Varför jag skriver så mycket om sex, lust, onani och tvåsamhet

När jag ser på vilka ämnen jag skriver om (iallafall de senaste två åren) slås jag av hur lite det egentligen handlar om vestibulit - trots att det var bara några poster sen jag rent ut bestämde mig för att minska fokuset på vestibuliten.

Vestibuliten har för mig dragit upp en massa tankar och känslor kring min egen lust och sexualitet, t ex vad jag är bekväm med att känna och vad jag inte vill kännas vid att jag känner. Vad jag vill och vad jag tycker att jag borde vilja. Hur jag tycker att en relation ska vara och hur man når dit. Vilka krav jag kan ställa på relationen i sig och på min partner. Och så klart på mig själv. Fundera på vad som är rimligt.

På många sätt är det egentligen inte vestibuliten som har varit mitt största problem, utan snarare min relation till sexualitet, lust och den romantiserade tvåsamheten. Vestibuliten lyser upp de delarna och får mig att reflektera kring hur saker och ting är, varför de är så och hur jag skulle vilja att de var.

För andra drar vestibulit säkert upp andra saker, t ex mer riktat mot kvinnligheten och vem man är ifall ens kvinnlighet är skadad.

Så för att jag ska ta kunna ta itu med vestibuliten måste jag på nåt sätt också ta itu med det som den drar fram, kanske till och med att jag måste ta hand om det innan jag till fullo kan ta hand om vestibuliten.

Jag har gjort många framsteg, t ex att jag inte alls är lika bekymrad över hur lite eller mycket sex vi har eller hur längesen det var. Det kommer och går. Ibland är det mycket ibland är det mindre.

Vår relation är också mycket mer jämställd än vad den var tidigare. Mycket mer medveten på alla sätt. Vi jobbar fortfarande på det.

Däremot har jag fortfarande en del ångest när våra behov inte är i balans; även om jag inte är lika ångestfylld nu när jag säger nej, jämfört med några år sen, så har jag fortfarande lite ångest över det. Jag måste övertyga mig själv och jag måste ibland vara extra hård mot vkuken för att det liksom ska bli på riktigt, både för mig och för honom.

Jag känner inte alls att vestibuliten definierar mig längre eller att den har nåt specifikt med mig att göra. Den finns bara där, vid sidan av. Jag lever mitt liv och den sitt. På ett sätt är det bra att den är där, för den tvingar mig att tänka efter vad som är bra för mig och vad jag vill. Hade jag inte haft den hade jag slentrianmässigt fortsatt ha sex när jag egentligen inte kände för det. Bara hängt med liksom, istället för att ta ett aktivt beslut.

Så en kan nog säga att allt skriveri om sex, lust och tvåsamhet är de uttryck vestibuliten tar hos mig.

Mera onani - men denna gång i allmänna relationer

Tidigare har jag skrivit om onani i heterorelationer och hur det kan uppfattas som kritik när ens partner tillfredsställer sig själv. 

I en tråd på vestibulitforumet så blev jag påmind om detta, när diskussionen kom in på vilka förväntningar det finns på att relationen ska uppfylla (alla) ens sexuella behov. 

När jag tänker på det nu så framstår det som självklart att det finns en outtalad förväntan - men det är inte förrän nu som jag har satt ord på det. Myntet föll ner liksom.

Det finns alltså en förväntan att relationen ska tillfredsställa de sexuella behoven hos båda parter. I heterosexuella relationer uppfattar jag det som att fokus ligger något mer på mannens behov, eftersom normen säger att män har en större lust än kvinnor.

Så när kvinnan i en heterorelation får vestibulit så uppstår det naturligtvis problem. Vanligt är att en får problem med sexlusten pga vestibuliten och då förändras lust-balansen ännu mer. Hon vill knappt ha alls (kanske) och han blir då helt otillfredsställd (typ).

Frågan som dyker upp då är ju såklart huruvida hon har en plikt att tillfredsställa honom, trots att hon själv kanske knappt har lust eller överhuvudtaget vill. 

Allt detta utgår från denna förväntan att relationen ska uppfylla alla sexuella behov. Det gör ju att det plötsligt uppstår en ganska stor press på den icke-lustiga parten (kvinnan t ex) att tillfredsställa den andra. Det gör inte sexlusten större direkt, ej heller relationen mer jämlik och balanserad.

Tidigare i historien (i viss mån även idag) så var denna förväntan i kombination med övertygelsen om att kvinnor inte hade nån sexlust en stor anledning till att det var accepterat för män att ha älskarinnor eller att vara otrogna. 

Om man först blir medveten om att den här förväntningen existerar och sedan väljer att skita i den (ganska svårt jag vet!) så kan man komma fram till ingen har nån plikt att tillfredsställa den andre: det är något man gör för att man vill, en gåva (som Grå skrev) man ger till den andra. Man kommer också fram till att de delar av behovet som inte uppfylls kan faktiskt tillfredsställas av den behövande själv, inom ramarna för vad relationen tillåter. Tar vi ett normalt förhållande (exklusivt, inga utsvävningar) så blir det helt enkelt onani. Och det är väl helt OK! 

Jag väljer att inte gå in på de andra relationerna (icke-exklusivt, utsvävningar osv), eftersom jag inte har någon erfarenhet av dem =)

Heliga familjen del 3 - Skilsmässan

Jag fortsätter min genomgång av Heliga Familjen.

Länk till program tre

Astrid Lindgren talar i en intervju om situationen för ogifta mödrar och deras barn (hon var själv en sån mor). Hon anmärker att det är märkligt mycket lättare att vara en ogift far än en ogift mor. Så modigt sagt!

Ända in till 50-talet var skilsmässa så stigmatiserat att barnen adopterades bort vid skilsmässa.

Kicki Danielsson var ett sånt skilsmässobarn och det är en fin interjvu med henne. Hon minns allt och trodde att minnena skulle blekna med tiden - men det är tvärtom. Ju äldre hon bli desto tydligare framträder känslor och minnen.

Hon var så övertygad om att skilsmässan var roten till det onda att hon för att inte skilja sig höll på att ta kål på sig själv. Hon ville inte utsätta sina barn för samma sak som hon själv upplevt, att de skulle bli skilsmässobarn. Alkoholismen var en väg ut ur det.

Det är egentligen jävligt konstigt att skilsmässa eller avslutandet av en (långvarig) relation ska vara så otroligt hemskt. Idag är det inte stigmatiserat på samma sätt, däremot upplever jag att "misslyckandet" är en stor grej, det är ett nederlag att skilja sig eller göra slut. Man är inte lyckad.

Gudrun Schyman ser separationer som en mognadsprocess. En sund inställning tycker jag!

Det är upplagt med självbedrägeri i kärleksrelationer och kärleken är romantiserad, som en tonårsfantasi. Sån är ju inte verkligheten.Traumatiseringen av skilsmässor; folk säger "det är så hemskt", "vad ska vi göra med barnen" osv osv.

För Gudrun Schyman har varje separation hon gjort har varit ett steg framåt, även om det har varit något jobbigt. Man utvecklas som människa. Bra tankar tycker jag, så himla skönt och befriande!

Världen är inte bara jag och min situation, vilket samhälle vill man ha och skapa? Bara för att jag tycker om att vara en stereotyp hemmfru, betyder det att det ska vara samhällets bild av kvinnans roll?

Statistik från undersökningar (har ni säkert läst om nån gång):

• Kvinnor som blev gifta eller sambos fick lägre lön, män som blev gifta eller sambos fick högre lön.
• Kvinnor som blev gifta eller sambos hade sämre psykisk hälsa än ensamstående kvinnor, män som blev gifta eller sambos hade bättre psykisk hälsa jämfört med ensamstående män.

Efter skilsmässa tar pappan mer ansvar för barnen och kliver mer in i föräldrarollen. De måste börja ha koll själva, mamman kan inte längre projektleda hushållet. Det här påminner mig om några saker jag lästei boken "Happy happy" (en bok om skilsmässor): kvinnorna upplevde att relationen med pappan blev mer jämställd efter skilsmässan.

Samhället är byggt utifrån heterosexuella mäns tankar, deras uppfattning av hur det ska se ut. (Den manliga synen utövas självklart även av kvinnor, eftersom det är den manliga synen som är norm och alla eftersträvar att uppfylla normen)

Hur kan vi bryta mönstrena i hemmet? Diskussion om RUT och vad det egentligen ger, vilka alternativ som finns.