Orgasm Inc - kommersialiseringen av kvinnlig sexualitet

Alla borde se denna dokumentär!!

Orgasm Inc, finns på Youtube: https://youtu.be/yRdn8A1L1e0

Den är USA-baserad, men många av poängerna är viktiga oavsett:

1. Många kvinnor har ingen aning om sin anatomi och hur den funkar
2. Många kvinnor vet inte vad "normalt" sex är utan baserar sin uppfattning massmedia, som oftast handlar om omslutande samlag som enda sättet att ha sex och att få orgasm på
3. Många kvinnor har helt enkelt inte lust till sex pga mycket dubbelarbete och för lite uppskattning av det arbetet eller för lite uppdelning av det arbetet
4. Många kvinnor har inte lust eller har svårt att komma för att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är tabu och förtryckts, samt att kvinnlig lust ses som något fult (hora eller madonna)
5. Läkemedelsföretag försöker kommersialiera dessa problem genom att få dem till att vara patologiska, dvs något sjukligt som man kan medicinera. Detta liknar i mångt och mycket hysteri-epidemin i slutet av 1800-talet, då moralfrågor var viktiga och kvinnlig sexualitet började förtryckas: kvinnor som inte anpassade sig ansågs vara hysteriska. Ironiskt nog var vibratorbehandling hos gynekolog det som var "botemedlet".

Se den!

I all välmening

Det finns vissa människor, som när de får reda på om min vestibulit, omedelbart ger sig på att hitta ett botemedel. Trots att jag berättat i princip hela förloppet, hur svårt det är att få diagnos, hur det är svårt att bli lyssnad på, hur få vårdpersonal som överhuvudtaget vet vad det är, hur jag genomgått olika behandlingar, att det inte finns ett botemedel och att allas lösning är olika, hur jag gått igenom år av först gråt och förtvivlan för att sedan gå igenom år av terapi för att slutligen hitta ett förhållningssätt som jag tycker är sunt.

Jag har också berättat hur nöjd jag är med mitt sexliv och att det till stor del är tack vare vestibuliten, att jag är helt säker (jag VET) att det överträffar par utan vestibulit. Trots detta ska de komma med lösningar och förslag.

Jag tycker det här är skitjobbigt. Det drar upp så mycket skit för mig. Jag har gått igenom så otroligt mycket för att komma till en punkt där vestibuliten inte definierar mig, där jag inte längre känner att det är något fel på mig och där jag kan må bra i mitt liv, utan vestibuliten som en central del. 

När dessa människor kommer med sin välmening, om att de läst något, om att de har en kompis som blivit "frisk", vilka botemedel jag provat (och deras kompis provat!) och de kanske t o m känner någon läkare som jag kan träffa - då visar de noll respekt för den berättelse jag just delat med mig, och den upplevelse som jag haft.

Jag blir så sjukt påverkad av det här, det blir en väldigt stark reaktion inom mig som gör att jag måste dra mig undan från personen, speciellt om de inte slutar. Jag vill inte se det som svaghet hos mig att jag reagerar så här, det är ju ett fel även hos dem som inte stannar upp och funderar, försöker förstå vad det är de säger.

Den enda bra jämförelsen jag kan komma på, är med någon annan obotlig sjukdom. Tänk om man har någon ovanlig sjukdom eller symptom, man har försökt allt, besökt alla möjliga läkare och provat alla möjliga medel. En har spenderat flera år av sitt liv på detta. Och till slut hittat någon sorts acceptans, så att livet kan levas. Tänk då om det kommer en välmenande person, som undrar om det obotliga sjukdomen verkligen är obotlig? Finns det verkligen inget botemedel? De känner ju en person som har blivit botad, med en kur som du redan provat. Kanske kan du ändå prova den kuren igen? Försöka lite till? 

Det blir som en spark i magen, en kränkning av något slag. Hur de vet bättre än mig vad min sjukdom handlar om, vilka möjligheter som finns och hur en kan hantera den. Så insiktslöst. Så respektlöst. I all sin välmening.

Varför man ska kissa efter sex - om urinvägsinfektion

Det här är nåt som barnmorskor sagt till mig lite då och då, när jag varit på behandling för vestibulit, just för att man kommer in på sex.

Man ska alltså kissa efter sex för att det alltid finns bakterier runt anus och däromkring, som under sex gojsas runt bland alla vätskor och då kommer upp i urinröret. Kissar du så sköljer du bort bakterierna innan de får fäste. Detta gäller oavsett om en har omslutande sex eller inte - gojsandet har ju inte med det att göra, det händer ju ändå. Män med kuk kan också få detta, men eftersom deras urinrör är längre kommer inte bakterierna upp lika lätt.

Bakterierna finns där, även om du precis har duschat och är ren. Anus är ju ett hål, och innanför hålet finns det ju bajs och bakterier som springer omkring som de vill, även utanför hålet.

Jag har själv bara haft urinvägsinfektion en gång i mitt vuxna liv, men jag har förstått att det är vanligt och att många får det återkommande.

Eftersom det var så jäääävla jobbigt att ha det och allmänläkaren på vårdcentralen som jag gick till först missade att jag hade det (hurra för att sitta på akuten i 8 timmar för en urinvägsinfektion), så har jag nu lagt mig till med vanan att dessutom dricka ett halvt glas tranbärsjuice varje morgon. Gynekologen på akuten rådde mig till det medan jag väntade på provresultaten. Tranbärsjuice är surt och bakterierna gillar inte det. Jag fortsätter använda hennes råd.

Se där - ännu ett exempel på allmänläkare som bara viftar bort en. Jag kom alltså dit med ett jättevanligt KVINNLIGT problem som det är jätteenkelt att testa för, men trots det blev jag inte rätt behandlad. Blir så jävla arg när jag tänker på det.

Mer att läsa här (helt ovetenskapligt såklart)
http://www.reddit.com/r/TheGirlSurvivalGuide/comments/2wfrf5/problems_with_my_lady_bits/

Fertilitet - saker jag inte visste

• Att Ipren, den enda receptfria värktabletten som funkat för mig, kan påverka min fertilitet. Se Aftonbladet, samt Vårdguiden: "Vissa värkmediciner kan tillfälligt minska kvinnans möjlighet att bli gravid. Det gäller till exempel så kallade coxhämmare eller NSAID, som används mot smärta och inflammation. Det kan vara till exempel ibuprofen i Ipren, diklofenak i Voltaren och naproxen i Naprosyn. Vid svår smärta ska man tala med sin behandlande läkare för att få råd."
• Att polyper i livmodern kan påverka min fertilitet, se Vårdguiden igen: "Hos ett fåtal kvinnor som söker hjälp är orsaken problem med livmoderhalsen, polyper eller muskelknutor i livmodern."

Fertilitet och mensvärk vs polyper och arcuata

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, så jag börjar från början.

För några månader sen så nämnde en gynekolog av olika anledningar (går inte in på bakgrund nu, hör inte hemma här) att jag har polyper i livmodern som i och för sig inte är så stora, men som jag kanske borde operera bort eftersom det kan påverka min fertilitet. Det ska sägas att jag då försökte bli gravid.

Under all min tid har endast ett fåtal av de gynekologer jag träffat bara i förbifarten nämnt att jag har polyper - om de ens har nämnt det alls. Det är max 2-3 gånger som jag kan minnas att detta hänt. Och då som sagt utan innebörd, bara ett konstaterande "du har polyper". De har alltså INTE sagt att detta kan påverka fertiliteten, eller något annat. Det finns både studier som visar att det inverkar på fertilitet och sådana som visar att det inte har någon betydelse.

Sagt och gjort - jag blev inbokad på en tid för operation. Operationen kräver nedsövning.

Innan jag går vidare ska jag nämna att min mensvärk är från helvetet. De två första dagarna av min mens blöder jag väldigt mycket (typ allt kommer då) plus att det gör sjukt ont. När jag var yngre hade jag receptbelagda smärtstillande. Nuförtiden funkar bara Ipren/ibuprofen, Alvedon/paracetamol hjälper inte. Om jag inte tar värktabletterna i tid, INNAN värken sätter igång på allvar, så gör det så ont så jag kan kräkas (vilket jag gjort). Resten av de två dagarna går jag omkring lite som i ett töcken. Kroppen är upptagen med annat, och jag är väldigt trött.
Som perspektiv kan jag säga att min mamma, på frågan hur ont det gjorde vid förlossning, svarade att "inte jätteont, ungefär dubbelt så mycket som mensvärken". Så min mensvärk är i grad med förlossningssmärta...

Tillbaka till operationen.

När jag vaknat upp och fått vila, får jag träffa läkaren innan jag åker hem. Hon förklarar att hon har tagit bort polyperna och att det gick bra. Hon berättar också att hon träffat på något annat, arcuata, som hon också tagit bort. Hon förklarar att jag har en livmoder som liksom buktat in i "taket" där det "normalt" inte buktar in. Jag skriver "normalt" för att det är inte jätteovanligt att det buktar in, runt 20% av alla kvinnor har olika former av det här.

Hon berättar att hon tagit bort denna utbuktning så gott hon kunde se utan att ha undersökt den i förväg, och att hon antagligen fått bort allt. Sen berättar hon vad det innebär att ha en sådan utbuktning - risken för missfall samt komplicerad förlossning pga barnet ligger fel är större, för att utbuktningen påverkar utrymmet i livmodern.
Mer info om det på Wikipedia och här.

När jag får min första mens efter operationen är det något konstigt som händer. JAG HAR INTE ONT. EJ HELLER BLÖDER JAG LIKA MYCKET. Jag fattar ingenting. Funderar på om operationen gör att slemhinnan liksom redan har lossnat, så kroppen behöver inte utföra så mycket arbete.

Vkuken spekulerar i om borttagningen av polyperna samt arcuatan kan spela roll, att det är det som gör att det gör mindre ont och blöder mindre. Vi bestämmer oss för att vänta och se, om det fortsätter även vid nästa mens och den efter det så har han rätt.

Månaderna går. JAG FORTSÄTTER HA MINDRE ONT.
Nu behöver jag ibland inte ens ta en värktablett. Jag har dessutom börjat med Alvedon efter att ha läst att Ipren påverkar fertiliteten. Och Alvedonen räcker för att hålla den mensvärk som är kvar, borta.

Slutsats: borttagningen av polyper och/eller arcuatan har påverkat min menstruation, både vad gäller värken samt mängden blod. Det är helt sjukt. Jag tänker att alla som har så ont som jag haft, borde kolla upp detta. Detta och endometrios, som jag också förstått påverkar mensvärken.

En insikt och dess bekräftelse (tonårstips!)

Vkuken och jag genomgår just nu en smärre kris. Vi har haft våra upp- och nergångar samt andra, mindre, kriser. Men denna är nog värst hittills.

Jag känner helt enkelt att han inte uppfyller det syfte som jag behöver av en partner. Han uppfyller inte de behov jag har av den personen jag delar mitt liv med. Mer om detta en annan gång. Det jag tänkte skriva om idag var den insikt tankarna ledde till.

I och med dessa tankar -  varför jag egentligen är ihop med vkuken - började jag tänka på hur det kom sig att vi blev ihop från första början.

Jag minns att vi båda var väldigt kära och att vi synkade väldigt bra, det var inget spel eller så utan det var ganska självklart från första början. Men när jag ser tillbaka på det så kan jag också se att det var andra saker som spelade in - att han egentligen hade ett annat syfte än jag då trodde.

Jag hoppar över en del av stegen i tankekedjan och går direkt till slutsatsen: Då trodde jag att vi blev ihop för att vi helt enkelt var kära. Det var det man gjorde när man blev kär. Men vi blev också ihop för att "man ska det", för jag behövde en pojkvän. Jag behövde en pojkvän för att känna mig normal, för att blir normal - i mina egna och andras ögon. Jag behövde en pojkvän för att bli komplett, 100% person, en "riktig" kvinna. En som någon vill ha.

Under min tonårsperiod var det ett oerhört fokus på att vara en tjej som killar ville ha. Någon som var tillräckligt attraktiv för att killar skulle vilja vara med en. Då var man en Riktig Tjej.

Jag vet inte om detta gällde bara för mina skolor, mitt bostadsområde, mina klasskompisar, men så var det iaf. I gamla anteckningar ser jag hur oerhört viktigt detta var, att vara kär och försöka bli tillsammans med någon. Att bli utvald av någon. Att räknas som och ses på som en Riktig Tjej.

Så när vkuken och jag blir tillsammans så blir jag så oerhört lugn på nåt sätt - inte bara för att jag är trygg i vår relation utan också för att nu är jag äntligen normal, som alla andra. Mitt liv kan börja, liksom.

Det är ärligt talat lite deppigt att inse det, "var det inte mer än så?" (klart det var men nu är jag cynisk!). Jag började fundera på varför det var så, var det på grund av mig - nåt hos mig och varifrån det isf kom. Var jag så osäker?

Även om jag (nu) läst en del feministisk litteratur och även lite forskning kring relationer mm så har detta ändå inte gått upp för mig helt förrän jag läste denna passage ur en bok av Brené Brown: "Kvinnor och skam". Det är bara en kort passage i hennes bok, men för mig säger den så väldigt mycket:

"Men om vi ska bemöta förväntningarna och rädslan för sårbarhet måste vi först titta på hur de flesta kvinnor socialiseras till att tro att vissa händelser i livet är livräddare. Hur illa det än är blir det bättre om jag träffar en pojkvän. Om jag gifter mig blir det ännu bättre. Om vi skaffar barn blir det så bra att jag knappt står ut."

Det stycket berörde mig så oerhört mycket. Även om det bara var en kort passus så låste det upp jättemycket tankar och känslor för mig. Just detta att någon annan hade iakttagit (på ett vetenskapligt sätt dessutom) samma tankar som jag själv haft. Och satt ord på dem.

Därefter råkade jag på Fanny, som finns på sin blogg och även på twitter. Ett av hennes blogginlägg handlar om den tacksamhet som många kvinnor (även jag) känner för att deras man inte är ett arsle. Hon skriver:

Jag tänker att det handlar om iden om kvinnan som passiv och mannen som aktiv. Eftersom det är mannen som erövrar kvinnan i romantiken så utgår han fån att han ”förtjänar” henne, och om han nu inte skulle göra det så är han ändå nöjd med sin prestation. Kvinnan däremot ska vara tacksam för att en ”bra” man har ”hittat” eller ”valt” henne. Hon har ingen tilltro till sin egen förmåga att gå och söka efter något bättre, hon är förvisad till tacksamhet inför det som kommit till henne.

 Även detta berörde mig, för det kändes sant. Jag är (har hittills varit) liksom tacksam för allt vkuken gör eller "står ut med" (t ex vestibuliten). Jag känner mig dålig när jag inte är tacksam eller om jag ställer krav, fastän jag jobbar emot det.

Detta minns jag också från min tonårstid. Att själv vilja ha någon (och inte gömma det så väl) var inte så attraktivt. Helst skulle man bara stå där och vara och någon skulle bara komma fram och välja ut en. Att som tjej ställa krav och vilja saker var liksom inte aktuellt. Då var man jobbig eller inte en Riktig Tjej. Vilket också förklarar varför jag hellre definierade mig som en pojkflicka osv - för det gav en frihet: jag är ändå inte en Riktig Tjej, så jag kan göra (lite) som jag vill!

Hade jag kunnat, skulle jag rådit mitt tonåriga jag att försöka komma bort från dessa strukturer. Att informera mig om feministisk tanke, eller i vart fall att strukturer som dessa finns och att jag inte behöver följa dem. Att senare så kan jag välja själv. Jag kan välja att först definiera mig genom mig själv, och därefter välja ut en person att dela mitt liv med. Inte bli definierad genom att dela mitt liv med någon. Just detta, att behöva någon annan för att bli en person tyder ju på att självkänslan inte är så stark och att ens egen uppfattning om ens värde inte är så högt eller bra. Det hänger sedan kvar, tyvärr. Så om något - fokusera och jobba på det.

Med allt detta skriver, som självklart låter bittert (det är det!) så är det också så att vkuken är en fin person. Men även han är ju märkt av samma strukturer. Jag ångrar inte de många år vi haft tillsammans - gjort är gjort, däremot önskar jag att jag inte tidigare insett omfattningen och betydelsen av socialiseringen som vi båda genomgått.

Det är aldrig försent för förändring.

Några saker att inspireras av (TEDx)

Här är några TEDx-videor som jag tycker är tänkvärda och som har hjälpt mig se annorlunda på vissa saker.


Brené Brown om sårbarhet
Om att sårbarhet inte är en svaghet utan snarare en styrka och en förutsättning för att kunna leva som en hel människa. För mig var det en ögonöppnare på det sättet att jag alltid tyckt att sårbarhet är en svaghet och något jag kämpar emot mig själv om, att ta bort det. Det här gjorde att jag började acceptera min sårbarhet istället för att kämpa emot den.

Chimamanda Adichie om feminism, Emma Watsons FN-tal om jämställdhet mellan könen (som video) (transkriberat till text)
Beyoncé har med delar av Adichies tal i en av sina videor. Talet handlar om hennes väg till att bli feminist. Watsons och Adichies tal har liknande beröringspunkter: att feminism per definition handlar om jämställdhet mellan könen och att vi inte kommer komma dit om inte både män och kvinnor engagerar sig i saken.

LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!

(Inget ont eller personligt mot de rubriker som inspirerade mig till denna post)


När folk skriver sånt här ("LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!") och sedan beskriver en drömtillvaro, eller hur lyckat allt är för dem, hur det har gått bra för dem, allt de åstadkommit, hur allt är så himla fantastiskt...

Beroende på vad som skrivs, vem som skriver det och hur det skrivs så kan jag antingen bli jätteinspirerad eller jäkligt av. Jäkligt av = blandning av avundsjuka, ilska och sorg.

Jag blir av för att det blir sån smäll i ansiktet på nåt sätt. Här sitter jag och mår skit eller kanske mår helt OK/normalt för att vara jag (dvs lite skit men inte så mycket att jag inte fixar det), och så kommer en jävel och bara säger att allt är så jävla fantastiskt. Hur allt är så pepp och hur personen "bara" lyckades med nåt jättejobbigt.När jag blir av så är det ofta för att artikeln,posten, whatever, inte berättar om hur personen kom dit. Bara att de kommit dit och att de är jättelyckliga över det.

Det finns inget att relatera till i en sådan berättelse: vägen till lyckan beskrivs inte, motgångarna är överstrukna och överhoppade, liken som gicks över är glömda och delarna av en själv som försakades kom inte heller med.

När det skrivs en historia, om vägen till lycka för personen, vad som var svårt, vad som motiverade och vad som var tvunget att ges upp - då kan jag hitta korn av igenkänning, små detaljer som jag kan ta till mig för att klara min egen kamp.

På grund av detta har jag ofta inte vågat läsa framgångsdelen på vestibulitforumet. Det är för stor risk, det räcker med bara en liten formulering och jag hamnar gungning, börjar ifrågasätta mig själv och vad jag gjort: har jag kämpat tillräckligt och borde jag göra mer?

Men nu inser jag att i det specifika fallet är det ju så att de som skriver känner en otrolig upprymdhet och lycka inför att det äntligen är nåt som går bra för dem, att livet inte är skit och att det finns en strimma av hopp.

Livet går ju upp och ner, och speciellt när man har nåt som vestibulit eller nåt annat jobbigt i sitt liv, så tar ju orken slut ibland och allt känns skit i perioder. När det då känns bra nån gång, så blir en ju nästan manisk, det finns plötsligt en jättestor energi-pool att ta av och man kan ta sig an vad som helst - även vestibuliten. Då är det kanske inte så konstigt att man skriver "LYCKLIGARE ÄN NÅGONSIN!!!!" för det är ju precis så man känner. Och det är ju fantastiskt att man har hittat den energin, även bara för en tid - vi behöver de där glimtarna för att orka vidare. För snart kommer skiten tillbaka =)

Kanske blir det så för vissa när jag skriver om nåt som gått bra, även om jag försöker att visa en nyanserad bild och vara noggrann med bakgrunden - dvs att lyckan och framgången inte bara föll ner från himlen på nåt sätt. Men efter att ha hittat det här perspektivet kan jag ha en annan relation till sådana typer av texter, och unna människor deras lycka. Det känns jätteskönt.

Jämställdhet i vården - verkligheten

Den senaste tiden har jag stött på två texter som båda berört verkligheten vad gäller jämställdhet i vården; dels i Wall Street Journal (om bemötande vid smärtproblematik) och dels på Blixa Bloggar (om förlossning som symptom för den ojämställda vården, via FittForFight). Läs kommentarerna där det finns, för att förstå att det inte är en personlig historia - det är ett systemfel, ett strukturellt problem. Inte bara i Sverige, utan även andra delar av västvärlden.

Båda artiklarna berör saker som vestibulit-drabbade ofta får genomgå: tvivel, misstro, skuldbeläggande, tabu. Och det gäller inte bara oss med "diffus smärtproblematik" - det gäller helt sjukt vanliga saker som förlossning, något som hela samhället lutar sig emot: reproduktionen, som inte borde vara förknippat med livslånga problem i ett välfärdsland som Sverige!

Jag har egentligen inte så mycket att tillägga om det hela, artiklarna belyser det hela utmärkt - jag vill bara att fler läser och inser att det bemötande man får när man ber om hjälp ("det är normalt", "det är inget att oroa sig för", "det är temporärt", "det är din kropps kemi som är konstig", "det är fel på dina tankar därför får du det här och det är ditt eget fel" osv osv) inte är OK och att man är i sin fulla rätt att ställa krav.

Du är inte jobbig om du kräver att få komma till rätt person, få remiss, få ett läkemedel eller specifik behandling. Vårdens uppgift är att hjälpa folk få en bra livskvalitet, ifrån åkommor som hindrar en att leva sitt liv. Man behöver inte vara rullstolsbunden för att ha den rätten.

Stå upp för din rätt. Ta med dig stöd om du behöver - att sitta ensam mot en läkare kräver styrka som man inte alltid har. Att ha med sig någon för att orka stå emot kan vara en stor skillnad.

Varför jag skriver så mycket om sex, lust, onani och tvåsamhet

När jag ser på vilka ämnen jag skriver om (iallafall de senaste två åren) slås jag av hur lite det egentligen handlar om vestibulit - trots att det var bara några poster sen jag rent ut bestämde mig för att minska fokuset på vestibuliten.

Vestibuliten har för mig dragit upp en massa tankar och känslor kring min egen lust och sexualitet, t ex vad jag är bekväm med att känna och vad jag inte vill kännas vid att jag känner. Vad jag vill och vad jag tycker att jag borde vilja. Hur jag tycker att en relation ska vara och hur man når dit. Vilka krav jag kan ställa på relationen i sig och på min partner. Och så klart på mig själv. Fundera på vad som är rimligt.

På många sätt är det egentligen inte vestibuliten som har varit mitt största problem, utan snarare min relation till sexualitet, lust och den romantiserade tvåsamheten. Vestibuliten lyser upp de delarna och får mig att reflektera kring hur saker och ting är, varför de är så och hur jag skulle vilja att de var.

För andra drar vestibulit säkert upp andra saker, t ex mer riktat mot kvinnligheten och vem man är ifall ens kvinnlighet är skadad.

Så för att jag ska ta kunna ta itu med vestibuliten måste jag på nåt sätt också ta itu med det som den drar fram, kanske till och med att jag måste ta hand om det innan jag till fullo kan ta hand om vestibuliten.

Jag har gjort många framsteg, t ex att jag inte alls är lika bekymrad över hur lite eller mycket sex vi har eller hur längesen det var. Det kommer och går. Ibland är det mycket ibland är det mindre.

Vår relation är också mycket mer jämställd än vad den var tidigare. Mycket mer medveten på alla sätt. Vi jobbar fortfarande på det.

Däremot har jag fortfarande en del ångest när våra behov inte är i balans; även om jag inte är lika ångestfylld nu när jag säger nej, jämfört med några år sen, så har jag fortfarande lite ångest över det. Jag måste övertyga mig själv och jag måste ibland vara extra hård mot vkuken för att det liksom ska bli på riktigt, både för mig och för honom.

Jag känner inte alls att vestibuliten definierar mig längre eller att den har nåt specifikt med mig att göra. Den finns bara där, vid sidan av. Jag lever mitt liv och den sitt. På ett sätt är det bra att den är där, för den tvingar mig att tänka efter vad som är bra för mig och vad jag vill. Hade jag inte haft den hade jag slentrianmässigt fortsatt ha sex när jag egentligen inte kände för det. Bara hängt med liksom, istället för att ta ett aktivt beslut.

Så en kan nog säga att allt skriveri om sex, lust och tvåsamhet är de uttryck vestibuliten tar hos mig.