Hur nedstämdheten börjar

Jag läste en gång ett blogginlägg: http://vestibulitarskit.blogg.se/2011/august/hatar-livet-just-nu.html

Nästan varenda dag gråter jag floder för att jag mår så jävla dåligt. Jag läser på vestibulit.com och äcklas över allt positivt jävla snack om att: Det finns så många andra sätt än penetrerande sex. Ja, det är skitkul för dom som det fungerar för och som fortfarande får känna sig lite sexiga, sexuella och fungerande ibland. Men VAFAN gör man när det inte finns någon som helst sexuell kontakt??? Hade någon bara sagt till mig att såhär ska du göra för att bli av med skiten så hade jag kunnat göra precis vad som helst. Men det finns inte ett piss att göra när man har smörjt, tänjt, pillat, övat, samtalat och allt fan i helvete jag har hållit på med. Och jag får panikångest. Det kommer ALLTID att vara såhär!!!!! Jag har kommit till en punkt nu efter 5 år när det här får mig att hata livet. Och jag överdriver fan inte ens. Fy fan!!

Nånstans där, efter fem år, började vestibuliten att tära på mig med.
Innan: Hopp; det kanske går över snart, om jag bara smörjer tillräckligt mycket, undrar om det är mina tvivel kring relationen som är problemet, stressar jag för mycket...

En massa tankar helt enkelt - ganska vanliga och normala tänker jag mig. Något som de flesta skulle ha i en svacka. Bara det att svackan håller i sig, över flera år till och med. Problemet kvarstår, ingen förbättring har skett.


Till slut har man trampat upp spår i sin hjärna som inte leder nån vart. Bara till mer grubbel och fler tankar. Hopp går över i förtvivlan.


Och där, där nånstans börjar den återkommande nedstämdheten. Den går över från att existera vid enstaka perioder, när en inte har så mycket annat för sig, till att påverka allt. Utan att man tänker på det tar den över ens livssyn. Det börjar med att en gråter en sommar, när en har för lite att göra. Kanske blir det en sommar till, eller ett jullov.


Innan en vet ordet av, börjar det mesta se grått och svart ut. Allt kommer alltid vara dåligt, inget är värt nånting, det kommer aldrig bli bra. Det har alltid varit såhär. Det kommer aldrig bli bättre. Det är mitt eget fel. Det är min relations fel. Det är min familjs fel. Den lägger sig som ett täcke över alla delar av ens liv - även de som är positiva.


Därifrån är det inte ett långt steg till att hamna i depressiva tankar och i mera meningslöshet. Därifrån är det inte långt till att bara kura ihop sig i flera dagar och känna att inget har någon mening. Att vilja fly och komma undan ett liv som bara orsakar en massa lidande. Att bara vilja lägga sig ner och skita i allt, på ett inte speciellt positivt sätt.

Så sitter en där och undrar hur detta gick till. Är det något fel på mig? Hur hamnade jag här?
Och en partner som inte vet vad hen ska göra. Är det hens fel? Ska hen peppa? Ska hen låtsas som att allt är bra?

När väl tanken "det är något fel på mig" uppstår, då har en problem. Jag tänker att hjälp behövs - kanske kvittar det om det är vänner, familj eller en professionell terapeut. Det viktigaste är att det är någon som inte dömer en eller försöker lösa något problem. Det är stöd en behöver i första hand, och förståelse. Att läsa böcker har också hjälpt mig. Inga självhjälpsböcker så, men böcker som handlar om sinnet och hur det funkar.

Jag vill med detta inlägg belysa att vestibuliten kan påverka en mentalt, utan att en är så medveten om det. Det gäller att vara vaksam på det och inte dras ner i grubbleriet om varför och hur. Det är faktiskt helt OK att strunta i det och försöka göra något som får en att må bra!

Det är inte att sopa problemen under mattan - det är att ta hand om sig själv. Problemen kan en titta på när saker och ting känns bättre. Då är allt inte färgat svart, utan har mer nyanserade och neutrala färger. Ett bättre sinnestillstånd helt enkelt, där man är mer kapabel att ta sig an frågorna. Ett litet steg i taget till att ta tillbaka sitt liv.

Acceptans

Det tog mig jättelång tid att acceptera min vestibulit. Men det var viktigt att göra, för att kunna må bra.

Om jag räknar efter, har jag haft vestibulit i ungefär 10 år.

Det första sex åren spenderade jag på att älta, grubbla och bli allmänt deprimerad. Jag analyserade mig själv, min relation och min pojkvän i jakten på en orsak, anledningen till att jag hade fått vestibulit.

Jag skuldbelade både mig själv och andra (framförallt min pojkvän). Jag var för vek, han var för på, vi var egentligen inte kära, vi hade en dålig relation. Jag grubblade för mycket, jag var inte tillräckligt fokuserad. Min familjs relation till närhet och intimitet var för dåligt, sex var tabu. Alla möjliga varianter har jag gått igenom. Allt det här bröt ner mig. Jag kunde gå ner mig ganska djupt i dåliga, svarta tankar.

Nästa tre år spenderade jag på terapi hos en sexolog/psykoterapeut. Där fick jag gå igenom min inställning till sexualitet, mina grubblerier kring orsaken till vestibuliten (alla mina varianter!) och prata ut om alla konstiga tankar jag hade.

Dessa tre år lärde jag mig att acceptera vestibuliten och, som jag skrivit tidigare, inse att den inte definierar mig. Jag har vestibulit - jag ÄR inte vestibulit. Den här förändringen i inställning fick mig att sluta grubbla på varifrån den kom. Jag kunde börja fokusera på att må bra, på att utforska min relation och se vad den egentligen var. Jag kunde lägga mer energi på att njuta av mitt sexliv - även om det stundtals gav mig stor skräck.

Att acceptera vestibuliten, att släppa grävandet av hur den kom till (svamp, förhållande, annat etc), fokusera på att bli vän med min kropp och mitt underliv, att må bra och njuta av det som finns - det är otroligt värdefullt för att det dåliga inte ska ta över. Det är också en väg mot förbättring.

Det senaste året har jag gått hos en psykolog för att få bukt med mina djupa nedstämdhetssvackor. Hon hade ingen sexologutbildning men visste en del om vestibulit. Men det som hände var att hon (som många andra oinsatta) började spekulera i vad orsaken var. Det fick mig omedelbart att reagera och jag kände hur jag började dras ner i träsket av grubbel igen. Som tur är, hade jag kvar nog med reaktionsförmåga så att jag kunde säga ifrån. Det kändes som en svaghet - men jag tror inte det är det. Det är snararer att släppa något som inte spelar någon roll.

Jag är inte längre intresserad av att veta orsaken - den är helt irrelevant för mig nu.

Alla är vi olika. En del vill ha svar, andra inte. Själv är jag en sån som vill ha svar - men i det här fallet finns inga svar att få. Det finns ingen enskild orsak - orsaken kan vara olika för alla!
Att släppa grävandet efter ett svar som inte finns att få har hjälp mig enormt mycket. Det har gjort att jag kan fokusera och lägga energi på mig själv istället för vestibuliten.

Stress - vad GÖR det egentligen?

Under våren har jag fått en ny och mycket mer ansvarstagande roll på mitt jobb. Det är högt tempo, snabba puckar och mycket att göra.

Att göra det här jobbet kändes både jätteläskigt men samtdigt utmanande. Jag hade bra stöd från chefer och min grupp från början, men det löser ju inte upp stressen av mycket att göra och för lite tid att göra det på. Positiv stress är en sak, den är rolig, ger en lite extra adrenalin för att hinna med saker. Den är oftast temporär och kontrollerbar. Negativ stress är något som tar kontrollen över en själv, lägger på några extra tyngder på ens axlar och en undrar "hur ska jag klara det här?!". Negativ stress bryter ner.

Det som hände, framförallt de första veckorna, var att min kropp reagerade. Det var helt klart stressen och den nya rollen som var startskottet.

Först fick jag olika typer av värk; ont i ögonen, huvudet, ryggen osv. Men det gick över efter första veckan. Andra veckan och några veckor därefter (4-5) var det vestibuliten som tog över.

Min vestibulit gick från att vara en överkomlig ont-bara-vid-beröring-vestibulit, till att vara ont-hela-tiden-på-dygnet-vestibulit. Mitt underliv sved konstant. Inte så att jag skrek av smärta eller så, men jag gick omkring hela dagarna och kände att det sved. Ju mer stressad jag blev, desto värre sved det.

Det intressanta var att när jag på kvällarna försökte ta hand om mitt stackars underliv, märkte jag att smärtan/svidet lugnade ner sig när jag berörde slidan runt vestibulitpunkterna jag har, så gick smärtan över. Det var som att nervcellerna gick och skrek för att de inbillade sig nånting, att nåt berörde dem och det gjorde superont. Men sen när jag faktiskt berörde dem på riktigt, fattade de att det hela varit inbillning och de kunde lugna ner sig.

Så min strategi blev att under de superstressiga veckorna gick jag omkring hemma och tog mig i slidan titt som tätt.

Det var en jättejobbig period. Jag var skräckslagen för vestibuliten samtidigt som jag så gärna ville klara av det nya jobbet, prestera och visa att jag klarar, det både för mig själv och andra. Det fanns inget mellanting för mig, det var svart och vitt.



Min skräck under perioden var att vestibuliten skulle bli fast såhär. Det hade varit hemskt. Det fick mig att fundera på vad som är viktigt för mig, arbetet eller mitt välmående - är jag villig att offra mig själv för att lyckas med nånting?

Jag har lärt mig och bestämt mig för att det INTE är värt det. Därför sa jag till när det blev för mycket, jag mediterade kontinuerligt för att få bukt med stress och katastroftankar. Jag lyckades få kontroll på det samtidigt som jag kunde hitta en lagom nivå av arbetsbelastning. Det är inte värt det. Men det är också svårt att låta bli.

En annan insikt, som jag fick nytt perspektiv på, var att ett nytt jobb, en ny roll eller annan förändring i ens liv, påverkar en på ett eller annat sätt. Man ska ha respekt för det, men också inse att det är en övergående period till man vant sig, lärt sig och tagit kontrollen över det nya.

Men man måste hålla sig själv och sitt välmående under uppsikt för att inte få bestående skador.

Knölar på yttre blygdläppar

Tänkte att jag skriver ner detta så jag minns för senare bruk, och förhoppningsvis hjälper andra.

Upptäckte en lite knöl på min ena yttre blygdläpp häromdagen.

Den gör inte ont. Den kliar inte heller. Den syns knappt, kanske som en lite förhöjning, något mörkare än omgivningen. Den känns som en innebrännare, en finne som är kvar under huden liksom - fast den gör som sagt inte ont. När den är som störst känns den lika stor som en ärta ungefär.

Jag fick en likadan för några månader sen, max ett halvår sen. Den gick över av sig självt efter 1-2 veckor. Då tänkte jag att det var bara en inflammerad hårsäck eller nåt, och oroade mig inte så mycket mer.

Nu har jag alltså fått en ny.

Det är svårt att säga om dessa är "första gången i mitt liv" - jag har ju själv börjat ha mer koll på mitt underliv det senaste året. Innan rörde jag inte så mycket runt i blygdläppar mm, utan fokuserade på slidan när jag skulle smörja in och göra beröringsövningar. Nuförtiden håller jag koll på hela området, flera gånger i veckan.

Så det kan mycket väl vara så att det har hänt innan, men att jag inte märkt nåt eftersom jag inte tog på min fitta. Denna andra gång känner jag mig lite mer orolig och börjar tänka katastroftankar som att jag på något mystiskt sätt har fått någon jobbig könsjukdom. Typ från simhallen eller nåt.

Nu har jag sökt lite snabbt på internet och det verkar vara fler som har haft liknande knölar och de flesta verkar stanna vid samma slutsats som jag, att det är en irriterad hårsäck. Ska uppmärksamma detta nästa gång jag ansar. Även när man bara ansar med apparat (dvs det är ett par millimeter kvar) så har jag märkt att hårsäckarna blir irriterade. Det blir så på mina ben, så inte konstigt ifall det skulle bli på blygdläpparna också.

Svårt att visa för gyn också, eftersom det tar lite tid innan man får komma dit och den lär ha gått över när man väl kommer dit...

Fittan och skulden

Som vestibulitpatient drar man omkring på mycket skuld. Speciellt när det kommer till behandlingen, tror jag det finns en massa extra-skuld - utöver det man redan känner gentemot sin partner, sig själv, och omgivningen.

• Skuld över att inte "göra" tillräckligt mycket (vad är det man ska göra egentligen?)
• Skuld över att inte smörja tillräckligt ofta (hur ofta är ofta?)
• Skuld över att kanske ha haft sex "fast man inte vill" (hur vet man det?)
• Skuld över att inte ha hittat det optimala smörjmedlet (vilket är det?)
• Skuld över att inte knipa tillräckligt ofta (var ska man hitta tiden?)
• Skuld över att göra annat istället för att ta hand om fittan och vestibuliten (när lever jag mitt liv?)
• Skuld över att göra saker som kanske förvärrar vestibuliten (vad är bra och vad är dåligt?)
• Skuld över att inte vara en tillräckligt "bra" patient (när har jag gjort tillräckligt mycket?)

Man är rädd för att allt ska göra det hela värre. Det känns som att vara låst i ett rum utan utgångar. Det finns inget man kan göra, man vet inte vad man ska göra och det finns ingen som kan hjälpa en. Ingen vet nånting.

You're damned if you do, and damned if you don't.

Dels ska man ta hand om sig själv, undersöka, öva, smörja - dels vet man inte vad som är "bra" och vad som är "dåligt". Vad hjälper en och vad kan förvärra det? Hur vet man skillnaden?

En sån här osäkerhet är tärande. Det är typiskt sådant som bryter ner människor, det kan vara i massa olika situationer, t ex på jobbet eller i en relation. Man har ingen aning om man räcker till, om det man gör är bra och om man är på väg nånstans.

Inte konstigt att man blir lite koko: att inte ha svar, ständigt leva i osäkerhet - det gör en rädd för att ta något beslut, eller testa en ny övning eller utmana sin smärta.

Som jag skrev i ett inlägg på forumet: Jag tror att många smärtpatienter känner så. Det är så diffust, vad smärtan kommer ifrån, vad den orsakas av, vad som egentligen gör den bättre eller sämre. Man blir låst för att det finns så många variabler, så många alternativ, och ingen som kan ge en svar.

Förutom själva behandlingen tycker jag en sak var viktig för mig, en nyckel som ändrade min inställning. Det var när barnmorskan sa att lite smärta gör ingenting, det kan vara som en tröskel som man behöver ta sig över, nåt man behöver övervinna för att komma vidare. Det här ska ses i ljuset av att man provocerar viss smärta som en del av en behandling, inte för att t ex tillfredsställa sin partner.

Det jag vill säga är dels att jag tänker och känner nu, att smärta som jag kontrollerar, som jag själv styr över, behöver inte vara av ondo - så länge det är under kontrollerade former. Nu vet jag vet vad som är dåligt och inte, jag känner det på min kropp. Jag vet att jag inte kommer "förstöra allt" eller så. Jag tror det krävs mycket, mycket mer och värre grejer för att det ska hända. Och under lång tid.

Därför är det viktigt att utforska sin smärta och sin relation till den. Genom det kan man kanske börja sin färd mot att lämna den bakom sig.

Onani i en (hetero)relation

Att tillfredsställa mig själv är något jag gjort sen många år. Samma sak för vkuken. När vi blev tillsammans så minskade det behovet, eftersom vi kunde tillfredsställa varandra.
När vi varit ifrån varandra under längre perioder har behovet att tillfredsställa mig själv kommit efter ett tag, kanske efter två veckor. Jag antar att detsamma gäller för vkuken.

Men behovet att tillfredsställa sig själv försvinner inte helt bara för att vi har varandra. Både jag och vkuken tillfredsställer oss själv även när vi inte är ifrån varandra. Kanske när den ena inte är hemma, kanske när den andra sover, kanske i duschen osv.

Eftersom detta är ett ömsesidigt beteende, dvs vi gör det båda två, mot varandra så att säga, så förstår jag att det inte är riktat mot mig på nåt sätt. Att han onanerar betyder inte nödvändigtvis att jag inte tillfredsställer honom i tillräckligt hög grad (oavsett vestibulit). Att jag onanerar betyder inte nödvändigtvis att han inte tillfredsställer mig så mycket som jag behöver. Jag vet att vkuken tycker det är härligt, spännande och bra att jag onanerar. Det gör mig mer lustfylld och honom glad över att jag tar hand om mig själv. Det är något bra.

Ibland är det helt enkelt skönt att göra det själv. Av massa olika anledningar. Ibland kan jag göra det pga stress, så som fittforfight skriver. Jag kan också göra det när jag har svårt att somna, precis som de beskriver.

Så när jag stöter på kvinnor som tar på sig en skuld för att deras manliga partner tillfredsställer sig själv så blir jag arg. De känner att de inte duger, och att partnern onanerar för att tjejen inte bemöter hans behov. Jag blir arg därför att vad det betyder är att kvinnor på nåt sätt får lära sig att ta ansvaret för mannens njutning, att deras roll, deras syfte är att vara till njutning. Jag upplever inte att normerna säger samma sak om mäns ansvar för kvinnors njutning. Har jag fel?

Jag skulle vilja veta vad heteromän tycker om att deras tjejer onanerar. Om de tycker som vkuken (det är nåt bra) eller om de går omkring och känner sig otillräckliga. Jag tror att de flesta män blir upphetsade av att deras flickvänner onanerar. Varför är det så? Varför kan vi kvinnor inte blir upphetsade av deras onani?

För oss med vestibulit så är det också en påminnelse om det som inte går, omslukningssexet som är så smärtsamt. Det påminner oss om att vi enligt samhällets normer inte är fullständiga kvinnor - för att sex i vårt samhälle definieras som slidsex, inget annat. Och att om man som kvinna inte kan erbjuda slidsex, så är man inte lika mycket värd. Man har inte "sex".

Det är så mycket jag skulle vilja ändra på. Jag kan bara börja med mig själv. Men jag önskar att jag på nåt sätt kunde banka in i unga kvinnor att deras sexualitet, lust och njutning är lika mycket värd som deras manlige partners. Att deras kvinnlighet inte definieras av hur de tillfredsställer honom, utan av hur de tillfredsställer sina egna behov. Antingen på egen hand eller med en partner.

Dagens sex - hör kvinnor dit?

Jag har fastnat i mina egna tankar kring sex. Det är en massa saker involverade i sex. Makt, lust, känslor, närhet, krav, prestation. För att nämna några.

Grejen är att jag den senaste tiden känt att sex känns liksom... ojämställt. Inte förnedrande, men jag känner att jag liksom inte har någon roll i det. Jag är bara till för vkukens njutning.

Det sjuka är att vkuken tycker att det bästa som finns är att tillfredsställa mig och se mig komma.

Jag ska beskriva vårt sex, så som det sett ut den senaste tiden. Kan börja med hur vkuken tillfredsställer mig. Oftast börjar vi med mig, eftersom det blir meckigt att få mig att komma efter att han har kladdat ner allt =)
Sen brukar jag också komma fler gånger, så han måste ha orken kvar för att orka med att ge mig orgasmer. Jag gillar mest när han smeker mig med fingrar, men även oralt är bra. De bästa orgasmerna är dock med fingrarna för mig.

Vad gäller honom så har vi tidigare varierat mellan analt, oralt och utan-på-juck. På sistone har jag inte känt för analsex alls, vet inte varför. Men så kan det vara. Så det som är kvar är oralt samt att jucka. Jucka är jäkligt najs faktiskt, jag kan rida honom till orgasm. Oralsex gör mig trevligt upphetsad, men känns inte lika kul när det är dags för honom att komma. Vi kör utanför och det blir inte lika intimt och trevligt som när jag t ex juckar fram honom.

Så till det som känns jobbigt. Medan jag skrivit har jag insett vad som är grejen. Det tar ett tag för mig att komma in i sexet. Även om vi har fina förspel och så, så går det inte att komma ifrån att jag behöver hjälp med att bli rikigt kåt. Så har det inte alltid varit. Så är det inte alltid. Men ofta är det så. Men jag vet att när jag är full och avslappnad och inte tänker så mycket - så är jag askåt och tar inititativ till sex.

Men i vardagen, då är det vkuken som oftast gör det. Och jag känner mig som en grönsak ibland när han roddar runt för att jag ska komma igång. Han gör ju allt av omtanke, för att jag ska njuta, och kräver egentligen inget tillbaka. Men jag känner mig som ett verktyg, känner mig inte delaktig och känner mig underordnad maktmässigt.

Häromdagen hände något som kändes bra. Jag hamnade i dessa tankar och han bestämde sig för att ge mig oralsex. Och när jag såg hans huvud mellan mina ben, så kände jag nån sorts jämställdhet. Jag kände att jag fick igen för mitt oralsex på honom, som ibland verkligen känns underlägset, pga positionen man är i. När han gick ner på mig, kunde jag slappna av för att jag kände att jag hade makt, jag var också med.

Jag vill ha feministiskt, jämställt sex. Jag vill känna att jag är lika delaktig som han. Jag vill känna att jag också har makt i sexet. Att jag är ett subjekt, inte ett objekt. Jag vill ta initiativ. Jag vill få honom att njuta. Är dessa bara mina insnurrade tankar? Eller är de också frukten av samhällets bild av sex, vem det är till för och vilka roller man har i det? Oavsett vad - hur kommer jag isf ur dem?

Jag är inget offer. Men på nåt sätt är det så jag känner mig. Hjälp.

Hur får jag honom att förstå?

Vkuken och jag hade en diskussion om när jag känner mig stressad inför sex. När han vardagligt tar på mig kan jag ibland tycka/känna/uppleva han är väldigt på, och tolka det hela som sexuella signaler. Detta sätter igång en reaktion i mig, som är blandad panik, skräck och prestationsångest. När vi pratar om det säger han att han inte alls menar det på det sättet. Men samtidigt känner jag att han inte förstår/inser hur mycket detta påverkar mig. Reaktionen utlöser ju massa stresshormoner och så i mig, jag är o-lugn ett bra tag efteråt. Det är svårt för honom att förstå det, han tycker att när vi har pratat om det så borde det gå över. Tyvärr är det inte så enkelt.

En försvårande omständighet är att jag ju gör samma sak själv: Jag tar på honom, tar på hans paket, juckar ibland skämtsamt mot honom osv men menar ju liksom inget sexuellt med det. Det är bara ytterligare ett sätt att visa uppskattning. Trots det blir jag väldigt ställd ibland när han gör motsvarande på mig. Jag tror attt jag måste ha sex, ställa upp, en hel tankekedja sätts ibland igång av en enkel gest. Det är inte lika illa nu som det var förut, terapin har hjälpt mig enormt med det. Men ibland så glider jag tillbaka i gamla spår. Den här gången känns det som att jag glidit tillbaka väldigt långt, jag är värre än vad jag nånsin varit.

Jag försöker berätta detta för honom. Och förklara att för några år sen, innan terapin och innan jag förstod hur alla dessa reflexer och inlärda beteenden funkade, så var det annorlunda.

På den tiden var han mycket mer på, hans rätt till sex kändes mer självklar än min rätt till att öht vilja ha sex. Vi båda tänkte nog så här omedvetet. Det finns ingen skuld i detta, vi är båda produkter av samma samhälle. Ett samhälle som säger att som kille ska man vilja, och man har rätt till sex när man vill. Som tjej ska man vara redo och man ska ge honom när man vill, det är inte jätterelevant vad man själv vill.

Jag minns det som att jag då nästan dagligen brottades med dessa tankar; jag vill inte men jag borde. Jag tror absolut han var mer på då, men också att mina tankar tog en mycket större plats då, allt ifrågasättande som var negativt, det drog sjävklart ner mig. Samtidigt uttryckte jag heller inte mina tankar, så han hade heller inte något att ta ställning till.

Idag är han inte lika på och det tycker jag är skönt. Det är inget negativt i det, det betyder inte att han inte vill ha mig lika mycket. Det är bara annorlunda.

När vi diskuterar nu jämfört med då, tycker han själv inte att han är så jätteannorlunda, även om han är med på att det är lite förändrat. Jag tror han underskattar förändringen. Jag tror också (som han själv har sagt), att jag har ett stort försprång vad gäller analyserandet av detta eftersom jag gått i terapi och läst mycket om detta.

Hans ingång till diskussionen är att han försöker få mig att intellektuellt förstå sambandet mellan antalet gånger han tar på mig på det sättet och antalet gånger det har lett till sex. Absolut, det går att se rent statistiskt att vi inte har sex varje gång han tar på mig. Men det är inte relevant tycker jag. Det handlar om mina tankar och reaktioner som jag inte kan styra så enkelt, när han tar på mig då har jag på ett kort ögonblick hunnit igenom tankekedjan som utvärderar huruvida jag vill, bör, kan ha sex. Då hinner jag inte gå igenom statistik, jag är redan låst av skräck.

Jag måste koppla om min kropp och min hjärna. Sen måste vkuken och jag hitta en gemensam plattform för det här. Hur fan gör jag?

Vad är sex?

Jag skriver mycket om sex i den här bloggen. Det är svårt att skriva om vestibulit utan att skriva om sex, tycker jag. Det är väldigt sammanflätat, av förståeliga orsaker. Vestibuliten orsakar smärta och spänningar i slidan. Slidan är där man normalt "har sex". Det är detta "sex" jag vill skriva om idag.

Begreppet sex slängs ofta runt utan närmare eftertanke på vad "sex" faktiskt är, vad det betyder och vad det innebär. Iallafall i heterokretsar, där "sex" ofta likställs med omslutande sex, slidsex.
Ta t ex påståendet "jag kan inte ha sex". Vad betyder det egentligen?

Tidigare använde jag själv den meningen när jag skulle förklara vad vestibulit var. "Det gör ont när jag har sex", var vad jag sa. Med åren har jag ändrat det, eftersom jag visst har sex, jag har fint och bra och tillfredsställande sex. Men jag har inte omslutande sex, slidsex. Däremot har jag sex. Det är en viktig skillnad. Det är viktigt att komma ihåg den skillnaden, eftersom det finns vestibulitdrabbade som inte ens klarar av närhet utan att deras smärtor triggas. De får ont av beröring var som helst i underlivet. De kan inte njuta, de kan inte ens få klitorisorgasmer utan att betala för det i form av smärta.

Genom att göra den åtskillnaden påminner jag mig själv om att jag faktiskt har ett njutningsfyllt sexliv ( = respekt för mig själv) och visar även respekt för dem som har det annorlunda och kanske t o m värre. Det är viktigt med tankar, det påverkar min syn på mina problem. Att se dem i ett annat ljus gör det lättare att hitta andra sätt att lösa dem på.

Som sagt är det svårt att ha diskussioner kring vestibulit utan att komma in på sex. Därför kommer det ofta upp frågeställningar av typen

• Jag känner mig dålig och otillräcklig för att jag och min pojkvän inte kan ha sex.
• P-piller är dåligt för vestibuliten och kondom gör ont. Hur ska vi kunna ha sex?
• När man väl kan ha sex, vad är bästa ställningen för tjejer med vestibulit?

Alla dessa frågeställningar och påståenden kretsar kring ordet "sex". Men vad betyder sex egentligen? Vad innebär det att ha sex? Har man bara sex om man har slidsex? Hur definierar jag sex? Hur definierar omvärlden sex? Hur påverkas jag av det?
Ordets vardagliga innebörd låser in en i uppfattningen att sex endast kan vara en sak och det är kuken i slidan. Men så är det ju inte. Det finns ju massa annan sex. Att tänka och fokusera på slidsex tror jag gör att pressen blir så mycket större. Speciellt när en är ung kan det vara skitjobbigt. Då tror en att slidsex är det enda sexet och att man måste ha det för att det ska räknas, en själv ska räknas och ens partner känna sig nöjd (tror man). Partnern har säkert också liknande tankar. Det finns ingen riktigt medveten tanke på att sex innebär mer än bara det, att det innebär njutning, närhet och kärlek. Det är mer fokus på handlingen, akten, mekanismen.

Jag gjorde själv samma sak tidigare, men jag har förstått vilken stor skillnad ett ord och en tanke har.

Jag vet inte vid vilket tidpunkt som jag började minska på känslan av otillräcklighet. Nån gång hände det iaf. Den gamla tanken är inte helt borta men den är mycket mindre. Jag tror att den kom efter att jag läst en massa (feministiska) böcker. Mycket om hur (hetero-) relationer funkar, vilka krav som ställs på kvinnor från vår kultur osv. Så insåg jag att det är inte mig det är fel på, jag känner mig inte otillräckligt för att jag är det - utan för att någon annan tycker att jag är det. Jag har antagit någon annans definition av hur jag ska ha sex, vad som gör mig till kvinna och vad som är njutning för mig. Nu inser jag att vad gäller sex så är jag tillräcklig som jag är och ingen annan kan bestämma vad jag ska göra. Jag kan själv definiera vad sex betyder för mig.

Akupunktur

Under hösten har jag träffat en barnmorska två gånger i veckan i fem veckor, för att få akupunktur som behandling mot vestibulit. Akupunkturen som hon sysslar med har hon utformat själv och hon har erfarenhet av vestibulitpatienter.

Akupunkturen riktar sig främst mot att få kroppen att slappna av, enligt barnmorskan. Det som händer är att nålarna frigör olika kroppsämnen som får kroppen att slappna av. Detta används t ex också inom sjukgymnastik för att "få igång" musklernas egen läkeförmåga. Det här är alltså en behandling som görs inom ett stort sjukhus, så inget hokuspokus på det sättet. Akupunktur används inom medicin för vissa specifika områden där det är belagt att det hjälper. T ex för avslappning och smärtlindring.

Jag ska säga att jag inte är nåt jättefan av alternativa metoder, även om jag inte utesluter dem Så jag gick in i detta med öppet sinne. Jag tänker att rent fysiskt så måste ju nånting hända, eftersom det sticks in nålar. Och det används uppenbarligen inom medicinen för vissa bruk, så det är iaf någorlunda vetenskapligt.

Även om barnmorskan själv inte nämnde något om smärta egentligen, så hoppades jag att akupunkturen kunde göra skillnad även där.

Nu har det alltså gått fem veckor, jag är klar med behandlingen och nu ska jag börja köra mina gamla övningar igen. Det ska sägas att jag inte gjort nånting (knappt knipit, knappt några berörings/penetrationsövningar) sen i somras.

Något som gör mig skräckslagen är att barnmorskan säger att hennes erfarenhet är att de som akupunkturen funkar för, gör ganska stora framsteg. Hon berättade som exempel att de som inte kan sitta pga vestibulit, får mindre sådana vardagsbesvär efteråt. Och att för andra hade det gått att ha ett omslukande, vaginalt samlag.

När jag pratade med henne om uppföljning, ville hon därför att jag skulle testa ett omslukande samlag. Här blir jag stel av skräck. Det finns inte en chans på jorden. Två gånger på 10 år har detta hänt, och då efter massa jäkla övning och terapi. Min hjärna accepterar inte riktigt att tio gångers akupunktur skulle göra sån stor skillnad.

Som tur var är barnmorskan vettig och smart och jättegullig. Och poängterar att jag ska göra saker som jag tror jag klarar, det viktiga är att jag testar nåt för att se om det har hjälpt. Så nu ska jag sätta igång med mina gamla övningar igen, knipen och penetrationsövningarna.

På inrådan av kuratorn ska jag denna omgång involvera vkuken från början, så att det blir mer naturligt att han är med i fittaktiviteten. Så att det inte blir så att jag kör fittaktiviteter helt själv och sen helt plötsligt ska han dyka upp som gubben i lådan och vara med. Hittills har det varit bra att köra själv för att jag ska lära mig om mig själv och tycka om att beröra mig själv. Men nu är det dags för oss båda att vara involverade tillsammans. Planen är att (som tidigare) börja med insmörning och knipövningar, sedan övergå till fingrar i slidan och sedan införa dildosar. Och sen får vi se.

Spännande tider!