbet eller i en relation. Man har ingen aning om man räcker till, om det man gör är bra och om man är på väg nånstans.

Inte konstigt att man blir lite koko: att inte ha svar, ständigt leva i osäkerhet - det gör en rädd för att ta något beslut, eller testa en ny övning eller utmana sin smärta.

Som jag skrev i ett inlägg på forumet: Jag tror att många smärtpatienter känner så. Det är så diffust, vad smärtan kommer ifrån, vad den orsakas av, vad som egentligen gör den bättre eller sämre. Man blir låst för att det finns så många variabler, så många alternativ, och ingen som kan ge en svar.

Förutom själva behandlingen tycker jag en sak var viktig för mig, en nyckel som ändrade min inställning. Det var när barnmorskan sa att lite smärta gör ingenting, det kan vara som en tröskel som man behöver ta sig över, nåt man behöver övervinna för att komma vidare. Det här ska ses i ljuset av att man provocerar viss smärta som en del av en behandling, inte för att t ex tillfredsställa sin partner.

Det jag vill säga är dels att jag tänker och känner nu, att smärta som jag kontrollerar, som jag själv styr över, behöver inte vara av ondo - så länge det är under kontrollerade former. Nu vet jag vet vad som är dåligt och inte, jag känner det på min kropp. Jag vet att jag inte kommer "förstöra allt" eller så. Jag tror det krävs mycket, mycket mer och värre grejer för att det ska hända. Och under lång tid.

Därför är det viktigt att utforska sin smärta och sin relation till den. Genom det kan man kanske börja sin färd mot att lämna den bakom sig.

Onani i en (hetero)relation

Att tillfredsställa mig själv är något jag gjort sen många år. Samma sak för vkuken. När vi blev tillsammans så minskade det behovet, eftersom vi kunde tillfredsställa varandra.
När vi varit ifrån varandra under längre perioder har behovet att tillfredsställa mig själv kommit efter ett tag, kanske efter två veckor. Jag antar att detsamma gäller för vkuken.

Men behovet att tillfredsställa sig själv försvinner inte helt bara för att vi har varandra. Både jag och vkuken tillfredsställer oss själv även när vi inte är ifrån varandra. Kanske när den ena inte är hemma, kanske när den andra sover, kanske i duschen osv.

Eftersom detta är ett ömsesidigt beteende, dvs vi gör det båda två, mot varandra så att säga, så förstår jag att det inte är riktat mot mig på nåt sätt. Att han onanerar betyder inte nödvändigtvis att jag inte tillfredsställer honom i tillräckligt hög grad (oavsett vestibulit). Att jag onanerar betyder inte nödvändigtvis att han inte tillfredsställer mig så mycket som jag behöver. Jag vet att vkuken tycker det är härligt, spännande och bra att jag onanerar. Det gör mig mer lustfylld och honom glad över att jag tar hand om mig själv. Det är något bra.

Ibland är det helt enkelt skönt att göra det själv. Av massa olika anledningar. Ibland kan jag göra det pga stress, så som fittforfight skriver. Jag kan också göra det när jag har svårt att somna, precis som de beskriver.

Så när jag stöter på kvinnor som tar på sig en skuld för att deras manliga partner tillfredsställer sig själv så blir jag arg. De känner att de inte duger, och att partnern onanerar för att tjejen inte bemöter hans behov. Jag blir arg därför att vad det betyder är att kvinnor på nåt sätt får lära sig att ta ansvaret för mannens njutning, att deras roll, deras syfte är att vara till njutning. Jag upplever inte att normerna säger samma sak om mäns ansvar för kvinnors njutning. Har jag fel?

Jag skulle vilja veta vad heteromän tycker om att deras tjejer onanerar. Om de tycker som vkuken (det är nåt bra) eller om de går omkring och känner sig otillräckliga. Jag tror att de flesta män blir upphetsade av att deras flickvänner onanerar. Varför är det så? Varför kan vi kvinnor inte blir upphetsade av deras onani?

För oss med vestibulit så är det också en påminnelse om det som inte går, omslukningssexet som är så smärtsamt. Det påminner oss om att vi enligt samhällets normer inte är fullständiga kvinnor - för att sex i vårt samhälle definieras som slidsex, inget annat. Och att om man som kvinna inte kan erbjuda slidsex, så är man inte lika mycket värd. Man har inte "sex".

Det är så mycket jag skulle vilja ändra på. Jag kan bara börja med mig själv. Men jag önskar att jag på nåt sätt kunde banka in i unga kvinnor att deras sexualitet, lust och njutning är lika mycket värd som deras manlige partners. Att deras kvinnlighet inte definieras av hur de tillfredsställer honom, utan av hur de tillfredsställer sina egna behov. Antingen på egen hand eller med en partner.